Hanna Hellqvist briljerar
Det här måste vara en av Hanna Hellqvists bästa krönikor. Det känns som man står där i porrbutiken tillsammans med henne och drängen.
Att göra ingenting främjar tänkandet
Nu när jag under en period har lite mer att göra än jag brukar så märker jag att bloggen blir lidande. När jag läste Richard Swarz kolumn i SvD så förstod jag vad det beror på. Tänkande tar tid och måste få ta tid: (observera upphöjandet av soffan som tankeplats)
När jag (skenbart) overksam ligger på soffan och försöker övertyga omgivningen om att jag tänker, har jag sällan framgång. Särskilt inte om det ingenting blir av tänkandet, vilket ofta är fallet. Ty denna verksamhet garanterar ingen avkastning på insatt möda varför den emellanåt misstänks för att vara onyttig eller ren lättja. Men de få människor jag känner som fortfarande tänker självständigt verkar ofta som om de ingenting alls gjorde. Det är alltså en missuppfattning; men så långt har det gått att vi inte längre känner igen detta arbete, inte ens om det utspelar sig mitt framför näsan på oss.
I kolumnen finns också flera spännande tankar som att vi idag blandar ihop kompilation med självständigt tänkande:
Numera har ”tänkandet” ofta reducerats till kompilation. Vi inventerar och tar över vad som råkar finnas till hands. Svårt är det inte; det moderna informationssamhället är ju fullt av just information. Men vad vi ställer samman är en del fakta tillsammans med element av tankar, redan tänkta av någon annan. Så har vi en syn- eller ståndpunkt som dock ofta förväxlas med en egen, självständig tanke.
…och att själva skrivandet kan skapa en ny tanke:
För egen del kommer jag någorlunda att kunna rädda mig så länge det går att få tag i penna och papper. Ty trots att tänkandet är en abstrakt process kan jag inte få till en endaste tanke utan hand (vänster) och hantverk: mina få tankar kommer till medan jag skriver och hur det egentligen går till förstår jag inte. Handen går över pappret, fram och tillbaka, och plötsligt kan det hända att någonting står där som jag förut inte visste. Själva skrivandet har fött en liten tanke. Min text har upptäckt något nytt åt mig. Och varifrån det kommer, från huvud eller hjärta eller någon annanstans, vet jag inte; bara att det nu finns där på mitt papper.
Jag trodde jag var beskäftig
Jag känner mig osäker på hur mina inlägg uppfattas. Rent intellektuellt vet jag att de uppfattas lika olika som det finns antal människor som läser. Men ändå. Som bloggredaktör borde jag väl iallafall kunna skilja på ett bra och dåligt inlägg, eller?
I morse publicerade jag ett inlägg som heter Överpackad ryggsäck. Jag har skrivit på det i några dagar och gillar själva grundidéen, men när jag såg det publicerat kände jag mig så bekäftig. Vem är jag att formulera psykologiska processer? Och kunde jag inte ha förpackat det lite snyggare och inte så pekpinneaktigt? Men jag lät det stå. Regeln ”publicerat förblir publicerat” råder.
Då händer det här:
Inlägget rekommenderas vidare av deeped vars omdöme jag litar på. Jag blir förstås glad, men ifrågasätter genast min förmåga att avgöra kvaliteten på mina inlägg. Tänk om jag slänger sådant som är bra eller publicerar sådant som är dåligt? Går det att veta? Finns det verkligen bra och dåligt? Eller finns det bara olika läsare med olika preferenser?
You tell me.
Kan läsaren skilja på fakta och fiktion?
Bokhoran Johanna Ö korrläser sin sambo Daniel Åbergs bok, Vi har redan sagt hejdå, och filosoferar runt hur den ska uppfattas av omgivningen. Kommer läsarna att tro att hon/han gjort så, sagt så, tänkt så eller kan de skilja på fiktion och verklighet?
Svaret är att det vet man inte. Boken lever sitt eget liv hos mottagaren. Man kan bara välja vad man skriver. Man kan inte välja vilka som kommer läsa eller hur de kommer uppfatta texten.
Tillägg: Nu har Daniel Åberg svarat sin sambo. Kärleksfull läsning.
Dags att köpa skrivprogram
Nu har jag passerat 400 000 tecken och 25 kapitel och det börjar bli mer än dags att skaffa sig ett riktigt bra program för att hantera text, kapitel, synopsis, fakta om karaktärer m.m. Vad ska man då välja? Jag letar på nätet och hittar.
När jag jämför deras hemsidor känns ju Scrivener med sin slogan Literature & Latte klart tilltalande. Pyroom hemsida känns mörk. Ulysses modern. Jag letar vidare och hittar artiklar som rekommenderar scrivener och artiklar som rekommenderar pyroon. Efter en stund börjar Scrivener kännas Mac och Pyroom kännas PC. Inga svenska träffar på Ulysses. Blir jag klokare? Nej, egentligen inte. Till slut ger jag mig ut på twitter och frågar och se då får man svar. Och det snabbt!
Yes! Då kör vi. Scrivener blir det! Nu ska här downloadas program och importeras text. Ordning och reda hela natten lång!
Tack Isobel Hadley-Kamptz, MathiasWorbin och bokbilling för snabb respons!
