Himlen kan vänta

I söndags var jag i Allhelgonakyrkan. Det var en kvinna som berättade att hon hade hört en Gudstjänst på radion några dagar tidigare. Prästen hade talat om hur underbart det var i himlen. Inga problem. Ingen besvikelse. Ingen är sviken. Ingen är arg. Ingen är ledsen. Kvinnans reaktion på det var:

- Ja, det förstår man ju för där LEVER dem ju INTE.

När besökarna skrattat färdigt fortsatte hon.

- Jag vill leva och känna att jag lever även om det gör ont ibland. Nej, himlen får vänta för min del!

Jag kan bara instämma. Det låter tråkigt i himmelriket.

Diplomatins diplomati

Gore Vidal gave the perfect answer to a vulgar intrusive journalist who had asked him point-blank whether his first sexual partner was a man or a woman: ‘I was too polite to ask,’ he said.

Citat ur boken Violence av filosofen Slavoj Žižek

Luckys monolog

Ralph Carlsson som Lucky på Stockholms Stadsteater

Idag har jag varit på biblioteket och lånat I väntan på Godot. Jag ville läsa Luckys monolog igen. När jag läser undrar jag om det går att se på skådespelares hjärnor vid obduktionen att de använt huvudet till att lära sig texter utantill. Det borde det. Någonstans finns ju alla dessa ord lagrade och de måste ju ta plats, svälla och bubbla. Kanske till och med föröka sig.

Förutsatt existensen såsom framlagts i de offentliga arbetena av Puncher och Wattman av en personlig Gud quaquaquaquaqua med vitt skägg quaquaquaquaqua utanför tiden utan utsträckning som från höjden av sin gudomliga apati gudomliga atambi gudomliga afasi älskar oss innerligt med vissa undantag okänt varför men det ger sej med tiden och lider som den gudomliga Miranda med dem som okänt varför men det ger sej med tiden har störtats ner i plågor störtats in i elden vars eld famlar om det fortsätter och vem kan tvivla på det kommer att sätta eld på himlavalvet det vill säga spränga helvetet upp i himlen ännu så blå och lugn så lugn med ett lugn som trots att det är tillfälligt är bättre än ingenting men inte så fort och inte nog med det i beaktande av att som resultat av de arbeteten som lämnats ofullbordade men prisbelönta i Kukukukugkliga Akakakakademin för Antropopopopopometrik i Essy-i-Possy av Testu och Rövner är det bevisat bortom varje tvivel varje annat tvivel än det som vidlåder mänskligt arbete att som ett resultat av de ofullbordade arbetena av Testu och Rövner är det bevisat såsom följer men inte så fort okänt varför att som ett resultat av de offentliga arbetena av Puncher och Wattman är det bevisat bortom varje tvivel att i beaktande av arbetena av Fisov och Raper som lämnats ofullbordade okänt varför av Testu och Rövner som lämnats ofullbordade är det bevisat vad många förnekar att människan i Possy av Testu och Rövner att människan i Essy att kort sagt männsikan kort och gott trots stormstegen inom näringsingtag och tarmtömning ses som förödas och försmäkta förödas och försmäkta och inte nog med det jämsides och samtidigt okänt varför trots stormstegen inom kroppskulturuen utövande av idrotter såsom tennis fotboll löpning cykling simning flygning flytning ridning segelflygning konation camogie skridskoåkning tennis av alla slag döende flygande sporter av alla sorter höst sommar vinter vinter tennis av alla slag hockey av alla sorter penicillin och surrogat med ett ord jag upprepar och jämsides och samtidigt okänt varför att krympa och smälta ihop trots tennisen jag upprepar flygning, segelflygning, golf över nio och arton hål tennis av alla slag med ett ord okänt varför i Feckham Peckham Fulham Clapham nämlgen jämsides samtidgit inte nog med det okänt varför men det ger sej med tiden att krympa och smälta ihop jag upprepar Fulham Clapham med ord totalförlusten per capita sedan biskop Berkeleys död är i trakten av en tum och fyra uns ungerfärligen i stort sett mer eller mindre till närmaste decimal med råge i runda tal spritt nakna i strumlästen i Coneemara med ett ord okänt varför men faktum kvarstår och med tanke på vad som är mycket allvarligare mycket allvarligare att i ljuset av de övergivna arbetena av Steinweg och Peterman verkar det som vad som är allvarligare mycket allvarligare att i ljuset ljuset ljuset av de övergivna arbeta av Steinweg och Peterman att på slätterna i Bergen vid havet vid floderna strömmande vatten strömmande eld är luften densamma och sedan jorden nämligen luften och sedan jorden i den stora kölden det stora mörkret luften och jorden stenarnas hemvist i den stora kölden ack ack i Herrens år sexhundranågonting luften jorden havet jorden stenarnas hemvist i de stora djupen den stora kölden till havs på land och i luften jag upprepar okänt varför trots tennisen kvarstår faktum men det ger sej med tiden jag upprepar ack ack vidare kort sagt fint sagt vidare vidare stenarnas hemvist vem tvivlar på det jag upprepar men inte så fort jag upprepar skallen att krympa och förödas och jämsides samtidigt inte nog med det i känt varför trots tennisen vidare vidare skägget lågorna tårarna stenarna så blå så lugn ack ack vidare vidare skallen skallen skallen skallen i Connemara trots tennisen de övergivna arbeta lämnade ofullbordade ännu allvarligare stenarnas hemvist med ett jag upprepar ack ack övergivande ofullbordade skallen skallen i Connemara trots tennisen skallen ack stenarna Rövern tennis…stenarna så lugn…Rövner…….ofullbordad….

