Litteraturtips för att bli mer egoistisk
I slutet av varje avsnitt av Babel får en tittare hjälp med lästips. I senaste avsnittet hade brevskrivaren skrivit så här (tid 38:18):
Hej Babel,
Jag är en 42-årig gymnasielärare i svenska och historia som har drabbats av utmattningssyndrom. För att jag ska kunna förbättra arbetssituationen menar min läkare att jag måste sluta bry mig om andra människor eller som han formulerade det: ”Du måste rätt och slätt bli egoist”. Självklart behöver jag hjälp av litteraturen. Vem kan hjälpa mig att bli egoist och sluta bry mig om andra?
Följande boktips fick brevskrivaren:
Till sist fick brevskrivaren ett citat av Oscar Wilde med sig på vägen:
Egenkärleken är begynnelsen på en livslång romans.
Mitt eget tips är:
Jenny – Sjukt frisk (del 4)
Inte är väl du så sjuk,
du är ju stark och ung.
Kom ihåg vad jag har sagt,
när vardagen känns tung.
Har du varit vaken
hela natten nu igen?
Om du tar en promenad,
blir det bättre lilla vän.Du säger att du mår så dåligt,
att ångesten är väldigt stor.
Men du ser ju riktigt pigg ut,
du mår nog bättre än du tror.
Du tror det är så illa,
att depressionen är så svår.
Men du inbillar dig bara,
och märker ej hur bra du mår.
Visst borde du väl klara
(du är ju nästan frisk!)
Att förvara tusen små tabletter,
utan någon självmordsrisk.
Jag ser minsann att du har duschat,
rena kläder har du med.
Och ser man på, du talade -
det var ett positivt besked.
Du orkar åka tåget hit,
du kommer varje vecka.
Du har varit hemma länge nu
det borde väl snart räcka?
Du går med ryggen rak,
jag ser på dig att du mår bra.
Om du bara börjar jobba nu,
blir allting som det ska.
Jenny – Samtal till psykakuten (del 3)
- Jag behöver hjälp.
- Jaha, vad vill du ha för hjälp då?
- Jag vet inte, jag vet bara att jag behöver hjälp.
- Har du någon samtalskontakt?
- Ja, det har jag. Men jag ska inte dit förrän om en vecka.
- Ja, då får ni prata om det då.
- Nej, jag menar att jag behöver hjälp NU.
- Men så funkar det inte förstår du lilla vän. Du måste ha tålamod.
- Jag klarar inte av att vänta så länge.
- Vad är det du inte klarar?
- Att vänta. Att leva. Jag orkar inte längre.
- Men då är det ju jättebra att du får komma dit redan på torsdag.
- Nej, jag behöver hjälp nu, idag.
- För att må så dåligt så är du väldigt företagsam som kan ringa hit.
- Det är ju för att jag vill ha hjälp!
- Du får redan mycket mer hjälp än många andra.
- Men det är ju inte NU! Jag är rädd att jag ska göra mig själv illa.
- Det är inte hela världen om du skulle skära dig, det går att sy ihop
förstår du.
- Men jag vill inte skära mig igen, jag vill ha hjälp istället!
- Försök göra nåt annat istället, du kan väl ta en promenad kanske?
- Jag klarar inte det. Jag är rädd för mig själv.
- Jag hör att du inte mår bra, men försök ta en promenad istället.
- Jag orkar inte mer.
- Jamen då säger vi så då. Hejdå med dig.
*klick*
Jenny – Jag har blivit dum i huvudet (del 2)
Jag tog studenten med 4.8 i medelbetyg, uppnådde det eftertraktade 2.0 på högskoleprovet. Jag har en IQ på 148 och har samlat ihop drygt 300 universitetspoäng och betraktas av de flesta som en intelligent och kompetent person.
Idag betyder dessa siffror absolut ingenting. Idag kan jag inte läsa en text som är längre än tio meningar utan att behöva börja om från början. Bokstäverna flyter ihop framför ögonen och hjärnan kan inte ta in informationen. Brevlådan fylls av brev med obegripliga texter och begrepp och paniken växer i takt med högen av ‘Viktiga Papper Och Blanketter’ som måste fyllas i fullständigt korrekt för att nödvändiga beslut ska kunna fattas och för att det ska trilla in några kronor på kontot.
Jag kan se en långfilm men minns dagen efter inte vad den handlat om. Jag har svårt att hålla tråden i ett längre samtal och kan överhuvudtaget inte längre ta in information enbart via hörseln. Mina vänner kan inte längre bara lyfta telefonluren utan måste berätta viktiga saker öga mot öga för att jag ska kunna greppa och vara säker på att minnas det även efteråt. Kalendern håller ordning på viktiga möten och tider men för att jag ska komma ihåg att titta i den måste jag ta hjälp av mobiltelefonens påminnelsefunktioner. En annan kalender säkerställer att katterna får mat två gånger om dagen, varken mer eller mindre. Två kryss – okej, då har de redan fått både frukost och middag idag.
