Snälla sluta slentriangruppera!

Den här våren har mitt tålamod med generaliseringar på gruppnivå tagit helt slut. Det verkar vara en favoritsysselsättning både bland vanligt folk men också bland mediafolk att gruppera. Och visst fattar jag att det förenklar världen (och kommunikationen om världen) och att det för människor samman MEN det stoppar också utvecklingen på ett mycket oroande sätt.

Vi skapar grupper som är så stora att de inte alls är allmängiltiga.

• Hur många olika matkulturer ingår det exempelvis inte i gruppen kvinnor?
• Hur många olika åldrar ingår det inte i gruppen män?
• Hur olika ser motionsvanorna inte ut bland de som röstar på Socialdemokraterna?
• Hur mycket böner och vitkål säljs det inte i områden med många kollektivare?

Vad är det vi riskerar?

Det jag vänder mig emot är stigmatiseringen och utanförskapet som gruppering leder till. Världen blir så oändligt mycket mer spännande om vi låter bli att gruppera varandra. Om vi istället pratar om individer och ställer om hjärnan till naturlig variation.

Människor får chans att välja det de känner för utan att genast bli korrigerade in i gruppen igen.

Det är dags att ta det lite lugnare, kära Stockholmare

Igår var jag med om en cykelolycka på cykelbanan norrut på Vasabron. Vi cyklade på rad i morgonrusningen när en kvinna två cyklar framför mig plötsligt tvärnitade utan synlig anledning. Jag bromsade hårt för att inte fara in i dem framför och for över styret. Tumult uppstod. Jag blödde på hakan och händer och var ganska chockad. Hade som väl var hjälm. Två cyklister stannade och hjälpte mig. Så länge jag satt på marken och cykeln låg ner så tog de andra cyklisterna hänsyn. Så fort jag reste mig upp och fick hjälp upp med cykeln så började folk skrika:

- Ur vägen! Här kan ni inte stanna! Jävla idioter! Är ni inte kloka?! Flytta på er!

Jag var lite för förvirrad för att reagera på det då. Men de som hjälpte mig ropade tillbaka att det faktiskt varit en olycka men ryckte samtidigt på axlarna och sa:

- Stockholmare. Ständigt denna stress.

Så här i efterhand känns det obehagligt att vi Stockholmare inte tål en sekunds störning. Står någon i vägen är vår första tanke att den personen är en idiot.

Är det sådana vi Stockholmare vill vara?

Frågan är relevant för det betyder i förlängningen att vi inte har tålamod för de som är ovana som turister och nyanlända eller svaga som barn, äldre och skadade. Det betyder att vi som är starka och högpresterande inte ser vikten av att ta hänsyn till en stor del av stockholmarna.

Ett sådant Stockholm vill jag inte bo i. Vill ni det?

PS. Jag är helt ok. Lite blåmärken och ont i axeln men läkaren sa att det kommer att läka. Idag tar jag tunnelbanan till jobbet. Nästa vecka ska jag cykla igen men tänker gå med cykeln de delarna där det är mycket cyklister. DS.

Leif GW Persson hade tillåtit uniform under förhören

I första avsnittet av Veckans brott kommenterar Leif GW Persson det juridiska efterspelet av #Oslo och #Utöya (tid 11.45) och förövarens önskan att bära uniform under förhören och under domstolsförhandlingarna.

- Hade jag varit FU-ledare så hade jag nog tillåtit det eftersom det är en svaghet. Det är ju ett utryck för hans narcissistiska självbespeglande läggning och i sån där situation när du sitter mitt emot en person då är det tacksamt om du kan bejaka den personens svagheter och i det här fallet tycker jag kostnaden är låg. Det lockar fram honom om han får ta på sig den där.

- Men är det inte stötande mot de anhöriga?

- Nej, polisförhören är ju slutna. Så där upplever jag det inte som särskilt stötande. Sen kan man ju naturligtvis diskutera om han ska få ha det under rättegången.

Ska man berätta för barn om allvarliga nyhetshändelser?