Ni missade väl inte kommateckenena runt segelflygning?

Jag vet att jag har världens bästa läsupplevelse framför mig

Jag ska nämligen läsa om Alberte-triologin av Cora Sandel.

Sist jag läste den var för sju år sedan och då slukade jag den. Nu ska jag läsa den långsamt. Och njuta av språket. Problemet är bara att jag fastnar redan på Gun-Britt Sundströms förord. Hon vet vad som är angeläget i en bok med stråk av det självbiografiska.

Biografisk litteraturforskning har alltid ägnat sig åt att finna överensstämmelser mellan en författares liv och verk. Men skillnaderna är ju mycket intressantare än likheterna! Det är där man kan spåra författarens avsikter.

Vad är det Sundström försöker säga? Att författare använder sina egna erfarenheter och formar dem så de förstärker den historia de vill berätta. Och att diskrepansen skapar den konflikt som för läsandet framåt. Utan att läsaren vet om det. Oh, när jag blir pensionär ska jag flytta in på institutionen för litteraturvetenskap.

Till slut lyckas jag slita mig från de litterära funderingarna och börja läsa. Här kommer ett smakprov. Kanske blir det fler. Vem vet.

När Alberte vaknar på morgonen är hon varm och skön. Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser. Ett stort, varmt lugn finns i hennes lemmar, en lekamlig frid, som är det bästa hon vet. Hon ligger raklång med utsträckta ben. Det är varmt i hela sängen, och det är som om kroppen hade slagit ut, som om ett skal omkring den hade sprängts. Hon sträcker på sig, hon känner sig rörlig och mjuk och har råd att umgås lättsinnigt med sin egen värme. Det händer att hon övermodigt sticker ut en fot i kulan bara för att få känna den bli varm igen så fort hon drar tillbaka den.

Sveriges Radio har Alberte-triologin på läsecirkel den här veckan. Första programmet gick igår, men det går bra att lyssna i efterhand.

Jacques Lacan

Ann Heberlein pratar i sin bok, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om en fransk filosof och psykoanlaytiker vid namn Jacques Lacan.

Jag har inte så värst mycket till övers för Lacan. Eller för psykoanalysen i största allmänhet. Men jag delar Lacans syn på kärlek, eller jag delar hans dystopiska syn på kärlek, hans inställning att kärlek mer än något annat är en form av neuros, en tvångstanke. det finns något tvångsmässigt över parrelationer, över den där kärleken som förväntas vara det viktigaste av allt. För alla. Alltid. Jag tror inte det fungerar, den där romantiska, eller erotiska kärleken mellan man och kvinna.

Jag har letat efter böcker om Lacan och det har inte varit helt lätt. Till slut hittade jag nedanstående recenssionen i Helsingborgs Dagblad. Har ni lästips om Lacan? Tipsa gärna i kommentarsfältet!

Recension av Corinne Maiers bok Psykoanalys är kul (om Lacan)

Längtan efter vanlig vardag

Ett citat från Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. I denna tankebok får hjärnan ta precis de vägar de  vill. Det går att tänka att man vill vara en höna. Det är helt på sin plats. 

