Dags att köpa skrivprogram
Nu har jag passerat 400 000 tecken och 25 kapitel och det börjar bli mer än dags att skaffa sig ett riktigt bra program för att hantera text, kapitel, synopsis, fakta om karaktärer m.m. Vad ska man då välja? Jag letar på nätet och hittar.
När jag jämför deras hemsidor känns ju Scrivener med sin slogan Literature & Latte klart tilltalande. Pyroom hemsida känns mörk. Ulysses modern. Jag letar vidare och hittar artiklar som rekommenderar scrivener och artiklar som rekommenderar pyroon. Efter en stund börjar Scrivener kännas Mac och Pyroom kännas PC. Inga svenska träffar på Ulysses. Blir jag klokare? Nej, egentligen inte. Till slut ger jag mig ut på twitter och frågar och se då får man svar. Och det snabbt!
Yes! Då kör vi. Scrivener blir det! Nu ska här downloadas program och importeras text. Ordning och reda hela natten lång!
Tack Isobel Hadley-Kamptz, MathiasWorbin och bokbilling för snabb respons!
Sms från Soppero
Då och då läser jag ungdomsböcker. Jag tycker om de breda landningsbanorna och att vila i att historien kommer sluta gott och bra. I ungdomsböcker blir det skrivande hantverket extra tydligt. Hur skapar man lässug i första kapitlet? Hur får man läsaren att lita på författaren som god och välvillig? Vad är huvudkonflikten och hur håller man den levande kapitel till kapitel? Hur gör man en kapitelindelning som inte märks?
Allt detta tänker jag på när jag läser Sms från Soppero (utgiven på Podium) av Ann-Helén Laestadius. Fast egentligen tänker jag inte alls på det när jag läser. Jag tappar både tid och rum och vill bara få reda på om Agnes och Henrik ska få varandra och om Agnes mamma ska klara att svälja stoltheten och börja prata samiska igen. Och jag blir alldeles lycklig över Agnes sökande efter sin samiska identitet. Jag tänker på mina egna barn som byter hårfärg, klädstil och åsikter stup i kvarten för att undersöka vem de egentligen är. Det där undersökandet är så uppfriskande (och inte så olikt det vi gör i 40-års krisen).
Men sedan när jag lägger ner boken så funderar jag över hur hon egentligen gjorde den där Ann-Helén Laestadius. Hur kunde hon göra det så lätt att läsa? Då lyfter jag boken igen och läser den en gång till. Huvudkonflikten same-inte same är tydlig redan i första kapitlet och vi presenteras för huvudkaraktärerna genom att de interagerar med varandra via samtal eller sms. Huvudkonflikten drivs på flera plan. Inte bara inom Agnes utan också inom hennes mamma och mellan Agnes och Henrik och hennes vänner. Vi får förstå att det snart ska bli en resa då konflikten kommer till sitt klimax. Det blir spännande att läsa då resan närmar sig. Varje kapitel är en ny scen som kännetecknas av ny plats, en liten tidsförskjutning framåt i tiden och andra karaktärer i fokus än kapitlet innan.
Här och där ser jag att recensenter skriver att boken riktar sig till flickor i mellanstadiet. Jag ställer mig lite frågande till det. Är det verkligen så att flickor helst vill läsa om flickor? Jag tycker boken riktar sig till både pojkar och flickor. Men jag kan ha fel.
PS. Nu ska boken bli film. DS.
Erotisk novelltävling
Amelia och Vulkan har utlyst en erotisk novelltävling med sista inlämningsdag 30 augusti. Min favorit Anna Larsson (fredagskrönikör i SvD) sitter i juryn. Bästa bidragen publiceras i Amelia och ges ut i en bok.
Sympatisk tanke
I senaste numret av Folkuniversitetets Tidskrift kommenterar Skrivarakademiens rektor Erik Grundström den stora tillströmningen av sökande till Författarskolan.
– Vad jag ser framför mig är en strukturförvandling. Ett värderingsskifte där kulturella värden som skapande och berättande får sin upprättelse i takt med försvagningen av samhällets ekonomiska värden.
Jag håller tummarna för att han har rätt. Att kulturen knappar in lite på kapitalismen och att det blir mindre ekorrhjul och mer….ja, vad ger kulturen oss egentligen? Kan det verkligen rymmas i ett ord? Kultur ger oss njutning, reflektion, insikt, kunskap, känslor, sammanhang, historia, språk och mycket mer. Och måste jag välja ett då väljer jag sammanhang.
Kultur ger oss sammanhang.
Vanity Fairs frågeformulär
Tänkte ägna mig åt en stunds självupptagenhet och svara på frågeformuläret som tidningen Vanity Fair regelbundet använder.
What is your most marked characteristic?
Att se stark ut för att dölja mina inre tillkortakommanden
What is the quality you most like in a man?
Humorn med den intellektuella spänsten
What is the quality you most like in a woman?
Den lena styrkan
What do you most value in your friends?
Att de säger emot
What is the trait you most deplore in yourself?
Att jag tror att jag klarar mig bäst själv
What is your favorite occupation?
Samtala
What is your idea of perfect happiness?
Att den är flyktig
What do you regard as the lowest depth of misery?
Att inte få ha barn
In which country would you like to live?
Där mina barn och vänner finns
Who are your favorite writers?
Siri Hustvedt, Anders Paulrud
Who are your favorite poets?
Kristina Lugn och Bruno K Öijer
Who is your favorite hero of fiction?
