Kan läsaren skilja på fakta och fiktion?

Bokhoran Johanna Ö korrläser sin sambo Daniel Åbergs bok, Vi har redan sagt hejdå, och filosoferar runt hur den ska uppfattas av omgivningen. Kommer läsarna att tro att hon/han gjort så, sagt så, tänkt så eller kan de skilja på fiktion och verklighet?

Svaret är att det vet man inte. Boken lever sitt eget liv hos mottagaren. Man kan bara välja vad man skriver. Man kan inte välja vilka som kommer läsa eller hur de kommer uppfatta texten.

Ingen vill ha dig

Idag recensserar Karin Johannisson boken Den nakna skammen: grund för depression eller väg till ömsesidighet av psykoanalytikern Johan Beck-Friis i DN. Beck-Friis skriver att skammen är så smärtsam för att den står för rädsla för utstötning. Karin Johannisson fyller på med orden:

Skammens mening är att påminna oss om vårt kollektiva beroende. Den kan antingen trängas bort och stängas in eller öppna oss mot andra. Just för att hindra att skam blir till depressiv låsning måste skamförmåga och skamtolerans hållas vakna. Och skammen tillhör både vårt sociala och biologiska jag.

Det här får mig att tänka på vad som står i Socialstyrelsens definitionen av Utmattningsdepression. Där står att utmattade patienter ofta berättar om någon allvarlig form av kränkning som avgörande för insjuknandet. Skammen kan alltså göra oss sjuka. Allvarligt sjuka. Det tror jag beror på att den är svårbearbetad och sätter oss utanför samhället vilket också förstärks av utanförskapet som sjukskrivningen skapar. Karin Johannisson rundar av recenssionen med orden:

Därför kan antidepressiva medel hjälpa mot skamkänslor, påpekar Beck-Friis; de underlättar helt enkelt umgänget med andra.

Jag håller med om att antidepressiva kan ha just den effekten. Bryta isoleringen och få patienten att socialisera igen. Arbetsträning/deltidssjukskrivning kan också ha den effekten. Den sjukskrivande läkaren behöver tillsammans med patienten för att se vilket alternativ/kombination som är den bästa vägen.

Jag har recenserat Johan Beck-Friis bok förra bok När Orfeus vände sig om och Niklas Rådströms pjäs Gå genom ett berg som är inspirerad Johan Beck-Friis bok. Den sattes upp på Kristina Lugns teater och avslutades med orden.

Här är jag – mitt i livet.

Tillägg 2/1: Jag har varit i kontakt med DN och de har ingen brådska med att lägga ut artikeln på dn.se. De vill ha olika material i tidningen och på dn.se för att skapa mångfald. Jag tycker de ska lägga ut debattartiklar (vilket de gör direkt på morgonen) och huvudartikeln i Kulturdelen (vilket de gör när de har tid – ibland inte alls). Jag tror dem missar en massa trafik t ex från den här bloggen som har läsare över hela landet. DN hänvisar oss till edn.dn.se där man kan betala för att få hela tidningen på nätet. Men jag vill inte ha hela tidningen och varför ska jag betala dubbelt?

Tillägg 4/1: Nu ligger artikeln ute och jag har länkat dit.

Ode to a Nightingale

Jag kan inte sluta lyssna på när Ben Wishaw läser: La Belle Dame Sans Merci och framför allt Ode to a Nightingale.

La Belle Dame Sans Merci

Ah, what can ail thee, wretched wight,
Alone and palely loitering;
The sedge is wither’d from the lake,
And no birds sing.

Ah, what can ail thee, wretched wight,
So haggard and so woe-begone?
The squirrel’s granary is full,
And the harvest’s done.

I see a lily on thy brow,
With anguish moist and fever dew;
And on thy cheek a fading rose
Fast withereth too.

I met a lady in the meads
Full beautiful, a faery’s child;
Her hair was long, her foot was light,
And her eyes were wild.

I set her on my pacing steed,
And nothing else saw all day long;
For sideways would she lean, and sing
A faery’s song.

