Så där säger du alltid

Tonåringen och mamman står i köket och lagar mat. Tonåringen hyvlar vitkål med en osthyvel till en sallad. Han håller vitkålen i vänstra handen och hyvlar med den högra.

- Mamma, det här tar ju hundra år. Hur brukar du göra?

- Jag?

- Ja.

- Jag vet inte riktigt. Jag tror att jag brukar lägga vitkålen på skärbrädan och hyvla.

Tonåringen lägger ner vitkålen och provar. Det går bättre.

- Varför säger du alltid så?

- Hur då?

- Jag tror att jag skulle…,

- Jag vet inte.

- Du vet ju precis hur man gör. Det känns som om du säger så för att jag inte ska känna mig dum.

Mamman svarar skrattandes.

- Men jag är ju inte säker på att min lösning är den bästa.

- Jag tror att du säger så för att jag ska känna mig bättre.

- Är det dumt?

- Nej, jag gillar det. Jag ville bara säga att jag hör att du väljer orden.

Kan inte du hoppa över tonåren?

Mamman säger till sin lilla, söta paradisflicka.

- Kan inte du hoppa över tonåren? Måste du bli så där jobbig och bara hata mig?

- Men mamma, om jag hoppar över tonåren då tar jag ju aldrig körkort och så bor jag kvar hemma resten av livet.

Vem sa att barn inte har koll på de psykologiska processerna?

Skuldbelägg inte barn

Det skriver Deltidspappan om idag. Jag håller med. Det är alltid viktigt, men kanske extra viktigt när man skiljer sig. Barn kan få skuldkänslor och ett starkt rättvisepatos i efterdyningarna av en skilsmässa. De tar helt enkelt, på ett bakvänt vis, ansvar för sina föräldrar. Det finns mycket man kan gör för att aktivt avlasta dem från detta självpåtagna ansvar*:

• Avstå från uttryck som: ”Jag längtar efter dig. Jag blev ledsen när du åkte” som i ett känsligt läge kan uppfattas anklagande. Det är bättre att säga: ”Jag ser framemot när du kommer på lördag. Vad ska vi göra då?
• Möjlighet för barnet att påverka, utifrån sina egna behov, var det vill bo med en tydlig återförsäkran om att det är barnets behov som står i centrum. Berätta att föräldrar är vuxna och klarar sig bra på egen hand.
• Försök ha en pågående dialog med den andre föräldern. Det ger information om vad den andre föräldern gör när barnen inte bor där. Den information kan sedan användas för att lite i förbigående berätta för barnet vad den andre föräldern gör.

Tanken är alltså att de vuxna bär sina egna känslor och inte lägger ut dem på barnen. Man ska alltså inte göra som farföräldrarna i Deltidpappans talande exempel.

*I exemplena utgår jag från att det finns två föräldrar som delar på vårdnaden.

Skål för barnen som inte har det lika bra som vi

Överhört vid barnens julbord:

- Nu skålar vi för alla barn som inte har det lika bra som vi.

Alla höjer glasen.

- Då skålar vi för barnen i Norge.

Klirr.

- Och för Emma. Hon har släkten på besök.

Klirr.

Strategierna fungerade!

- Mamma, det här är bästa julen någonsin! sa barnen till mig igår kväll och jag kunde bara le stort.

Men vad var skillnaden i år mot alla andra år? Det var ju likadan julgran, likadant godisbord, likadan strumpa, likadan pulkaåkning, likadan mat, likadan paketöppning och likadan julmust.

Jag tror att det var två viktiga skillnader:

• Förväntningarna var realistiska
• Julen var ett gemensamt projekt

Förväntningarna var realistiska

Kommer ni ihåg att jag skrev om förväntningar på julen för några veckor sedan? Det var en viktig insikt för mig. Att jag och barnen skulle ha det på julen precis som vi har det till vardags. Det blir plötsligt inte bättre bara för att det är jul. Julafton är en dag som alla andra.