Willy Garvin
Who is your favorite heroine of fiction?
Modesty Blaise
Who are your favorite composers?
Pietro Mascagni
Who are your favorite painters?
Isaac Grunewald, Lars Lerin
What are your favorite names?
Mor och far
What is it that you most dislike?
Åsikter som förminskar andra människors liv
Which talent would you most like to have?
Skriva och älska som Siri Hustvedt
How would you like to die?
Som om jag levt färdigt.
What is your current state of mind?
Tveksamhet inför om det här inlägget blir intressant för någon annan att läsa.
What is your motto?
Ta ansvar.
Var så goda! Anta utmaningen. Svara i kommentarsfältet eller på din blogg.
The legendary notebook of Hemingway
Har ni upptäckt Moleskine? Svarta små, mellan och lite större böcker? Anteckningsböcker, kalendrar, adressböcker och reseguider. Eleganta. Exklusiva. Praktiska. De förändrar livet. På riktigt. Jag lovar. Säljs på Akademibokhandeln.
Tillägg 14/4-09. Moleskine företaget startade 1996 och då levde inte Hemingway och grabbarna så de kan inte ha använt dessa notböcker. Moleskine har använt sig av Storytelling för att bygga sitt varumärke. Kolla in debatten.
Inner life of Martin Frost
- Det här är så Paul Auster som något kan bli, sa min väninna när vi såg Inner Life of Martin Frost på DVD.
Filmen handlar om författaren Martin Frost som ger sig ut på landet för att vila upp sig. Efter några dagar får han inspiration att skriva en historia och bestämmer sig för att stanna tills den är klar. När han kommit halvvägs genom historien hittar han en okänd kvinna i sin säng. Han blir hejdlöst förälskad, men förstår inte vem hon är eller vad hon står för.
Det är nog upp till var och en och tolka vem hon är, men för mig är hon skrivlusten och inpirationens moder. Filmen är lågmäld, långsam och för vuxna som tål en film med tuggmotstånd. Och jag kan bara instämma med min väninna. Älskar man Paul Austers böcker då gillar man Martin Frosts inner life.
PS. Paul Auster och Siri Hustvedt (What I loved) är ett par. Världens snyggaste författarpar. I min smak. DS.
Foto: Tom Martinsen, Dagbladet
Om det är stiltje får man lov att ro
Under den här hösten har jag läst både gammal och ny utgivning om att skriva. Störst behållning har jag haft av Lars Åke Augustssons tre böcker:
- Att skriva prosa (1989)
- Att skriva romaner och noveller (1993)
- Lust att skriva (2002)
Han skriver enkelt och med mycket litterära referenser, så man får både lust att skriva och att läsa. Skrivtipsen andas enkelhet. Och att man ska börja med scener och händelser som bara måste få berättas. Språkformen kommer av sig själv. Upplägg och ordning tar man när det är dags, vanligtvis efter ett tags skrivande.
Jag har den stora nåden att få arbeta med det jag älskar, och jag har gjort det tillräckligt länge för att kunna sega mig igenom timmar och dagar när inget jag skriver vill lyckas. Om det är stiltje får man lov att ro.
Lars Åke Augustsson har gett ut ett 35-tal böcker och vunnit Ivar Lo Johanssons litterturpris. Han har haft skrivarkurser på Ordfront i flera år. Recenserat böcker på Expressen och arbetat som redaktör på tidskrifterna Voltaire och Ordfront Magasin. Tillsammans med kollegan Stig Hansén driver han Manusdoktorn.
Bra om skrivprocessen
Så här skriver Jonas Gardell om skrivprocessen i sin dagbok.
Sitter just nu och skriver om min pjäs Människor i solen till en norsk långfilm. Alldeles innan jag skulle sluta skriva igår kväll för att börja laga middag åt en kompis fick jag ett infall, en idé, en sån där avgörande. På pappret var det bara några rader, men meningarna kastade om hela manuset i en ny riktning, öppnade en väg och en möjlighet som förut inte funnits där. Som ett sorts jordskalv och allt var ställt på ända. Fast på ett bra och spännande sätt. Med bara några ord man man skapa en värld eller förinta den.
Ibland blir jag fascinerad av författaryrket. Hur mycket av arbetet som består i att sitta och vänta, vänta på att texten ska träda fram, vänta på att få texten att visa hur den vill bli skriven. Få fatt i en tankegång, våga följa den till slutet och sätta ord på den.
Nu är det ett långfilmsmanus, och det här infallet, de här få raderna ska så småningom översättas till filmbilder, det ska översättas av scenografer som ritar, snickare som bygger, målare, trädgårdsmästare, ljusssättare, elektriker, fotografer, kostymörer och sminkörer som arbetar för att förverkliga de här korta orden.
Och när filmen är färdig kan jag se just den här scenen och säga: Det här springer ur ett infall, en idé jag fick, strax innan jag skulle börja laga middag.
Jag lagade köttfärssås med kalvfond, sidfläsk, rödvin, vitlök och rosmarin. Hela tiden tänkte jag på hur jag vält hela mitt manus över ända och kastat iväg det i en helt ny riktning.
Jag var mycket glad.
Det är de där ögonblicken som gör att man blir som beroende av att skriva.
Diktdoktorn
Diktdoktorn bor på DN. Hon tar emot dikter och hjälper till att förbättra dem. Det är spännande att läsa hennes synpunkter både för eget skrivande, men också för att bli en kunnigare läsare av poesi.
2 kommentarer