Mot en stressad hjärna hjälper inga universitetspoäng i världen. Inga betyg kan påverka ett sinne grumlat av depression. Snarare ökar det stressen och känslan av att vara värdelös. De där siffrorna sticker i ögonen och påminner om något som inte längre existerar. De förstärker bara övertygelsen om att jag faktiskt har blivit dum i huvudet. På riktigt.
Jenny – Tröttheten och rädslan (del 1)
Häromdagen fick jag ett mejl med några mycket personliga texter från en läsare som heter Jenny. Texterna är starka och viktiga. De visar hur svårt det kan vara att leva med en utmattningsdepression. De visar också hur svårt det kan vara att få hjälp. Jag har delat upp texterna i fyra efter varandra följande inlägg för att öka läsbarheten.
Jag glömmer saker, är desorienterad, kan inte fokusera, får ständiga minnesluckor och är ibland totalt förvirrad. Min kropp protesterar livligt genom ständiga infektioner, febertoppar och smärta. Jag växlar mellan att ligga sömnlös natt efter natt, för att sedan sova i det närmaste dygnet runt i flera dagar. Jag är konstant trött men kan inte koppla av, jag tappar orken blixtsnabbt och hinner aldrig återhämta mig mellan varven. Små vardagsbestyr som att diska, tvätta eller handla blir till dagsprojekt som ibland känns oöverstigliga och som, när jag väl lyckas utföra dem, gör mig totalt utslagen i flera timmar efteråt. En mysig eftermiddag med vännerna betalas i form av två dagars total utmattning och sängläge.
Och mitt i allt, rädslan. Den förlamande, krypande paniken. Hur länge ska det vara så här? Kommer det någonsin att bli bättre? När ska kampen ta slut och livet börja?
Inre dialog vid depression
- ….jag vill inte men kom igen nu men det är ingen idé men du vet ju att du mår bättre om du går upp men jag vill inte och jag har inget att göra idag men ring någon så vet du ju att du mår bättre men jag vill vara ifred men här kan du ju inte ligga men jag ligger ett litet tag till ok ett litet tag till försök tänka på saker du ser framemot men det finns inget jag har lust med allt går ju bara på tvång och vilja jag orkar inte jag vet att du har rätt men jag orkar inte vilja mera nu men lilla lilla du ring nu till bästa vännen och berätta hur det är men jag börjar bara gråta då och jag orkar inte visa vad jag känner då blir det som att drunkna men efteråt brukar det ju kännas bättre eller hur jo fast vem orkar lyssna på mig och mitt och dessutom är det väl bättre att jag ringer läkaren och får lite medicin jag har faktiskt gråtit varje dag sedan jul men det är inte medicin du behöver du behöver vänner och komma ut och göra något sluta sluta sluta jag orkar inte jag vill inte…
Det ringer på telefonen. Det är bästa vännen.
Vådan av frilansliv
Isobel Hadley-Kemptz beskriver i inlägget Ork: slut vilken effekt frilanslivet och hennes egen perfektionism/engagemang har på hennes hälsa. Hon har nu tagit beslutet att söka en fast tjänst. Det är ett klokt beslut. Det är viktigt att reducera stressfaktorerna och energitjuvarna i sitt liv vid tecken på stress. En duktig chef kan också hjälpa till att kanalisera och avgränsa engagemanget så det får blomma utan att skada.
Citat ur inlägget:
Jag tjatar på min kille att han åtminstone ska försöka ta körkort och när jag satt där i morse och grät över mitt jävla psyke insåg jag en av anledningarna. När de där få semesterveckorna kommer är jag alltid så utarbetad att tanken att inleda semestern med att köra bil en längre sträcka känns helt ohanterlig. Jag tycker om att köra bil. Men när jag väl ska göra det är hjärnan så trött att jag bara vill gråta.
Jag orkar inte längre. När jag säger att jag bryter ihop och måste vila innebär det ju aldrig någon reell vila, jag har ingen sjukförsäkring, har aldrig råd att låta bli att jobba. Ibland kan man jobba lite mindre några veckor, det är allt. Eller till och med vara ledig helt några dagar om jag inte har någon deadline, men det är ju ledighet utan lön förstås och som sådan aldrig stressfri, man tänker alltid på pengarna man inte tjänar, på räkningarna, på hur fan det ska gå ihop.
Jag ser unga begåvade människor som försöker slå sig in i den här världen, personer med liknande känsliga psyken som jag, med liknande perfektionism och engagemang och jag tänker att nej, snälla, spring åt andra hållet. Utsätt er inte för det här, ni kommer gå sönder och ingen kommer tacka er, ingen kommer bry sig.
