Kafkaprocessen

1. Son som fyller 18 år om en månad ansöker om visum till Vietnam.
2. Pass med visum kommer i rekommenderat brev i sonens namn till postombud.
3. Son saknar legitimation får inte hämta ut passet. Ska resa imorgon. Stressen ökar.
4. Uppsöker Skattekontoret för att ansöka om ID-kort. Tar två veckor att få. Bägge förmyndarna måste ge tillstånd.
5. Hänvisas till Skatteverkets Servicekontor för personbevis. Ny kö. Får ut det.
6. Försöker hämta ut rekommenderat brev igen denna gång tillsammans med moder. Nekas. Står på oss. Postombud ringer backoffice på Posten och får samma besked. Det krävs fullmakt som endast fås ut på Postens Företagservice och bägge vårdnadshavare måste närvara.
7. Företagsservice har lunchstängt mellan 10-14.
8. Kl 14 får vi veta att fullmakt utfärdas endast i Malmö och tar fem dagar att få.
9. Kräver att få tala med chef som hänvisar till kundservice. Ringer. Telefonkö.
10. Kundservice säger att brevet får lämnas ut om bägge vårdnadshavarna legitimerar sig och att vårdnadshavarnas namn och personnummer står på sonens personbevis.
11. Son, vårdnadshavare och personbevis åker till postombud. Det rekommenderade brevet lämnas ut.

Behöver jag tillägga att Skattekontoret, Postens Företagsservice och Postombudet ligger spridda över Stockholm och att vårdnadshavarna har jobb att sköta?

Alla killar fick F och alla tjejer fick C i Hemkunskap – cementerar skolan könsroller?

I en skola i Stockholm fick en sjätteklassare sina första betyg i Hemkunskap vid höstterminens slut. Ryktet bland eleverna säger att alla killar utom en fick F. Och alla tjejer utom en fick C.

Lektionerna är upplagda på samma sätt varje gång. Eleverna får på egen hand gruppera sig två och två vid en spis med tillhörande arbetsplats. Läraren har en genomgång vad som ska göras och sedan sätter eleverna igång. Halvvägs gör läraren ytterligare en genomgång. Lektionen avslutas med att alla äter tillsammans och tar hand disken.

Eleverna beskriver hur killarna inte kan koncentrera sig, springer omkring, inte kan vänta på att saker ska bli lediga och att de allt som oftast smiter från disken. Det läraren bedömer, säger eleverna, är inte resultatet av matlagningen utan hur man lägger upp jobbet, hur man samarbetar och hur man tar ansvar.

I mina öron låter det som att det som bedöms är mognad och förmåga att koncentrera sig. Att laga god mat är knappast någon könsbunden kompetens. Det är ett väl känt faktum att killar mognar senare. Jag tror att det finns möjlighet att lägga upp undervisningen på ett annat sätt. Man kanske inte ska hålla strikt på klasser med exakt samma ålder. Utan mer göra åldersindelning efter förmåga att koncentrera sig. Det kräver förstås en flexibilitet som skolan inte är van vid. Om det krävs mer resurser är svårt att svara på. Andra lösningar skulle kunna vara att bedriva mer undervisning utomhus i form av temadagar. Det kräver dock att skolan utrustar sig som en I Ur och skur skola. Ett tredje alternativ skulle kunna vara att man förlägger Hemkunskapsundervisningen till skolköket. Tre elever arbetar i skolköket under en hel dag per termin.

Detta måste i vilket fall lösas eftersom nuvarande upplägg cementerar könsrollerna. Flickor tar ansvar. Killar stojar och smiter. Och de könsrollerna är alla så redigt trötta på nu så skolan måste agera för att bryta.

 

Så här tänker en 18-åring idag

Idag är det en insändare i DN, sid 8 i DN.STHLM, som väl beskriver hur många av dagens 18-åringar resonerar. Det handlar om en föreläsning om homosexuellas, bisexuellas samt transpersoners rättigheter som insändarens skola anordnat tillsammans med RFSL. Endast två elever kom till föreläsningen.

Eleven, Erik Erlandsson, förklarar varför:

• De unga har fattat grejen med allas lika värde - informera någon annan som verkligen behöver fatta (typ de som är utdöda om 10-20 år)
• Ge den information eleverna behöver digitalt
• Skolan är till för eleverna och inte tvärtom

PS. Jag tycker skolan har gjort ett ganska bra jobb med tanke på den välargumenterade insändaren. DS.

2-minuterskonsumenten möter 15-minuterslåten

Jag tog med 11-åringen på hennes livs första klassiska konsert igår. Strauss violinkonserter. När första stycket var klart vände hon sig till mig och frågade:
- Hur länge spelade de?
-15 minuter.
- Det måste vara världens längsta låt!

