Eftervinterns plågor
…och så när den av Gud fördömda månaden mars
bröt in med en gråkall och bitande eftervinter.
medan dagarna på hån liksom blevo längre och
ljusare, då kände jag det som om det var bestämt
att jag skulle dö innan våren kom…
Ur Desillussionen av Hjalmar Söderberg
Bengt Ohlsson betraktar Margot
Bengt Ohlsson betraktar Margot och det blir riktigt spännande. Vi får följa med in i Margots vardag. Vara en fluga på väggen. I arbetslivet och privatlivet. Det skrivs alldeles för lite om människors arbetsliv som är fullt av spännande möten och genomtänkta agendor för att nå framgång. Ingen kan klaga på Bengt Ohlssons detaljrikedom. Hur Margot sitter, vad hon ger för intryck och hur hon förhåller sig till sina medarbetare. Allt finns med. Det är finstämt och inte snyltande. Det enda jag inte gillar med boken är omslaget som man undrar om det i huvudtaget passerat en designer.
Recensioner:
- DN – Margot Wallströms sorgliga öde är att vara populär
- Sydsvenskan – Detaljer bakom avslöjas i nya boken
- SvD – Fragmentariskt inifrån S-krisen
Litteraturtips för att bli mer egoistisk
I slutet av varje avsnitt av Babel får en tittare hjälp med lästips. I senaste avsnittet hade brevskrivaren skrivit så här (tid 38:18):
Hej Babel,
Jag är en 42-årig gymnasielärare i svenska och historia som har drabbats av utmattningssyndrom. För att jag ska kunna förbättra arbetssituationen menar min läkare att jag måste sluta bry mig om andra människor eller som han formulerade det: ”Du måste rätt och slätt bli egoist”. Självklart behöver jag hjälp av litteraturen. Vem kan hjälpa mig att bli egoist och sluta bry mig om andra?
Följande boktips fick brevskrivaren:
Till sist fick brevskrivaren ett citat av Oscar Wilde med sig på vägen:
Egenkärleken är begynnelsen på en livslång romans.
Mitt eget tips är:
Till Erland Josephsson från Kristina Lugn
Till Erland
Över ensamma och älskade
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett streck av glömska
över scenarierna vi gick.
Men inget råder på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.
Publicerad i DN 10 mars 2012 – en dikt av Kristina Lugn dedikerad till sin vän Erland Josephsson som nyligen gick bort.
En tidsfråga innan pronomet ”hen” kommer i SAOL
Idag skriver Lena Andersson i DN intressant om korta och långa tankar. I texten använder hon pronomet ”hen” istället för han/hon. Precis så jag tycker att man ska använda det. Alltså som en språklig lösning. Inte för att förvirra barn om deras könstillhörighet.
Några tankar om Felicia försvann
En god vän sa till mig med anledning av Felicia Feldts bok Felicia försvann:
- Jag har ingen åsikt om att hon ger ut en bok. Jag bara konstaterar att där befinner hon sig. Detta behöver hon göra.
Jag läser boken med blandade känslor. Jag blir upprörd och arg över det som berättas samtidigt som jag tycker det är obehagligt delta i att en person blir ensidigt belyst och anklagad. Faktiskt inte för Anna Wahlgrens skull, hon kan få hur mycket mediautrymme som helst, utan av rädsla för att anklagelserna ska smitta av sig på Felicia Feldt själv. Anklagelser har en tendens att studsa tillbaka på den som uttalar dem.
Bortsett från detta kan jag inte läsa en enda rad i boken utan att tänka på alkoholister som sviker och kränker så de anhöriga begraver dem innan de ens har dött. Alkoholisten och några förnekande släktingar står, under själva begravningsceremonin, och ser helt frågande ut vilket gör att den anhöriga gräver graven ännu djupare och ännu djupare för att till sist sätta upp gravstenen och börja leva sitt eget liv.
Läs även:
- Andreas Ekströms nyskrivna recension av Barnaboken och om skillnaden på erfarenhet och expertis.
- Malena Rydells intervju med Felica Feldt - Barnet som tog över berättelsen.
Energin i ett rum
Efter viss tveksamhet tar jag mig an Karl Ove Knausgårds Min Kamp och börjar läsa. Att beundra och dissikera stora män, alltså självutnämnda sådana, har jag gjort nog i mitt liv, men om man får en bok i julklapp och dessutom av någon vars smak man litar på så måste man ju ge boken en chans. Eller hur? Sagt och gjort sent igår slog jag upp boken fast övertygad om att jag skulle somna innan första sidan var slut men jag blev kvar. Nu får jag stark lust att radera det här inlägget. Jag vill inte alls sålla mig till de som gillar Knausgård, men det jag läst hitintills tycker jag är bra. Han får mig att reflektera över saker som jag känner igen och varit med om. Som att energin är annorlunda hemma beroende på vilka som är där. Att jag vet precis hur den ena eller andra låter när de stänger toadörren, tar av sig skorna och öppnar kylskåpet. Dessa ljud ger mig enbart hemkänsla och gör att jag somnar om med ett leende.
