Har män känslor?

Bloggvärldens bloggtema den här veckan är manlighet så jag tänkte skriva om det och länka till några av de manliga bloggare som jag följer.

När jag för några år sedan började läsa bloggar då letade jag efter bloggar skrivna av män. Jag ville veta hur det var för en man att skilja sig, få barn, bli arbetslös, bli kär, ha alkoholproblem och vara en sexuellt aktiv man på ett bra sätt. Men det visade sig vara svårt. Det fanns gott om bloggar som rörde teknik, politik, skämt och sport men nästintill inga om kris, känslor och avgörande händelser. Jag hittade bara en och det var Andreas Ekströms pappablogg. (Den är uppdateras inte längre, men är fortfarande läsvärd. De bästa inläggen finns som bok nu.)

Det här fick mig att fundera. Först undrade jag i min enfald om män har mindre känslor än kvinnor. Eller mindre behov av att tala om sina problem? Kanske större förmåga att stänga av? Men det stämde inte med bilden av männen i min omgivning. Där fanns män som både uttryckte känslor och de som inte gjorde det. Snarare verkade det handla om personlighet och erfarenheter än man/kvinna-grejen.

Nu är det annorlunda. Nu finns det en hel drös bloggar skrivna av män där deras egna känslor är huvudtemat. Man kan fråga sig om det blivit mer accepterat för en man att uttrycka sina känslor offentligt. Men den diskussionen ger jag mig inte in i. Så fort jag talar om skeenden utifrån manligt/kvinnligt så får jag bara skäll av mina läsare.

Nedan ser ni några av de manliga bloggare jag följer. Jag har valt att länka till inlägg som har berört mig och där bloggaren uttrycker en tydlig känsla/känslomässig insikt:

Om att vara pappa på deltid

• Deltidspappan

Om att skilja sig

• Ensamma pappan

Om att vara pappa

• Mr Crona
• Johan Norberg
• Att vara Charlie Schulmans pappa

Om att vara pappa till ett barn med särskilda behov

• Heja Abbe

Om att leva som nykter alkoholist

• Nemo
• Marcus Birro

Om att jobba och göra fel

• Barnläkarbloggen (både män och kvinnor skriver här)

Om livet

• Niklas Hellgren
• Farsan mitt i livet

Manliga bloggare som ibland skriver privat på sin blogg

• Andreas Ekström
• Emanuel Karlsten
• Lars H Gustafsson
• Daniel Åberg
• Mats Strandberg
• Thomas Bodström

Nattens läsares tips på manliga bloggare

• Anjo
• Sören Olsson
• Who is your daddy?
• Pappa Kalle

Kära läsare, är det någon manlig bloggare med ett offentligt känsloliv som jag har missat? Fyll på i kommentarsfältet så lägger jag till i listan ovan. TACK!

Ring pappan direkt!

I inlägg som berör som publicerades igår länkar jag till ett inlägg om att personal på skola och dagis fortfarande ringer mamman först. Jag har fått två kommentarer som fick mig att haja till:

Miss Understood skriver så här:

Jag har uttryckligen bett skolan ringa pappan först, för han har bil och befinner sig i närheten, medan jag har MINST en timme kollektivtrafik innan jag kan hämta dottern. Jag och pappan har alltså en överenskommelse: att han alltid ska ta akututryckningarna och sedan tar jag dagen-efter-vård om det behövs. Jag har bett skolan skriva upp på hennes papper att det är pappan som ska kontaktas…
MEN ÄNDÅ…. ringer de till….MIG.

Maja skriver så här:

Jag ringde hemnumret bara när jag var lärare, och svarade pappan då så lämnade han i fyra fall av fem över luren till mamman. Man ringer ju i princip bara barn som är stökiga på nåt vis när barnen är lite större, som över 10 år eller så. Så, så är det med den saken. Hade jag fortsatt vara lärare så hade kanske jag också valt att ringa mammorna först dels för att spara tid, dels för att slippa få en hjärnblödning av ilska varenda gång man pratade med en pappa som är just den som antagligen är orsaken till att man ringer överhuvudtaget.