Polisen ska inte ”tuppa sig” på Facebook

Dagens snackis är ovanstående inlägg som en polisman lagt ut på Facebook. Jag tänker så här:

1. Poliser som överreagerar är extremt obehagligt

Det är inte en slump att detta handlar om en manlig polis och en ung tonårskille. Testosteron möter testosteron. Det ska mätas och tuppas. Det är nu den kloka och erfarna polisen ska ta det lugnt och lita på sin auktoritet och inte låta sig provoceras till att springa allt vad han kan efter någon som skrikit okvädningsord. Han ska inte heller trappa upp tuppandet genom att lägga ut ett provocerande inlägg på Facebook.

2. Merparten av tonårsföräldrar uppskattar att deras barn körs hem om de druckit för mycket

Många är de tonårsföräldrar som ligger vakna på helgen och undrar om vad deras barn gör. Det finns en tid när ungdomarna är så stora att de måste släppas fria men samtidigt inte riktigt är mogna för det. Då känns det otroligt skönt att det finns goda vuxna på stan. De flesta poliser är goda vuxna och de gör ett otroligt viktigt jobb.

3. Det är viktigt att Polisen fortsätter skriva i sociala medier

Inlägget har nu stängts ner efter att det haft 800 000 besökare. Jag kan förstå om Polisen känner sig missförstådd och inte har lust att skriva i Sociala medier igen. Det vore synd. Polisens röst behövs. Det finns ett stort allmänintresse. Dessutom är det lärorikt för medborgarna att höra om Polisens arbete och det är lärorikt för Polisen att höra hur medborgarna reagerar på det som är deras vardagsprat.

Relaterade länkar:

Jag har skrivit om Polisen ett flertal gånger här på bloggen. Klicka på länken och scrolla ner.

Det är som om #Utöya-förövaren inte har någon betydelse

Varje gång jag hör de unga överlevarna från #Utöya så förundras jag över hur de svarar på journalisternas frågor. Inte någonstans skymtar agg mot förövaren fram. Inte ens när journalisterna frågar. ”Vann han?”. Ett spontant svar skulle kunna vara ”NEJ”. Istället tänker de efter och svarar att de inte tror att han har vunnit. De talar i sitt svar till journalisten inte till förövaren. Det är som om förövaren inte finns. Inte har någon betydelse. Istället talar ungdomarna om sin livsglädje, sina fina vänner och hur mycket de njuter av att fylla livet med väsentligheter.

Det är starkt och livskraftigt och mycket hoppfullt.

Unga behöver goda vuxna

I dagens DN skriver Carsten Jensen om Anders Behring Breiviks faderlöshet:

Breiviks far var frånvarande, heter det i ett försök till diagnos. Men den frånvarande fadern är ingen psykologisk diagnos. Det är ett kulturellt tillstånd i ett samhälle där livsomständigheterna skiftar så snabbt att fädernas samlade livserfarenheter har ogiltigförklarats redan innan de har förts vidare.

Det är en snygg formulering men jag invänder mot delar av resonemanget.

1. Faderslöshet är ingen diagnos. Det är rätt. Det är inte heller en rak väg till dåligheter. Den typen av resonemang är stigmatiserande.

2. Livsomständigheterna skiftar snabbt. Det är rätt. Men de grundläggande behoven är de samma. De unga behöver samma sak idag som unga alltid har behövt.

3. Fädernas livserfarenheter ogiltigförklaras – Jag tror det kan kännas så för föräldrarna men det stämmer inte. Det de unga gör precis samma saker idag som unga alltid gjort. De använder bara andra verktyg.

Jag är helt övertygad om att de allomfattande erfarenheter som föräldrarnas liv har gett dem är lika giltiga för deras barn idag som för tidigare generationer. Kanske är det till och med så att föräldrarnas och andra goda vuxnas livserfarenheter är viktigare eftersom ungdomarnas kontaktnät är större och informationsflödet tickar fort. Föräldrarna kan hjälpa till att sätta informationen i ett sammanhang och ställa frågor som bidrar till en tolkning baserad på fakta. Föräldrarna kan också känslomässigt reagera på värderingar som florerar bland ungdomarna.

En förälder, föräldrars/vårdnadshavares närvaro i tanke, känsla och engagemang är det som är det viktiga.

Unga behöver goda vuxna.

Carsten Jenssen är dansk författare och politisk krönikör som 2009 fick Olof Palme priset.

Ja, kära barn det är skillnad på kvinnor och män……

Under förra sommarens bilsemester bestämde sig tonåringarna för att lära mig att gilla hip-hop. 300 mil senare där jag först muttrade och sedan sakteliga övergick till att aktivt välja och välja bort ur ett stort urval hip-hoplåtar var det bara att kapitulera och be om länkarna till tonåringarnas Spotify playlists.

Denna sommar har tonåringarna tvingat mig att säga: ”Ja, kära barn det ÄR skillnad på kvinnor och män.”. Först försökte jag slingra mig men då möttes jag av högljudda protester. Några flera mångfaldsfloskler ville de inte höra talas om. När de intygade att de inte tycker att det ska vara skillnader utan bara ville poängtera att det finns skillnader gick jag med på att säga: ”Ja, kära barn det ÄR skillnad på kvinnor och män…”. I och för sig med tillägget ”på individnivå” även om jag mumlade fram just den delen av meningen.