Den frågan lyfte Andreas Ekström på twitter och jag tror många småbarnsföräldrar ställer sig den frågan en dag som denna. Det finns inga bestämda svar, bara goda råd som man som förälder får anpassa till sitt eget barns mognad och personlighet. Vid 9/11 lärde vi oss att barnen trodde att det var hundratals med flygplan som flög in i skyskraporna eftersom bilderna sändes om och om igen. Varsamhet med att ha TVn påslagen kan därför vara något att tänka på. Om man ska berätta eller inte är en annan fråga. Personligen berättar jag oftast inte utan håller mig i närheten och svarar på frågorna när de kommer. Det kan vara svårt i en familj med äldre syskon eller om det är mitt i veckan och man ska iväg till dagis, skola och arbete. Då kan det vara bättre att förekomma än förekommas.

Det bästa föräldraskapet är baserat på närhet, bondförnuft och anpassat till barnet och situationen!

Twitters maktelit skadar sig själva om de brister i dialog

Det är med viss tvekan jag ger mig in i diskussionen om makteliten på twitter eftersom den känns lite högstadieaktig, men till slut blev behovet av att formulera mig så stort att jag inte kan låta bli. För er som inte hängt med så kan ni börja på Argbuggen (aktiv på twitter) och Emanuel Karlsten (en i makteliten) innan ni läser det här. Allt startade med ett internskämt bland ”makteliten” i samband med att Google+ släpptes. Man låtsades använda ett nytt världsrevolutionerande program kallat ”Flickjox”. Vissa förstod att det var ett internskämt och andra kände sig kränkta.

För mig finns det bara ett problem med makt och det är om den utövas utan dialog med personer utanför makteliten.

Det kommer alltid finnas människor som är bättre på att formulera och betrakta vår samtid än andra. På twitter följer jag med stort intresse Emanuel Karlsten, Elin Grelsson, Isobel Hadley-Kemptz, Andreas Ekström, Daniel Svedin, Therese Bohman och många fler av precis den anledningen. Det är mitt fria val att följa dem. Alla kan välja att följa dem på twitter, läsa deras bloggar, artiklar i Sveriges största dagstidningar, se dem intervjuas i TV eller låta bli.

Problemet med maktelit uppstår när dialogen upphör och de isolerar sig genom att sluta att svara på kommentarer, slutar att tacka för länkar, slutar berätta var de har fått sina idéer ifrån och kanske till och med går så långt att de börjar anklaga alla som lyssnar intresserat för att vara tjuvlyssnande parasiter. Jag har valt bort att följa vissa ur makteliten av precis den anledningen. När bristen på vilja att kommunicera är uppenbar och då blir personen ointressant för mig.

Att skylla på tidsbrist håller inte.

Uppgiften att kommunicera är helt central, och hinner vissa i makteliten, så hinner alla. Jag menar inte att man måste svara på allt men som jag sagt tidigare – en bloggredaktör som skrivit ett inlägg, en journalist som skrivit en artikel i en tidningen och får många kommentarer har en skyldighet att lämna minst en egen kommentar till det i kommentarsfältet sagda. (Den enda som slipper är Jonas Thente – kulturskribent på DN.) Detsamma gäller på twitter. Då och då svarar man de följare man har utanför den egna bubblan för att inte tappa fotfäste i verkligheten.

Inom ledarskapsteorin är risken för ett förändrat beteende när man får makt vida känd.

Det som brukar hända är att man sluter gruppen för att kunna göra som man vill och man utesluter nej-sägare som beskylls för att vara obekväma och förändringsobenägna. Resultatet blir att besluten vartefter blir sämre och sämre eftersom de saknar verklighetsförankring.

Sammanfattningsvis tycker jag att makteliten på twitter bör se Argbuggens och andra följares kraftiga reaktion som en varningssignal och rannsaka sig själva. Att driva med de som ifrågasätter och kalla dem svartsjuka är så smaklöst att jag saknar ord. De som känner att de har minskat sin kommunikation med personer utanför sin egen bubbla bör fråga sig vad den egentliga anledningen är och om det är dags att förändra sitt beteende.

Andra som kommenterat:

• Deeped om en Bespottad och anklagad elit
• Sanna Stefansson om metadebatten som vägrar dö
• Webbtanten om Twitterelit och Flickjox
• Jardenberg om Ja, jag älskar internet
• Unni Drugge om The big family

Frågor jag gillar: ”Are you ok?” och ”Are we ok?”