Så här tycker jag:

@miss understood Med risk för att jag säger det självklara för jag vet hur klok du är, men bara för att alla ska höra det: Sluta svara när de ringer från dagis. Om du svarar hänvisa till pappan. Gå absolut inte med på att själv ringa pappan!

@maja Jag fattar allt det där. Jag fattar att man inte orkar till slut. Jag fattar att man blir arg. MEN. Genom att ringa mamman så bidrar man till:

• att skydda pappan från att ta konsekvenserna av sitt beteende
• att mamman fortsätter att ta för mycket ansvar
• att bibehålla sociala och kulturella könsstrukturer

Vi befinner oss mitt i en förändring. Pappornas roll för barnen som exakt lika viktig som mammans får allt mer genomslag i praktiken. Och de som jobbar inom barnomsorg och skola kan göra så mycket genom att vända sig direkt till pappan. Genom att utgå från att pappan tar exakt lika mycket ansvar och är precis lika insatta i barnens vardag som mamman så blir pappan stärkt i sitt självförtroende, mamman får avlastning och barnen får två föräldrar som är lika viktiga för dem och står dem lika nära.

Ska Charlie bli ”kvinnlig läkare” när hon blir stor?

Två välformulerade bloggare är i luven på varandra. Det hela börjar med att Dumburk kommenterar på twitter att Alex Schulman skrivit ”kvinnlig läkare” istället för ”läkare” när han beskrev besöket på BVC med sin dotter Charlie. 

Schulman gör inte en pudel utan börjar argumentera. Han vet bättre än så, men Schulman är inte Schulman om han inte säger emot. Det är en varumärkesfråga. Det vet Dumburk och skriver ett lagom nyanserat svar utan ilska. Debatten är igång och i kommentarsfältet går drevet på feministerna.

Möjligen, och i så fall sorgligt nog, vinner Schulman folkets röster. Men alla som har läst genus vet att man redan på grundkursen lär sig om språkets betydelse. Se t ex boken Det ordnar sig av forskarna Anna Wahl på Handelshögskolan. Fenomenet med Män som är ”Läkare” och kvinnor som är ”Kvinnliga läkare” uppmärksammades specifikt av forskaren Kristina Erikssons redan 2003. 

Jag håller med Dumburk för har man, som Schulman 250 000 läsare, då spelar det roll om man skriver ”läkare” eller ”kvinnlig läkare”. Och har man en dotter så spelar det ännu större roll hur man som pappa talar om kvinnors yrkesutövande.

Se bara följande situation framför er. Charlie kommer hem stolt och glad över att hon kommit in på läkarlinjen. Schulman funderar lite om det finns kvinnliga läkare men inser att det måste det ju göra. Sedan skiner han upp och tittar på Charlie och svarar.

– Vad kul att du ska bli läkare! Va, tänk en kvinnlig läkare! 

Tror ni hon känner sig kapabel att bli en bra läkare då? Nej, just det minimerad direkt! Sluta sätta kön framför yrken!

Lars von Trier en kvinnohatare?

Wennstam och Sveland skriver bra och ifrågasättande om Lars von Triers film Antichrist i DN idag. Framför allt lyfter de fram hur de stora demonregissörernas kvinnohat tas för givet och rumsrent och inte debatteras och hur kvinnors sexualitet fortfarande bestraffas i kulturen. Artikelförfattarna har förstås rätt, men det gör inte filmen sämre för det. Den är fruktansvärt, olidligt bra, men det hindrar mig inte från att hålla med Wennstam och Sveland om att filmen ska debatteras och ifrågasättas och plockas ner i småbitar. 

Min recension och mina frågor runt filmens mening hittar du här.

Tillägg 30 juli: Idag svarar Maaret Koskinen på DN Kulturdebatt, med flera hänvisningar till möjliga influenser och tolkningar av filmen, emot Sveland och Wennstams artikel. Mycket läsvärt!