Höjdpunkten (för tonåringarna) var på vägen hem på Gotlandsfärjan när följande utrop kunde höras i högtalarna: ”Kapten Stefan Larsson med sin besättning tackar för sig och hoppas att ni har haft en trevlig resa!”. Barnen tittade med truimfatoriska ögon på mig och jag fick säga mitt: ”Ja, kära barn, det är vanligare att män är sjökaptener”. Även om jag denna gång i smyg mumlade: ”Tidsfråga”.

Vad skulle du göra om du var tonåring och levnadssugen?

• Skaffa en legitimation som visade att jag var 18 år och kunde köpa snus, cigaretter och komma in på lokal
• Fylla telefonen med nummer till mindre nogräknade gubbar som säljer vodka ur bakluckan. Numrena sparas under Kalle Andersson eftersom min fantasi bara sträcker sig så långt
• Övertala storebror att köpa ut eller låna ut legitimation
• Kopiera uppsatser på nätet och faktatexter på Wiki för att klara av skolarbetet fortare
• Vittja mammas och pappas jackfickor på mynt när månadspengen var slut
• Titta på porr på nätet så man fattar hur man gör det där som man inte kan sluta tänka på att man vill göra
• Gömma öl, cigaretter, snus, rullpapper (till rökat på festen) i barnvagns- eller cykelrummet alternativt garaget/trädgårdsförrådet
• Öva på att undvika knarret i trappen, gnisslet i dörren vid sen hemkomst
• Hålla historiken ren i datorn och telefonen ifall morsan eller polisen börjar bli lite för intresserade
• Trycka bort föräldrarna när de ringer under festen för att ringa upp från ett tyst ställe några minuter senare och låta ”helt” nykter
• Tänka ut lögner i fall morsan kommer på mig med snus, någon annans legitimation, vodka, kopiera uppsatser, vittja jackfickor, titta på porr, smyga eller gömma grejer

Fler förslag?

De unga har lätt att klippa av när något inte passar

I den goda viljan av Ingmar Bergman finns en scen på landstället. Grannfrun har skvallrat för modern (Ghita Nørby) att prästkandidaten (Samuel Fröler) har sovit över hos syskonen Anna (Pernilla August) och Ernst (Björn Kjellman) när föräldrarna varit på sommarstället. Anna har berättat för modern att hon är förlovad med kandidaten och ämnar sova med honom och skaffa ett barn om föräldrarna inte låter henne träffa honom. Nu planerar Anna, Ernst och kandidaten en utflykt med övernattning till fäbodarna och modern samlar ungdomarna i matsalen:

- Ernst har föreslagit att ni tre skulle ge er av på en cykeltur till fäbodarna. Tanken var så vitt jag förstått att övernatta.

De unga vuxna nickar.

- Jag ställer mig absolut negativ till era planer.

- Men snälla mamma, utbrister Ernst uppgivet.

- Låt mig tala färdigt. Jag är absolut emot era planer men jag tänker inte förbjuda er att sätta dem i verket. Mina barn hävdar med bestämdhet att de är vuxna och får ta eget ansvar. Föräldrarna får nöja sig med att invänta konsekvenserna. Det löper sköra trådar mellan de unga och de gamla. Vi gamla är ganska angelägna om den förbindelsen och vårdar den under ständigt kompromissande. De unga har dock lätt att klippa av när något inte passar. Jag klandrar er inte. Det är bara så. Vår uppgift är att se på. För att nu göra det långa talet kort. Jag tänker förhålla mig passiv intill en viss gräns och en sak till. Jag tänker alltid tala om för er var ni har mig. Missförstå mig inte. Ni har mig alltid. Men ni ska alltid ha klart för er vad jag tycker.

- Mamma förtar ju lite av nöjet genom att tala på det sättet, suckar Anna uppgivet. Det är faktiskt ganska raffinerat.

- Om du kunde läsa mina tanker. Om du kunde se mitt hjärta. Som det kallas. Så skulle du inte kalla det hårt eller vad du kallade det. Raffinemang. Du skulle antagligen upptäcka en oresonlig kärlek till dig och din bror. Det är vad du skulle få se.

Igår pratade jag och min syster om hur mycket ungdomarna förstår av hur det är att vara förälder. Hur mycket vi själva förstod när vi var unga vuxna. Ganska lite kom vi fram till. Ungdomen är i någon mån egoistisk och ska vara det. I vissa skeden av föräldralivet är det viktigt att staka ut var gränsen går på ett övertydligt sätt. För vissa föräldrar är det svårare än för andra. Vissa ungdomar kräver det mer än andra.

Men aldrig lär vi oss så mycket som när vi inte vet vad vi ska göra och ändå försöker.