Julen var ett gemensamt projekt

Förr om åren har jag gjort allt själv. Jag har köpt julklapparna, klätt granen på natten till julafton, hängt upp strumporna på barnens dörrar tidigt på julaftons morgon, lagat maten osv. Jag har velat överraska barnen. Låta dem vakna till en tänd gran, en full strumpa och julgröt. Men. Men. Den ambitionen gjorde mig trött. Så trött att jag halvvägs in på julafton slutade vara ett roligt sällskap. I år ville jag att vi skulle skapa julen tillsammans. Sagt och gjort. En söndag i slutet av november frågade jag barnen hur de ville ha julen. Jag uttryckte min önskan att vi skulle göra julen tillsammans och att jag också ville ha strumpa och julklappar.

I år har vi gjort allt tillsammans

Vi har haft helmysiga shoppingdagar på stan när vi handlat julklappar och ätit lunch tillsammans. Vi har storhandlat tillsammans på Willys och tagit matkassarna på bussen hem. Den tråkiga handlingen blev plötsligt ett äventyr av önskemål och frågor om varför man köper just det märket och hur man bäst packar en matkasse. Vi vandrade ner till Lidingövallen och hade långa förhandlingar med granförsäljaren om hur en snygg gran ser ut och vad är den egentligen är värd. Sedan gick vi marsch hem i vintermörkret i takt till amerikanska drillsånger (tonårshumor). Vi klädde granen med de mest bedårande hemmabyggen från dagistiden och framåt. Julklapparna lades fram direkt och man FICK KLÄMMA. Godisbordet lades upp gemensamt och invigdes redan på lilla julafton med ett milt slagsmål om de bästa bitarna i Aladdinasken. Sedan var det fritt fram att äta tills man storknade. På kvällen gjorde stora storebror grönkålen. Egentligen är pappa grönkålsproffset, men vi försökte lista ut precis hur han skulle ha gjort. Det lyckades! Lilla storebror gjorde köttbullar (UTAN LÖK) på 1 kilo köttfärs och jag gjorde skinkan och rödkålen.

Lillasyster väckte mig redan halv sju på julaftonsmorgonen med orden:

- Mamma, visst är julafton årets bästa dag?

Jag drog hennes lilla varma kropp tätt intill min och sedan somnade vi en stund till. Vi åttatiden träffades vi allesammans i storebrors säng för att öppna julstrumporna. Vilket var tappert av pojkarna som sett film till frampå morgonen. Vid 12-tiden åt vi julgröt och skinksmörgåsar. Därefter var det dags för årets tur i djävulsbacken. Vi tog stigen genom skogen och kom fram till backens topp.

- Oh, jävlar. Jag hade glömt hur brant den var!

Sedan klämde vi ihop oss två och två och satte fart ner för backen. Halvvägs försvann pulkorna och resterande backe togs på rumpan. Aj. Aj. Aj. Kalle Anka som ratats i flera år stod i år på måste-listan så vi tog oss hem till den. Efter det var det paketöppning. Jag fick bästa, bästa presenterna. Stora storebror hade köpt superfina snörkängor (se filmen i inlägget om Chanel där hon är utklädd till pirat). Lilla storebror hade målat en ascool tavla med ett S på. Lillasyster hade gjort ett armband med svarta pärlor. Helt i min smak. De hade också köpt superfina presenter till varandra. Mest uppskattat tror jag var en originalutgåva av Erik Lindgrens första diktsamling. En axelväska från Urban Outfitters och en skepparkavaj. Middagen fick sedan intas på dunkuddar på grund av blåmärkesprydda rumpor efter pulkaåkningen. Därefter spelade vi monopol och jag VANN över lilla storebror som ALLTID vinner annars! 60 000 monopolpengar och hotel utmed en och en halv långsida hade jag. Har ni noterat? Det ska jag leva länge på! Efter att ha sett Kullamannen tillsammans var det dags att natta lillasyster som summerade upp dagen så här:

- Vet du varför det blev så bra, mamma?