Tillägg 7 augusti: Idag går Mårten Blomkvist igång på de omoraliska männen i Lars von Triers filmer.

Ropet i natten

Det finns forskare som hävdar att barn knyter an starkast till den person som tröstar dem om natten. Om det bara är en av föräldrarna som går upp på natten kommer anknytningen till den föräldern bli starkast. Går mamma och pappa upp varannan gång blir anknytningen lika stark till dem bägge två. Definitionen av anknytning är ”den jag vänder mig till när jag är ledsen och rädd och behöver hjälp.”

Vi människor kan ha stark anknytning till flera personer omkring oss. Som barn är förstås mamma och pappa viktigast. Längre fram i livet knyter vi an till flera människor. Som småbarn kan det kanske vara mor-farförälder eller en dagis/fritidspersonal. Som tonåring kan det vara en bra vuxen på skolan, på träningen eller på fritidsgården. Som vuxen kan det vara ens partner, en nära vän, syster, bror, psykolog eller psykiatiker. 

Vår förmåga till anknytning som vuxna hänger ihop med om vi hade någon att knyta an till som små. Eller kanske tom om vi hade någon som lyfte upp oss på natten när vi var ledsna, rädda och behövde tröst. Vi fick då lära oss att lita på en annan människa och på djupet känna att det lönar sig att be om hjälp.

Ropet i natten ska mötas med stora famnen av både mamma och pappa!

PS. Vill du veta mer om anknytningsteori så har psykologen Pia Risholm Mothander skrivit två böcker om anknytning och även deltagit i en intervju på UR (2005), samt publicerat artiklar som ”Behövs de barnpsykologiska diagnoserna?”.

Nu är det officiellt!

Happy Jankell, Judith Weegar, Julia Sporre och Hjalmar Wikander Ekström

Foto: Jurek Holzer, SvD

Christina Herrströms bok Tusen gånger starkare ska bli film och min äldsta son har den manliga huvudrollen. Peter Schildt som gjort Glappet och Ebba och Didrik regisserar. Filmen började spelas in i på måndag, men filmteamet har träffats under flera veckor för att läsa in manus, gå filmkurs och öva dans. 

Julia Sporre spelar Saga som kommer hem från flera års utlandsvistelse och ifrågasätter varför killar och tjejer blir olika behandlade i klassen. Judith Weegar spelar Signe (berättarrösten i boken) som är blyg och duktig, men som blir allt modigare. Happy Jankell spelar tuffa tjejen Mimi som leder tjejgänget och Hjalmar Wikander Ekström spelar tuffa killen Ludde som leder killgänget. Jacob Ericksson spelar klassföreståndaren som får det hett om öronen när tjejerna inte längre finner sig i att vara söta, tysta och duktiga medan killarna får bröta, avbryta och ta hur mycket plats som helst.

Jag har recenserat boken. Christina Herrström har lyckats fånga könsmaktsstrukturens ursprung på ett enkelt och effektivit sätt. Blir filmen bara hälften så bra som boken så blir det en toppenfilm! SvD har skrivit om filmen som har premiär september 2010. Sydsvenskans Johan Eckerström har gjort en webbfilmad intervju med Peter Schildt. DN har sämsta bilden från Presskonferensen. SF har en blänkare. Norrländska Socialdemokraten har vinkeln ”Schildt gör film om könsmaktsordningen”. Här hittar du fakta om filmen i Svenska Filminstitutets filmdatabas. Korta notiser i Blekinge Läns tidning. Södermanlands nyheter. GP.

Maggie Widstrand på filmcafé skötte rollbesättningen av filmen!

Den här boken gör mig skitförbannad.