Relaterade inlägg:
Jag har skrivit många inlägg om mental utmattning. Scrolla ner för att läsa dem alla. Jag har också skrivit ett inlägg specifikt om hur man hanterar frågor om stresskänslighet under en anställningsintervju. (Jag jobbar som HR-specialist och bloggar om mitt jobb på bloggen Affärsdriven HR.)
Utmattning som belöning för lång och trogen tjänst?
Många av de som drabbas av utmattning har en besvärlig privat situation som att de lever nära någon med stora behov, kanske till och med ”oändliga” behov, som en alkoholist. Den anhöriga skämtar bort, döljer, köper ut, ljuger för arbetsgivaren och är ständigt på vakt för att akuta situationer. Det är mycket uttröttande. De som arbetar professionellt med att hjälpa medberoende brukar säga:
- Alkoholism är en dödlig sjukdom och det är en överhängande risk att den anhöriga går under tillsammans med alkoholisten.
Vitsen med detta uttalande är att få den medberoende att vakna upp och säga upp sig från sin långa och trogna tjänst som den store ”ansvarstagande underlättaren”. Det är inte ett lätt avsked. Kanske ett av de svåraste man kan göra, men alternativet är värre. Ett utmattningstillstånd är ett mycket allvarligt tillstånd. Det går att bli frisk men det tar tid och det gäller att lägga om sitt liv och sina beteenden så man skyddar sig själv istället för alkoholisten.
Att börja jobba efter en utmattningsdepression
Igår intervjuade jag en kille som drabbats av en utmattningsdepression. Han har varit sjukskriven i 9 månader och beskrev att han sakta mådde bättre. Han hade återfått livslusten och gjorde många fysiska saker som att träna, baka och meka med bilen. Han hade också börjat spela gitarr. Livslusten var alltså inte ett problem. Problemet var hans kognitiva förmågor. Han kunde inte läsa böcker, glömde hela tiden saker och hade svårt att följa med i samtal med många människor.
Detta är en klassisk situation. Vilan och de antidepressiva medicinerna gör att depressionen ger med sig inom 4-6 månader. Hjärnan tar dock längre tid på sig att läka och det kan ta flera år att återfå sina kognitiva förmågor. En viss stresskänslighet kan finnas kvar livet ut.
Just den här killen är välutbildad och arbetade som läkare när han blev sjuk. Tyvärr gick hans vikariat ut veckan efter sjukskrivningen och nu har han inget jobb att arbetsträna i. Försäkringskassan trycker på och vill att han ska börja jobba. Ett försök att börja plugga i höstas misslyckades. Det var omöjligt att koncentrerar sig på föreläsningarna och på facklitteraturen. Nu funderade han på hur han skulle göra och frågade mig.
Jag rådde honom att ta ett enklare jobb där han kunde använda händerna snarare än hjärnan. Kanske arbetsträna på ett bageri eller en mekanisk verkstad. Inom sjukvården finns praktiska arbeten utan patientkontakt exempelvis labb-jobb som också kan fungera. Målet med det första jobbet är att lära sig/vänja sig vid att jobba igen.
Majoriteten av de som lyckas återgå i arbete tar ett kliv tillbaka i karriären. De återgår till en annan tjänst med mindre krav och jobbar sig sedan upp i takt med att de blir friskare. De allra flesta blir sämre när de börjar jobba igen (ökad ångest och trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter) och då är det bra om man har lite för lätta arbetsuppgifter till att börja med.
Den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) påverkas inte om man arbetstränar. Men om man hade en godkänd inkomst när man blev sjukskriven och sedan börjar arbeta mot sämre lön under sjukskrivningen så justeras SGIn nedåt. (Det finns en nedre gräns på 24% av prisbasbeloppet.) Det gör att många som hade en medelgod inkomst tvekar till att ta ett enklare och mer tillfälligt arbete. Man är redan skör och oron för ekonomin kan kännas överväldigande. (Om man studerar i Sverige påverkas inte CGIn. Inte heller om man är anmäld arbetslös till Arbetslöshetskassan eller deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program.)
Jag tycker ändå man ska göra allt för att börja jobba igen. När man har vilat klart hemma så är det dags att bli frisk på jobbet. Det kan innebära att man blir sämre igen och får sämre ekonomi under en period men med tiden blir man också rikligt belönad med ökat självförtroende och en känsla av att tillhöra samhället igen.
- Fakta om sjukpenninggrundande inkomst om du är anställd
- Fakta om sjukpenninggrundande inkomst om du är studerande eller arbetslös.
PS. Jag har skrivit mycket om mental utmattning här på Nattens bibliotek. Inläggen finns samlade under kategorin Mental utmattning. På min systerblogg Affärsdriven HR har jag skrivit ett inlägg om hur fördomsfullt en medarbetare med utmattningssyndrom kan bemötas: Men hon har ju sådant kontrollbehov. Inte konstigt att hon blir utbränd. DS.
leave a comment