För många år sedan kunde ljuden i min ursprungsfamilj skrämma mina äldre syskon. Själv blev jag mest förundrad över att de blev skrämda. Jag tittade på deras uppspärrade ögon medan de tittade på varandra samtidigt som vi alla hörde ljudet av vår mamma. Jag behövde inte bli skrämd eftersom mina storasyskon slog en ring av skydd runt mig vilket gjorde att jag inte tvekade att hota med att ringa till Soc när jag skulle få stryk med ”ris”. Jag hade en mycket vag aning om vad Soc var för något. Visste bara att min mamma inte ville att jag skulle ringa dit och att det var skydd nog. Det var inte förrän många år senare som jag faktiskt slog numret till Socialtjänsten och fick den bästa möjliga hjälp man kan få som utsatt människa men det är en helt annan historia.
Att vilja undersöka något är inte detsamma som att kritisera det
Jag läser högt ur Ann Heberleins nya bok ”Ett gott liv” för min väninna. Det är en vit bok. Först kom en grön bok om att vara psykiskt sjuk (länk till min recension). Sedan en svart bok om ondska och till sist en vit bok om att vara frisk. Jag läser avsnitten om relationen till förläggaren Svante Weyler. Jag är starkt frågande till det som tidningarna skriver. Jag tror inte att Ann Heberlein vill kritisera. Jag tror hon vill undersöka sitt eget och sin förläggares agerande. Fel eller rätt Ann Heberlein gav ut ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre” i ett skede när hon var väldigt skör, men jag tror ändå inte Svante Weyler var ute efter att exploatera henne. Jag tänker att situationen Heberlein och Weyler befann sig i var så svår att ingen människa kunde gjort alla de rätta valen. Det är svårt att föreställa sig hur något känns eller kommer att kännas. För en själv och för andra.
Han sade att min text hade stora litterära kvaliteter och att den var en kärleksförklaring till mina barn och att han var djupt tagen och sa lade han kontraktet framför mig och jag skrev under. Från den stunden litade jag på honom, för jag behövde det så förtvivlat, någon som jag kunde lita på och tro på och vända mig till. Någon som var stark och trygg och säker som förstod allt det där jag inte förstod. Någon som kunde vägleda mig, värna mig, skydda mig från gamarna.
Boken gavs ut. Det går inte att göra ogjort. Däremot kan man undersöka hur det blev som det blev. Det är vad Heberlein gör i sin bok. Och det går att förstå. Det går att förstå att Heberlein ville bli beskyddad och att Weyler drevs av att han hade möjlighet att ge ut en bok som för evigt skulle komma att förändra synen på psykisk sjukdom. Det går också att förstå att när den första, totalt insiktslösa, recensionen kommer så gör den så ont, så in i helvete ont. Då står inte Weyler där. Han sviker. Han tar inte hand om Heberlein som han lovat. Han viftar bort. Han förminskar det som gör ont. Han tror att det bara är en bok som får kritik. Han har inte förmåga att förstå att hela Ann Heberleins person är utsatt för attack.
Jag var helt oförberedd när jag bläddrade mig fram till kultursidan. En jättestor bild på mig och en rubrik i stil med ”Rapport från helvetet”. Texten gick ut på att jag var en gnällig, självupptagen högerkärring som sålt mina barn och min man till offentligheten och slutsatsen var att jag är en vidrig människa som borde skämmas.
Förläggaren tyckte inte att det hela var något att hetsa upp sig över. Han sade att dåliga recensioner är bättre än ljumma. Engagemanget, det är det väsentliga. Det är sådant som väcker intresse. Sådant som får människor att rusa till bokhandeln.
Jag skrev om det häromdagen, Jag behövde dig men du fanns inte där, att i relationer sker ibland ett svek som inte går att reparera utan att man måste gå skilda vägar. Det går att förstå att Ann Heberlein inte kunde ge ut sin bok om att vara frisk med Svante Weyler som förläggare. Hon var tvungen att gå någon annanstans. Till ett annat förlag. Någonstans, i framtiden, hoppas jag ändå att Heberlein och Weyler ger ut en bok tillsammans igen. För att visa att relationer kan läka och att media har fel i sina snabba medialogiska vinklar.
Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa.
Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går.
Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats.
Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp.
De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser.
På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.
Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa.
Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.
Dikten Madrigal av Nobelpristagaren Tomas Tranströmer.
Läs gärna Jenny Morellis personliga och finstämda intervju med makarna Tranströmer i tidningen Vi som publicerades oktober 2007.
Tillägg 7 oktober:
Missa inte heller Babel när litteraturälskande journalister blir tårögda och Fru Tranströmer glädjs med sin man och samtidigt skyddar honom mot det enorma pressuppdådet.
leave a comment