I made a garland for her head,
And bracelets too, and fragrant zone;
She look’d at me as she did love,
And made sweet moan.

She found me roots of relish sweet,
And honey wild, and manna dew;
And sure in language strange she said,
I love thee true.

She took me to her elfin grot,
And there she gaz’d and sighed deep,
And there I shut her wild sad eyes–
So kiss’d to sleep.

And there we slumber’d on the moss,
And there I dream’d, ah woe betide,
The latest dream I ever dream’d
On the cold hill side.

I saw pale kings, and princes too,
Pale warriors, death-pale were they all;
Who cry’d–”La belle Dame sans merci
Hath thee in thrall!”

I saw their starv’d lips in the gloam
With horrid warning gaped wide,
And I awoke, and found me here
On the cold hill side.

And this is why I sojourn here
Alone and palely loitering,
Though the sedge is wither’d from the lake,
And no birds sing.

Ode to a Nightingale (vid 3:01)

My heart aches, and a drowsy numbness pains
My sense, as though of hemlock I had drunk,
Or emptied some dull opiate to the drains
One minute past, and Lethe-wards had sunk:
‘Tis not through envy of thy happy lot,
But being too happy in thine happiness, -
That thou, light-winged Dryad of the trees,
In some melodious plot
Of beechen green and shadows numberless,
Singest of summer in full-throated ease.

O, for a draught of vintage! that hath been
Cool’d a long age in the deep-delved earth,
Tasting of Flora and the country green,
Dance, and Provençal song, and sunburnt mirth!
O for a beaker full of the warm South,
Full of the true, the blushful Hippocrene,
With beaded bubbles winking at the brim,
And purple-stained mouth;
That I might drink, and leave the world unseen,
And with thee fade away into the forest dim:

Fade far away, dissolve, and quite forget
What thou among the leaves hast never known,
The weariness, the fever, and the fret
Here, where men sit and hear each other groan;
Where palsy shakes a few, sad, last gray hairs,
Where youth grows pale, and spectre-thin, and dies;
Where but to think is to be full of sorrow
And leaden-eyed despairs,
Where Beauty cannot keep her lustrous eyes,
Or new Love pine at them beyond to-morrow.

Away! away! for I will fly to thee,
Not charioted by Bacchus and his pards,
But on the viewless wings of Poesy,
Though the dull brain perplexes and retards:
Already with thee! tender is the night,
And haply the Queen-Moon is on her throne,
Cluster’d around by all her starry Fays;
But here there is no light,
Save what from heaven is with the breezes blown
Through verdurous glooms and winding mossy ways.

I cannot see what flowers are at my feet,
Nor what soft incense hangs upon the boughs,
But, in embalmed darkness, guess each sweet
Wherewith the seasonable month endows
The grass, the thicket, and the fruit-tree wild;
White hawthorn, and the pastoral eglantine;
Fast fading violets cover’d up in leaves;
And mid-May’s eldest child,
The coming musk-rose, full of dewy wine,
The murmurous haunt of flies on summer eves.

Darkling I listen; and, for many a time
I have been half in love with easeful Death,
Call’d him soft names in many a mused rhyme,
To take into the air my quiet breath;
Now more than ever seems it rich to die,
To cease upon the midnight with no pain,
While thou art pouring forth thy soul abroad
In such an ecstasy!
Still wouldst thou sing, and I have ears in vain -
To thy high requiem become a sod.

Thou wast not born for death, immortal Bird!
No hungry generations tread thee down;
The voice I hear this passing night was heard
In ancient days by emperor and clown:
Perhaps the self-same song that found a path
Through the sad heart of Ruth, when, sick for home,
She stood in tears amid the alien corn;
The same that oft-times hath
Charm’d magic casements, opening on the foam
Of perilous seas, in faery lands forlorn.

Forlorn! the very word is like a bell
To toll me back from thee to my sole self!
Adieu! the fancy cannot cheat so well
As she is fam’d to do, deceiving elf.
Adieu! adieu! thy plaintive anthem fades
Past the near meadows, over the still stream,
Up the hill-side; and now ’tis buried deep
In the next valley-glades:
Was it a vision, or a waking dream?
Fled is that music: – Do I wake or sleep?