- Nej?

- För vi gjorde julen tillsammans.

Kunde inte sagt det bättre själv.

God Jul!

Barnatro

En gång för länge sen frågade mina barn hur det gick till när de kom till världen. Då berättade jag för dem om bebiskön som finns i himlen. Där står alla bebisar när det är dags att välja vilken familj de vill komma till. De står ända framme vid molnkanten och tittar ner på jorden länge och väl. När de bestämt sig pekar de och säger:

- Hos den familjen vill jag bo!

I samma ögonblick får mor och far på jorden väldigt bråttom till förlossningen på närmsta sjukhus.

Mina barn försöker med jämna mellanrum ifrågasätta denna historia men jag tittar på dem allvarligt och frågar.

- Ni menar att ni hellre vill tro att ni bara råkade hamna i just den här familjen?

Då skakar dem länge och mycket bestämt på huvudet.

Tillägg: Vill bara göra ett förtydligande. Det går inte ut på att välja den familj som är bäst. Utan den familj där man har mest att lära sig.

Motivation är lärandets moder

Vi sitter vid köksbordet och äter gemensam frukost. Lillasyster berättar i detalj vad hon lärt sig i skolan om de fem största religionerna i världen. Vi andra lyssnar och blir påminda om Abrahams söner Isak och Ismael. Munkarna som sa att Siddharta var en buddha och hur hans pappa höll honom gömd i slottet. Att Siddharta sedan vandrade i 40 år och till slut satte sig under ett fikonträd och mediterade i sex år. Lillasyster berättar vidare att man varje år vid en speciell högtid vattnar under just det fikonträdet för att hylla de döda. Hon fortsätter att berätta att man inom hinduismen tror på många gudar. Barnens favoritgud är en gud som har ett elefanthuvud. Storebröderna är imponerade av hur mycket hon lärt sig. Lillasyster nickar stolt. Jag sitter tyst och tänker på vilken fantastisk skola hon går i där de använder en medupptäckande pedagogik och samarbetar över ämnesområdena.

- Hur kommer det sig att du har lärt sig mycket tror du?

- För att jag är intresserad.

- Är det inte sättet de lär ut saker på skolan? Som att ni får spela teater, söka fakta själva, läsa sagor och sånt?

- Nej, jag lär mig för att jag sitter still och intresserar mig.

Det var visst inte bara pedagogiken. Det var visst motivationen också.

Alltså det här med tomte. Känns inte det lite omodernt?

För det första är tomten den största konsumtionsivraren i vår tid. Och det är väl lite politiskt inkorrekt med tanke på miljöförstöringen och bristande resurser på jorden, eller? För det andra är han överviktig när vi försöker lära barnen att äta bra och röra på sig. Istället sitter han och pöser i sin jättesläde med sin jättemage. Va?! Är det en bra förebild? För det tredje, och också det värsta, förordar han en auktoritär och selektiv uppfostringsstil med orden:

- Finns det några snälla barn här?

Vad menar han med det? Behöver bara snälla barn presenter? Och vad tror han händer med de dumma barnen om de inte får några presenter? Att de blir snällare?

Nej, det är dags för en modern tomte. En tomte som är smal och nätt och som cyklar mellan gårdarna. Och som bara ger bort hemmagjorda presenter. Och som frågar:

-Finns det några dumma barn här?

- Ja!!!

- Då ska ni få extra många presenter!

Köper föräldrar gemensamma presenter till barnen?

Jag har funderat på en sak. Brukar föräldrar i allmänhet köpa presenter tillsammans till sina barn eller var och en för sig? Finns det några för och nackdelar med det? Alltså. Spelar det någon roll för barnet om det får en julklapp med texten:

God Jul Kim önskar mamma och pappa

Eller är det roligare att få en present från mamma och en från pappa som speglar deras personligheter?

God Jul Kim önskar mamma

God Jul Kim önskar pappa