Are you ok?

En fråga engelsktalande medmänniskor kan använda när de är oroliga för en annan medmänniska som har ramlat, somnat på en parkbänk eller gråter på den offentliga toaletten. Ett utmärkt fråga för att visa att man bryr sig.

Are we ok?

Ytterligare en fråga som engelsktalande medmänniskor kan använda men denna för att kolla om det finns en fnurra på tråden i en vänskaps- eller kärleksrelation. Ett sätt att visa att man bryr sig om att reda ut. Ett sätt att ta ansvar för sina nära relationer.

Finns det motsvarande frågor på svenska? Som vi kan använda för att bryta ”nånannanismen” och för att bryta ”eftergräletläget”?

Vikten av att erbjuda en ärosam reträtt

En psykolog berättade en gång för mig att han hade haft en patient som då och då kom berusad till terapisessionerna. (Patienten lever inte längre och det är därför jag fick möjlighet att höra denna historia.) Patienten klagade på allt i sitt liv, men kunde inte se sitt eget bidrag till problemen. Till slut konfronterade psykologen honom om hans drickande vilket gjorde att mannen stormade ut, skrek att psykologen var en idiot och slog igen dörren så det skramlade i fönsterrutorna. Psykologen gick efter mannen och ropade ner i trapphuset:

- Du ska veta att du alltid är välkommen tillbaka hit! Alltid!

En natt några månader senare ringde mannen på telefonen och sa:

- Du har rätt. Jag dricker för mycket. Kan du hjälpa mig?

Jag tror att psykologen erbjöd mannen en möjlighet till en ärosam reträtt. Det var ok att förneka och sedan återkomma. Det fanns förståelse och förlåtelse att få.

Att erbjuda en ärosam reträtt är något jag ofta tänker på. Både på jobbet (jag arbetar med förändringsarbete), men kanske särskilt när jag försöker reda ut saker med barnen. Om jag vill veta vad som faktiskt hände den där fredagskvällen så kan jag inte triumferande säga:

- Du ljuger. Jag vet det. Du kommer inte komma undan med det här. Jag kommer få rätt.

Ingen berättar som det är i det klimatet. Jag tror det är mer framgångsrikt att säga något liknande detta:

- Det känns som om du inte berättar hela sanningen. Jag vill att du ska veta att du alltid kan tala om för mig som det är.  Att jag kommer att stötta dig och hjälpa dig att reda ut vad som hänt.

Kommer ni och tänka på några andra situationer där det kan vara bra att erbjuda en ”ärosam reträtt”?

Berätta gärna om dem i kommentarsfältet!

Öppet brev till utbildningschefen på Försäkringskassan

Bäste utbildningschef,

Handläggarna på Försäkringskassan träffar varje dag tusentals sjuka människor för att bedöma deras rätt till sjukersättning. Det är en känslig situation. Den sjuke är i beroendeinställning och måste svara på frågor om sitt privatliv. Risken för integritetskränkning är stor, och sker ofta, på vad jag förstår från de som kontaktar mig via bloggen. Ni skulle kunna införa några enkla grundregler som handläggaren kan tänka på inför och under samtalet så minskar risken för kränkning radikalt:

Kom förbered

• Var genomläst på sjukdomshistorien, vad som har gjorts och beslutats, vilka papper som eventuellt saknas och vad som är nästa steg. Detta minskar risken för att den sjuke får svara på samma frågor om och om igen. Något som är mycket tröttande och skapar en känsla av ”bryr hon/han sig verkligen?”.

Agera professionellt

• Ha ett neutralt och professionellt beteende i motsats till ett överdrivet glättigt anslag för att försöka dölja det besvärliga i situationen. Inledd mötet med att berätta syfte, hur lång tid det kommer att ta och vad som kommer att gås igenom. Behandla den sjuke som en vuxen. Tala inte långsammare än vanligt eller ta om saker. Tala inte illa om Försäkringskassan eller politikerna.