A thing of beauty is a joy for ever

A thing of beauty is a joy for ever:
Its loveliness increases; it will never
Pass into nothingness; but still will keep
A bower quiet for us, and a sleep
Full of sweet dreams, and health, and quiet breathing.

Just nu visas filmen Bright star om den brittiska poeten John Keats som anses vara en av romantikens främsta. Filmen handlar om hans kärlekshistoria med Fanny Brawn och hans död i tuberkulos vid 25 års ålder. Detta är filmen för dig med förkärlek för brittiska filmer med stark kärlek, vackra klänningar, naiva naturscenerier, fantastiska dikter, smärtsamma kärleksbrev och olyckliga slut. Filmen är som att kliva in i en dikt och den är också döpt efter en av John Keats mest kända dikter.

Bright star

Bright star, would I were stedfast as thou art–
Not in lone splendour hung aloft the night
And watching, with eternal lids apart,
Like nature’s patient, sleepless Eremite,
The moving waters at their priestlike task
Of pure ablution round earth’s human shores,
Or gazing on the new soft-fallen mask
Of snow upon the mountains and the moors–
No–yet still stedfast, still unchangeable,
Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever–or else swoon to death.

PS. När du sett filmen kan du lyssna på Soundtracket som innehåller dikter/brev/tankar från filmen med skådespelarna Ben Wishaw och Abbie Cornish. Del 1 – poesilektionen, del 2 – brevväxling med texten ”I wish I was a butterfly och del 3 – högläsning av dikterna La Belle Dame Sans Merci poem och Ode to a Nightingale. Bedövande vackert! DS.

Ett sista minuten julklappstips?

Jag fick en kokbok i julklapp av jobbet år. Hemma hos Melker Andersson – Snabblagat, Tillagat och vällagat. Direkt när jag bläddrade i den blev jag sugen på att laga flera rätter. Det är ett gott betyg. Jag är kräsen när det gäller kokböcker. Recepten måste vara lätta att lära sig utantill så jag kommer ihåg vad jag behöver handla när jag är i mataffären. Samtidigt får de inte vara så självklara så jag kan komma på dem själv. Igår lagade vi första maträtten. En fläskfilé inrullad i färska örter, chili, vitlök och parmaskinka (sid 117). Till den gjorde vi potatismos och tomatsallad. Supergott!

Ted Valentin – jag tillber dig!

Bästa Ted Valentin!

Här skapar du sajt efter sajt som löser mina problem. Det är som om du läser mina tankar och sedan skapar en sajt bara för mig och mina dagliga behov. Jag har länge använt wifikartan.se när jag behövt ett fik med gratis internet. From idag kan jag dessutom hittar boken jag söker på precis den plats jag befinner mig genom att logga in på bokkartan.se

Tack!

Herta Müller – citat och länkar

På Svenska akademiens hemsida hittar jag Herta Müllers nobelföreläsning. Jag läser och förundras över hennes förmåga med orden.

