Jag känner faktiskt att jag är bättre kompis med min fitta nu

En rolig sak hände när jag var på Liljevalchs igår. Det var de vanliga rummen med målningar och statyer men utöver det hade de i år ett videorum med flera verk. Verken hängde utmed väggarna på 52″ tums TV-skärmar. Det var tio verk som hängde tätt på en vågrät linje i ögonhöjd. Ett av verken, som vi kan kalla för ”Fittor”, visades på två skärmar och tog alltså upp lite mer plats av rummet än de andra verken. Framför alla de andra verken stod det fullt med folk men framför ”Fittor” satt det bara en ensam kvinna med hörlurar och fnittrade. Det kändes nästan som om hon och verket hade en smittsam sjukdom så till den milda grad ansträngde sig besökarna för att undvika dem.

I början av filmen får man se fyra personer förbereda verket genom att fästa fem ”kaspertrådar” på vardera blygdläpp och sedan fästa trådarna på var sitt finger. Förberedelserna hade något alldagligt över sig. Lite som om de gjorde i ordning sig för att gå till jobbet. Trådarna gav möjlighet att låta blygdläpparna ”dansa” och ”leka” till dansmusiken. Närbilderna, musiken, lekfullheten till fonden av de andra besökarnas generade alternativt äcklade avståndstagande blev hysteriskt roligt.

Av alla verken på Liljevalchs Vårsalong så var det ”Jag känner faktiskt att jag är bättre kompis med min fitta nu” av Max Göran (född 1981) som väckte de starkaste och gladaste känslorna. Inte visste jag att jag var en fitt-skrattande människa!

Länk till filmen!

Relaterade länkar:

• Objektivt urval ger en grymt bra utställning

Lars Lerin – det är själva livet som är det svåra

Lyssnar på Lars Lerins sommarprat och googlar samtidigt fram min favoritmålning på datorn. Bilden som ger hopp. Som gör att det känns som att hur svart det än är så finns det alltid det lite ljus. Just hos mig. Just hos dig.

* Titeln refererar till Jenny Maria Nilssons krönika om Lars Lerins sommarprat.

Siri Derkert

Siri Derkert – utställningen på Moderna museet är sevärd. Kanske inte så mycket för konsten, då är ett besök på Östermalmstorgs tunnelbana mer inspirerande, utan mer för berättelsen om Siri Derkert, fotografierna från hennes ungdomstid och filmen där hon debatterar med SLs verksdirektör om utsmyckningen av tunnelbanan. Jag älskar arga kvinnor!

Mapplethorpe i mitt hjärta!

På Fotografiska museet i Stockholm till och med 2 oktober 2011.

Graffare sörjer med Norge

Meddelanden i närmiljön

 

Konst i närmiljön – del 1

Sprejad sko under Årsta bron

Katt vid Eriksdalsbadet

Klättrande kvinna på Kulturhuset

Jag vann en Gollum

Jag är medlem i Konstföreningen på jobbet. Det kostar mig 40 kronor/månad. Mest sugen har jag varit på att vinna presentkorten till Stadsteatern eller Ticnet som är värda 2 500 kronor, men istället vann jag en Gollum, som när jag räknar efter har kostat mig 520 kronor. Vad säger ni? Är det dags att gå ur?

Nygjord intervju med The Satorialist

Scott Schumann är mannen som åker världen runt och fotograferar människor på gatan som han tycker är annorlunda, modigt och fräckt klädda. Kvinnor som män, unga som gamla. Sedan publicerar han bilderna på sin blogg The Satorialist. Idag är det en av världens största modebloggar. Intervjun ovan är nygjord och visar en fotograf som njuter av sitt ”Visual life”.

Vila i Frid Fredrik – del 2

Många otroligt fina kommentarer idag på sr.se om 20-årige Fredrik som dog i en tunnelbaneolycka i oktober:

Från en annan mamma:

Jag gråter inombords, vågar inte visa hur rädda jag är varje dag… Rädd att detta skall drabba mig och min son. Är livrädd för okända nummer eller blir vettskrämd när sonen inte svarar i telefon, eller att jag råkat missa ett samtal mitt i natten.. Vågar inte stänga av telefonen, tänk om han behöver mig, tänk om det hänt nåt? Skräcken för att polisen en dag ska stå utanför dörren.. Rädslan blev verklighet för dessa föräldrar och jag gråter med dom. Min son är en av dom som ”förstör” med sin konst, dom vill förmedla, de VI andra inte förstår! Till Föräldrarna, jag ger er styrka och mod, tackar för att ni delar med er, värme och kärlek till er. Till alla er underbara roliga fina graffiti killar, ta hand om varandra och snälla va rädda om er. Vi mammor och pappor vill ju se er växa upp.. och bli män, vi e ju nyfikna på er framtid. Och ni kan väl tänka på att vi tjatiga föräldrar bara helt enkelt ÄLSKAR ER, fast ni gör olagliga saker… Kärlek till er alla..

Beroende:

Har kört sedan ’03.
Åkte fast först i år ordentligt, fanns ingen annan utväg än att ta allt skadestånd.Det är inte innan nu jag kunnat bryta detta beroende, för det är exakt det graffitin är, ett sjukt hårt beroende. Har aldrig haft ett beroende av droger, men att sluta röka är rena barnleken i jämförelse med detta helvete.Graffitin har gett mig grymt mycket, lätt de roligaste 7 åren i mitt liv. Ångrar inget, men ändå allt.RIP alla som blivit offer genom åren, oavsett hur.

Många kommentarer från Fredriks alla fina vänner! Gå in och läs!