Jag tänker ofta att jag skulle vilja vara en höna. Det verkar ha bra liv, hönor. I alla fall om de lever som våra gjorde, fritt strövande på en gård. De har en tydliga definierad uppgift i livet, det handlar om att lägga ägg, varken mer eller mindre. På dagarna sprätter de runt i gräs och grus äter lite mask kacklar och har sig, pressar då och då ur sig ett ägg. lband blir de påsatta av tuppen, ibland gnabbas de med varandra. I skymningen kurar de ihop sig på sin pinne, tätt ihop med de andra hönorna och när solen går upp är de redo för ännu en händelselös dag. Ett hanterligt liv. Ett förnöjsamt liv.

Citat som skapar lässug

Jag har en nyfunnen väninna som skickar de mest fantastiska citat ur böcker hon läser. 

 Hon var kort, tjock, fräknig och hade rödlätt, kolossalt krulligt, hår. Hon hade en voluminös byst, medan vi andra såg ut som plankor. Och som om det inte räckte stoppade hon fickorna på blusen, över bysten, fulla med karameller. Men hon hade också något annat, som varje historieslukande barn skulle vilja ha: en far som ägde en bokhandel.

Ur ‘Hemlig lycka’ av Clarice Lispector.

 Det skulle dröja ett och ett halvt år innan någon öppnade dörren till stugan igen. Och den gången på uppmaning av en doktorand. En ung man som inte ens vågade ta ögonkontakt med änkan. Han var smal och blek och fick regelbundet sitt hår kapat av en väninna som han egentligen ville ligga med.

Ur Ge mig en människa av Anna Schulze.

Huden är fortfarande hud

”Sex mellan äldre kan ha sina pinsamheter och komiska longörer, men det har också en ömhet som ofta undflyr de unga. Brösten må hänga, kuken må sloka, men huden är fortfarande hud, och när någon man tycker om rör vid en med handen eller håller en i sin famn eller kysser en på munnen kan man fortfarande bli alldeles hänförd, på samma sätt som man när man trodde att livet skulle vara för evigt.”

Ur Dårskaper i Brooklyn av Paul Auster

Inkarnerad visdom

Enligt mina beräkningar är Frieda Spelling sjuttionio år gammal. Efter att ha hört Almas beskrivning av henne var jag beredd på att möta något våldsamt – en burdus, skrämmande kvinna, en övermänsklig gestalt – men den person som satte sig hos oss den kvällen var dämpad, lågmäld, nästan reserverad till sitt sätt. Inget läppstift, ingen makeup, inga ansträngningar att göra något åt sitt hår, men ändå feminin, ändå vacker på något avskalat, okroppsligt sätt. Medan jag fortsatte att betrakta henne började jag inse att hon tillhörde de sällsynta människor hos vilka anden slutgiltigt besegrar materien. Ålderdomen försvagar inte dessa människor. Den gör dem gamla, men den förändrar dem inte som personer, och ju längre tid de får leva desto mer fullödigt och kompromisslöst inkarnerar de sig själva.

Ur Illusionernas bok av Paul Auster

Om det är stiltje får man lov att ro

Under den här hösten har jag läst både gammal och ny utgivning om att skriva. Störst behållning har jag haft av Lars Åke Augustssons tre böcker:

• Att skriva prosa (1989)
• Att skriva romaner och noveller (1993)
• Lust att skriva (2002)

Han skriver enkelt och med mycket litterära referenser, så man får både lust att skriva och att läsa. Skrivtipsen andas enkelhet. Och att man ska börja med scener och händelser som bara måste få berättas. Språkformen kommer av sig själv. Upplägg och ordning tar man när det är dags, vanligtvis efter ett tags skrivande.

Jag har den stora nåden att få arbeta med det jag älskar, och jag har gjort det tillräckligt länge för att kunna sega mig igenom timmar och dagar när inget jag skriver vill lyckas. Om det är stiltje får man lov att ro.

Lars Åke Augustsson har gett ut ett 35-tal böcker och vunnit Ivar Lo Johanssons litterturpris. Han har haft skrivarkurser på Ordfront i flera år. Recenserat böcker på Expressen och arbetat som redaktör på tidskrifterna Voltaire och Ordfront Magasin. Tillsammans med kollegan Stig Hansén driver han Manusdoktorn.