Kan man säga, att just de allra minsta föremålen, det må vara trumpet, dragspel eller näsduk, binder ihop det mest disparata i livet. Att föremålen kretsar runt och i sina avvikelser har något som reagerar på upprepningarna – den onda cirkeln. Man kan tro det men inte uttala det. Men det man inte kan säga, kan man skriva. Därför att skrivandet är en stum syssla, ett arbete från huvudet ned i handen. Munnen blir överhoppad. Jag talade mycket under diktaturen, oftast för att jag hade bestämt mig för att inte blåsa trumpet. För det mesta hade talandet outhärdliga följder. Men skrivandet började i tigandet, där på fabrikstrappan, där jag var tvungen att komma överens med mig själv om mer än man kunde säga högt. Det som skedde gick inte längre att artikulera i tal. På sin höjd yttre små tillägg, men inte vidden av det hela. Den kunde jag bara stumt bokstavera inne i mitt huvud, i ordens onda cirkel när jag skrev. Jag reagerade på dödsångesten med livshunger. Den var en ordhunger. Endast virveln av ord kunde uttrycka mitt tillstånd. Den bokstaverade, vad som inte lät sig sägas med munnen. Jag jagade runt efter det upplevda i ordens onda cirkel, tills något dök upp på ett sådant sätt, som jag tidigare inte hade stött på. Parallellt med verkligheten började ordens pantomim att träda i funktion. Den respekterar inga realistiska dimensioner, krymper huvudhandlingen och tänjer ut det oväsentliga. Ordens onda cirkel ger hals över huvud ett slags förtrollad logik åt det upplevda. Pantomimen är rabiat, hela tiden ängslig och känner lika stort begär som leda. Temat diktatur är av egen kraft i centrum, eftersom en självklarhet aldrig mer kommer igen, när man nästan totalt blivit fråntagen den. Temat är underförstått där, men orden tar mig i besittning. De lockar temat dit de själva vill. Ingenting stämmer längre och allt är sant.

Intervjun med Herta Müller och hennes tacktal (01:18) under nobelmiddagen finns här.

- Som så ofta står jag här bredvid mig själv.

SVTs litteraturporträtt där Herta Müller berättar om sin uppväxt finns här.

- Det är svårt för ett barn (med konflikter hemma) för man vill höra samman med sina föräldrar.

- Jag önskade livet ur Ceausecu varenda dag. Varenda dag. Men en avrättning klarade jag ändå inte av.

Svante Weyler berättar om en privat middag i onsdags kväll med Herta Müller. Nina Solomin protesterar mot att medierna kommenterar Herta Müllers utseende.

Själv vill jag tacka Svenska Akademien för att de valde en tyska. Äntligen kan vi väl alla, som växt upp med berättelser om nazisternas hemska handlingar under andra världskriget, tänka på tyskar som vi tänker på alla folk? Inte bara i svart/vitt utan med nyanser.

Skål! 14 berättelser

Skål! 14 berättelser är titeln på en bok som låter 14 nyktra och kända alkoholister (och några medberoende) komma till tals i lugn och ro. Jag fick tips om boken av Nemo. Den är skriven av Ann Thörnblad med fotografier av Johan Olsson. Det är en stor bok (A4) med insiktsfulla tankar om livet som människa. De som deltar är Gudrun Schyman, Benny Haag, Agneta Trygg, Marcus Birro, Kristina Axén Olin, Olle Carlsson, Inez Hamilton, Göran Stangertz, Lena lundh, Lasse Andersson, Malin och Susanne Berganäs, Thomas Wiklund och Märta Tikkanen. Trots deras olika bakgrund historier fler likheter än olikheter. De berättar hur de drack och hur poletten till slut trillade ner. Det var ett skeende där något allvarligt hände, omgivningen reagerade och samtidigt kom insikten: ”-Det här går inte längre.” Sedan beskriver dem livet som nykter.

Här är några av citat från boken.

Den insikten jag fick och det valet jag gjorde har berikat mig som människa och gett mig en väldigt bra plattform och en fördjupad trygghet i min identitet. Jag har valt livet, och det är stort. Det valet har jag med mig de dagar jag känner mig ömklig och tycker synd om mig själv. Jag känner mig inte utsatt längre och har inte behov av att fly. Jag lever med tillvarons skiftande känslor och är närvarande fullt ut. Och i det valet ingår att leva med det som är, även om det kan vara jobbigt ibland. Gudrun Schyman

Jag kunde inte koppla av, jag bara räknade hur mycket han drack. På tre sekunder kunde jag vara nere i köket och lokalisera det gömda vinglaset….Frågade: Måste du dricka nu? // Jag tror att min dotter föraktade mig för att jag inte gjorde något. I förlängningen hade det också skadat min relation till barnen om jag hade stannat hos Hans. Agneta Trygg