Endast ett fåtal papper

• Ta endast med ett fåtal papper för att minska risken för känslan av att patienten är ett ”ärende”. Undvik därför att komma in med en tjock bunt papper och dunsa ner på skrivbordet. Förutom att det är kränkande ger det också en känsla av det kommer ta tid och bli krångligt.

Sparsamt med frågor

• Varje fråga till den sjuke ska ha ett syfte. Frågor om exempelvis storlek på boende, relationsstatus och fritidsintressen ska endast ställas om det har ett syfte för bedömningen. Inför frågestunden börjar ska man också förklara varför man behöver ställa frågorna och informera om rätten att låta bli att svara. Den sjuke känner sig ofta tvungen att svara för att få sin ersättning och inte framstå som krånglig.

Dessa grundregler kan kommuniceras på lärarledda utbildningar, via e-learning och genom ett ständigt pågående samtal om bästa möjliga bemötande. Jag är övertygad om att det kommer göra stor skillnad för Försäkringskassans varumärke men framför allt för de som står i beroendeställning till er. Kan du vara snäll och överväga en sådan utbildningsinsats? Med vänliga hälsningar, Siri

Mognad och förmåga till abstraktion

Häromdagen var jag på en föreläsning om ledarskap, grupp och utveckling. En av föreläsarna sa:

- Personlig mognad och abstraktionsförmåga går hand i hand.

Abstraktionsförmåga är förmågan att föreställa sig hur ens eget beteende påverkar andra och hur andras beteende påverkar en själv. Abstraktionsförmåga ökar möjligheten att prova alternativa beteenden och att ge uttryck för önskemål och känslor och låta andra göra detsamma.

Jag tycker det var en intressant kommentar som har många kopplingar till vad en alkoholistfamilj behöver utveckla för att bryta ett destruktivt mönster. Jag ska försöka förklara.

Föreställ er en alkoholistfamilj.

I en alkoholistfamilj råder låg mognad och låg abstraktionsförmåga. Alkoholisten ägnar sig åt att dricka och de anhöriga åt att dölja att alkoholisten dricker. Föreställ er nu att något händer som får bägaren att rinna över – kanske en rattfylla. Behandling erbjuds. Alkoholisten vägrar, men de anhöriga börjar gå i behandling. Behandling för medberoende, som de anhöriga lider av, innefattar ökad kunskap, omvärdering av gamla sanningar, bearbetning av händelser och känslor. Detta kommer göra att de anhörigas abstraktionsförmåga ökar. De kommer våga föreställa sig ett annat liv. De kommer kräva saker. De kommer sätta gränser. De kommer ifrågasätta gruppens vara eller inte vara.

Konsekvens, eller hård kärlek som det heter inom AA, är något som är bra både för de anhöriga och för den som dricker. Det stärker de anhörigas självförtroende och det ger alkoholisten kännbara konsekvenser av sitt drickande. Det kan leda till många olika saker. För alkoholisten kan det innebära allt från accelererande flykt in i alkoholen till en ökad vilja att förändra sitt liv. Det beror helt och hållet på om den individuella drivkraften hos alkoholisten vinner eller förlorar över längtan att tillhöra gruppen. För de medberoende kan gränssättandet innebära ett val att lämna gruppen och fortsätta livet på egen hand.

Det är vad som kan hända i en grupp när någon medlems abstraktionsförmåga ökar.

Dynamit.

Bered dig på frågor när du går till Vårdcentralen nästa gång

Nu händer det! Socialstyrelsen går ut med nya riktlinjer till Vårdcentralerna som innebär att de ska fråga patienterna om alkoholvanor, rökning, mat och motionsvanor.

– Det finns inget tillfälle då man är så villig att ändra sina levnadsvanor som när man träffar sin läkare. Därför måste sjukvården satsa mer på att stödja människor att äta nyttigare, sluta röka, minska sin alkoholkonsumtion och röra på sig mer, säger Lars-Erik Holm, Socialstyrelsens generaldirektör.

Jag har väntat länge på dessa riktlinjer och stödjer dem under förutsättning att personalen hanterar samtalen med ett varsamt och individanpassat förhållningssätt.

Här berättar DN om de nya riktlinjerna och här kan du läsa om Motiverande samtal.