Tusen gånger starkare berättas av klass 9As tysta, men duktiga flicka, Signe. Långsamt och träffsäkert redogör hon för hur rösten sviker när hon får frågan på lektionen och hur hon på rasterna försöker stå så nära gruppen med de tuffa tjejerna som möjligt. Inte synas men ändå tillhöra. I centrum bland tjejerna finns Mimi som alla vill vara med. Motsvarande person i killgruppen heter Ludde och honom följer killarna utan att blinka. Klassföreståndaren Olle, totalt omedveten om sin egen roll i klasrummet, låter killarna stöka och stoja och vill att tjejerna ska agera bråkdämpare. Då och då uppmuntrar han tjejerna att ta mer plats, men utan stötta dem när de väl gör det.

MEN en dag kommer en ny tjej till klassen, Saga, och då förändras allt.

Olle ställde en fråga. Vi flickor sträckte fromt upp våra händer och hoppades och fasade för att få svara. Hoppades för att vi ville visa vad vi kunde, fasade för att vi visste att vi skulle bli härmade eller avbrutna eller inte ens hinna svara för att någon kille skulle överrösta oss. Olle gav Ludde frågan. Då gapade Saga det rätta svaret rätt ut, högt och ljudligt. Jag hade förlorat modet att tala. Men jag fanns där och jag såg. Saga var fri. Fri från allt. Först älskade jag henne. Sedan älskade vi henne ännu mer. Hon förändrade allt. För oss alla. Varenda en. Hon blev ett hot. Och ett löfte.

Den här boken öppnar ögonen på mig på precis samma sätt som Bitterfittan av Maria Sveland. Bara att nu handlar det inte om kärnfamiljens fallgropar utan om klassrummets verklighet. Och det är inte fagert. Och igenkänningen är total. Både hur det var på lektionerna men också hur skoningslöst det var att inte räknas.

Men mest av allt tänker jag på hur det är på jobbet nu, 25 år senare. Jag förstår plötsligt varför kvinnor har svårt att tala inför grupp. Och varför en man bara behöver harkla sig för att alla ska lyssna. 12 års indoktrinerande skolgång har satt spår hos mig och mina kollegor. 

Den här boken borde läsas av alla som stöter på barn och ungdomar i blandade grupper. Först och främst lärare, men också föräldrar och idrottstränare.

Den här boken borde också läsas av alla som har svårt att tala för sig på möten på jobbet och av alla som någon gång sagt att ”kvinnor har så svårt att ta för sig”.

Den här boken är angelägen.

A-n-g-e-l-ä-g-e-n.

Christina Herrström heter författarinnan och hon har också skrivit Glappet som blev en hyllad TV-serie och Ebba som blev långfilmen Ebba och Didrik. DS.

Ring pappa först!

Snälla, ni som jobbar med barn och ringer hem till föräldrar när det är dags att boka tid för utvecklingssamtal eller när barnen är sjuka, har slagit sig, har problem, har skolkat, snattat eller vad det nu än är. Varför ringer ni mig som mamma först? Står inte pappans telefonnummer precis bredvid mitt? Hur i hela fridens namn tror ni pappor ska känna att de räknas som föräldrar när ni osynliggör dem på detta sätt? Och hur kul tror ni det är att behöva ringa pappan och berätta att nu har den och den ringt om det här eller det här? Och hur tror ni det känns att utses av er som timemanager och känslomässig projektledare för familjen?

Kan vi komma överens om en tio-årig total könskvotering på det här området?

RING PAPPA FÖRST!

Känner ni behov av att förakta heterosexuella män?

Läs då det här.

Vi klagar på..

Saker vi klagar på och förlöjligar:

• Stavgång
• Bloggar med privat, känslomässigt innehåll

Människor vi klagar på och förlöjligar:

• Liza Marklund
• Mona Sahlin (sökning i Google på ”Mona Sahlin + dålig” gav 361 000 träffar)

Vilken är den minsta gemensamma nämnaren?

• Utövas av kvinnor?
• Är kvinnor?
• Kvinnor

Eller misstar jag mig?

Tillägg em 15/1: Nu fick jag se att Hanne Kjöler, ledarskribent på DN, tänkt i samma banor.