Det var inte mängden i sig som var alarmerande. Hade jag druckit motsvarande på en middag hade ingen reagerat. Men det var HUR jag drack. Det var ett sätt att självmedicinera, ett sätt att hantera stressen. Men jag hade turen att se det i tid. Jag insåg att jag var vilse, och jag ville ta tag i problemet innan det eskalerade. Kristina Axén Olin

Jag har lärt mig leva med att livets rytm är föränderlig. livet innebär också att ha ångest, sova dåligt i perioder – men också att lära sig uthärda det. Vi har alla våra dagar. Det innebär själva livsvillkoret med att vara människa, det handlar om att orka vänta ut det. Olle Carlsson

Det är slående hur de drack för att fly och hur livet som nykter handlar om acceptans av det dem flydde ifrån. Att leva livet precis som det är är ingen lätt sak varese man har varit alkoholist eller inte. Deras insikter är allas våra insikter. På det sättet är det här en allmängiltig bok om personlig mognad.

Jag skriver ofta om alkoholmissbruk. Du hittar tidigare inlägg genom att klicka på kategorin Alkoholmissbruk i listen till höger.

Bokcirkeln har börjat läsa

Jag deltar i en bokcirkel i Google Waves. Bokcirkeln är anordnad av Petra Jankov som driver bloggen En annan sida. Vi är cirka 25 stycken som deltar i bokcirkeln. Vi började med att rösta fram vilken bok vi ville läsa. Salman Rushdies Förtrollerskans från Florens (Bonniers) blev etta och Askungar av Kristina Ohlsson (Piratförlaget) blev tvåa. Bonniers ville inte sponsra med böcker, men det ville Piratförlaget. Det var kanske lite obetänksamt av Bonniers med tanke på den sammanlagda mängden läsare vi som deltar har på våra bloggar.

Därefter valde vi att starta två nya Waves. En för de som vill läsa Rushdies bok. Och en för de som vill läsa Askungar. Vill någon av oss läsa bägge böckerna går det så klart bra. Nu ska vi börja läsa och någon gång efter jul är det dags för diskussioner utifrån följande frågor:

• Vad tyckte du om handlingen?
• Hur gestaltades karaktärerna? Vad tyckte du om dom?
• Vad tyckte du om språket?
• Hur berördes du av boken?
• Vill du läsa mer av samma författare?
• Andra böcker jag tänker på/drar paralleller till

En av deltagarna i bokcirkeln, Bea på pocketblogg.se, lyssnade på Kristina Ohlsson på bokmässan. Hon skriver om det här.

Vad händer när vi blir oblommerat hatade?

I senaste avsnittet av Babel var det ett välformulerat samtal om Riksteaterns uppsättning av Lars Noréns pjäs 7:3 (1999). Pjäsen sattes upp med professionella skådespelare och interner från Kriminalvården som framförde sina egna nationalsocialistiska åsikter. En av de kriminella rymde och deltog i morden i Malexander.

Med i samtalet i Babel deltog teaterchef Linus Tunström, journalist och författare Elisabeth Åsbrink och kulturjournalist Per Svensson. Samtalet rörde sig kring frågan om detta var ett möjligt projekt eller inte. Och om de som deltog var delansvariga i morden på Malexander eller inte. Svaret är så klart inte entydigt så ni måste se samtalet själva, men det jag vill lyfta fram är två snabba repliker som bara passerade utan att någon högg tag i dem:

- Vad händer med en människa som får upprepa fem repliker med sina egna nazistiska åsikter och dessa enda repliker beskriver en själv? Blir den enda bilden av en själv?

- Hur var det att möta publikens massiva hat?

Jag tror att något händer. Jag tror att det är svårt att hantera detta inom sig själv. Det kan ha lett till övervåldet i Malexander. Det kan det.

PS. Upprinnelsen till att Babel uppmärksammar 7:3 just nu är att det är tio år sedan det hände, Uppsala Stadsteater sätter upp pjäsen 7:3 Återbesöket och Elisabeth Åsbrink har kommit ut med boken Smärtpunkten som beskriver skeendet och låter de inblandade komma till tals.