Sms från Soppero
Då och då läser jag ungdomsböcker. Jag tycker om de breda landningsbanorna och att vila i att historien kommer sluta gott och bra. I ungdomsböcker blir det skrivande hantverket extra tydligt. Hur skapar man lässug i första kapitlet? Hur får man läsaren att lita på författaren som god och välvillig? Vad är huvudkonflikten och hur håller man den levande kapitel till kapitel? Hur gör man en kapitelindelning som inte märks?
Allt detta tänker jag på när jag läser Sms från Soppero (utgiven på Podium) av Ann-Helén Laestadius. Fast egentligen tänker jag inte alls på det när jag läser. Jag tappar både tid och rum och vill bara få reda på om Agnes och Henrik ska få varandra och om Agnes mamma ska klara att svälja stoltheten och börja prata samiska igen. Och jag blir alldeles lycklig över Agnes sökande efter sin samiska identitet. Jag tänker på mina egna barn som byter hårfärg, klädstil och åsikter stup i kvarten för att undersöka vem de egentligen är. Det där undersökandet är så uppfriskande (och inte så olikt det vi gör i 40-års krisen).
Men sedan när jag lägger ner boken så funderar jag över hur hon egentligen gjorde den där Ann-Helén Laestadius. Hur kunde hon göra det så lätt att läsa? Då lyfter jag boken igen och läser den en gång till. Huvudkonflikten same-inte same är tydlig redan i första kapitlet och vi presenteras för huvudkaraktärerna genom att de interagerar med varandra via samtal eller sms. Huvudkonflikten drivs på flera plan. Inte bara inom Agnes utan också inom hennes mamma och mellan Agnes och Henrik och hennes vänner. Vi får förstå att det snart ska bli en resa då konflikten kommer till sitt klimax. Det blir spännande att läsa då resan närmar sig. Varje kapitel är en ny scen som kännetecknas av ny plats, en liten tidsförskjutning framåt i tiden och andra karaktärer i fokus än kapitlet innan.
Här och där ser jag att recensenter skriver att boken riktar sig till flickor i mellanstadiet. Jag ställer mig lite frågande till det. Är det verkligen så att flickor helst vill läsa om flickor? Jag tycker boken riktar sig till både pojkar och flickor. Men jag kan ha fel.
PS. Nu ska boken bli film. DS.
Erotisk novelltävling
Amelia och Vulkan har utlyst en erotisk novelltävling med sista inlämningsdag 30 augusti. Min favorit Anna Larsson (fredagskrönikör i SvD) sitter i juryn. Bästa bidragen publiceras i Amelia och ges ut i en bok.
Sympatisk tanke
I senaste numret av Folkuniversitetets Tidskrift kommenterar Skrivarakademiens rektor Erik Grundström den stora tillströmningen av sökande till Författarskolan.
– Vad jag ser framför mig är en strukturförvandling. Ett värderingsskifte där kulturella värden som skapande och berättande får sin upprättelse i takt med försvagningen av samhällets ekonomiska värden.
Jag håller tummarna för att han har rätt. Att kulturen knappar in lite på kapitalismen och att det blir mindre ekorrhjul och mer….ja, vad ger kulturen oss egentligen? Kan det verkligen rymmas i ett ord? Kultur ger oss njutning, reflektion, insikt, kunskap, känslor, sammanhang, historia, språk och mycket mer. Och måste jag välja ett då väljer jag sammanhang.
Kultur ger oss sammanhang.
Vanity Fairs frågeformulär
Tänkte ägna mig åt en stunds självupptagenhet och svara på frågeformuläret som tidningen Vanity Fair regelbundet använder.
What is your most marked characteristic?
Att se stark ut för att dölja mina inre tillkortakommanden
What is the quality you most like in a man?
Humorn med den intellektuella spänsten
What is the quality you most like in a woman?
Den lena styrkan
What do you most value in your friends?
Att de säger emot
What is the trait you most deplore in yourself?
Att jag tror att jag klarar mig bäst själv
What is your favorite occupation?
Samtala
What is your idea of perfect happiness?
Att den är flyktig
What do you regard as the lowest depth of misery?
Att inte få ha barn
In which country would you like to live?
Där mina barn och vänner finns
Who are your favorite writers?
Siri Hustvedt, Anders Paulrud
Who are your favorite poets?
Kristina Lugn och Bruno K Öijer
Who is your favorite hero of fiction?
Willy Garvin
Who is your favorite heroine of fiction?
Modesty Blaise
Who are your favorite composers?
Pietro Mascagni
Who are your favorite painters?
Isaac Grunewald, Lars Lerin
What are your favorite names?
Mor och far
What is it that you most dislike?
Åsikter som förminskar andra människors liv
Which talent would you most like to have?
Skriva och älska som Siri Hustvedt
How would you like to die?
Som om jag levt färdigt.
What is your current state of mind?
Tveksamhet inför om det här inlägget blir intressant för någon annan att läsa.
What is your motto?
Ta ansvar.
Var så goda! Anta utmaningen. Svara i kommentarsfältet eller på din blogg.
The legendary notebook of Hemingway
Har ni upptäckt Moleskine? Svarta små, mellan och lite större böcker? Anteckningsböcker, kalendrar, adressböcker och reseguider. Eleganta. Exklusiva. Praktiska. De förändrar livet. På riktigt. Jag lovar. Säljs på Akademibokhandeln.
Tillägg 14/4-09. Moleskine företaget startade 1996 och då levde inte Hemingway och grabbarna så de kan inte ha använt dessa notböcker. Moleskine har använt sig av Storytelling för att bygga sitt varumärke. Kolla in debatten.
3 comments