Riskbedömning i kollektivtrafiken
För någon vecka sedan läste jag artikeln ”Sitta med Svartepetter” i Sydsvenskan. Den handlar om en svart, välutbildad och framgångsrik man som bor i New York City. Några gånger i veckan tar han tåget ut till Rhode Island som är motsvarigheten till Örgryte eller Djursholm. Han har över åren noterat att platsen bredvid honom på tåget, som för övrigt mestadels transporterar vita människor, förblir ledig.
Vad kan det bero på?
Jag tror förstås, precis som mannen själv, att det beror på att han är svart. Alla som åker kollektivtrafik gör en riskbedömning när de ska välja plats. Man vill inte sitta bredvid skrikande småbarn, en fulgubbe som luktar illa eller någon som ser ut att vilja dra kniv. Det går blixtsnabbt och bygger på känslor baserade på tidigare erfarenheter, vad som är vanligt förekommande i stadsbilden och på fördomar.
Man kan välja att följa de här känslor eller inte.
Att känna sig rädd för det som avviker är inte konstigt. Vi skyddar flocken genom att konformera den och hålla oss till det som är lika. Alla amerikaner har blivit fostrade i segregation och att sedan 9/11 aktivt notera det i tunnelbanan som avviker, men det är här det sorgliga kommer in.
Att notera och att känna är en sak, men att aktivt agera på dessa känslor är otroligt omedvetet och obildat.
Jag säger inte att jag själv inte gör fel, men sammantaget borde vi människor kunna bättre!
En stad som förstår vikten av kultur
I New York har staden ställt ut pianon i alla parkerna som de förbipasserande får spela på. Det blir spontankonserter överallt. Ytterligare en anledning att älska New York!
The best meat I ever…
Ja, det är så det är. Det godaste kött jag någonsin ätit. Om jag blundar kan jag fortfarande känna smaken av hängmörat, kolgrillat och smörstekt kött.

Restaurangen Peter Luger Steakhouse som funnits i mer än 100 år är belägen i Williamsburg alldeles under bron över till Manhattan. På menyn finns bara tre alternativ.
- Steak for 2
- Steak for 3
- Steak for 4
Till det väljer man pommes frites eller bakad potatis och om man nu nödvändigtvis måste ha någon grönsak så finns det friterade lökringar eller grönsallad. Gillar man öl kan jag rekommendera Brooklyn Bear – en lite sötare ale med röd ton till maten. Och till efterrätt förstås en Key Lime Pie. Och det är inget problem att dela efterrätt eller få med sig mat hem till hunden i Doggy bag. Alla vet att det är rikligt med mat.

Till sist några ord om servitörerna. De ser alla ut som de jobbat där sedan restaurangen startades 1887, uppfödda på kött och med en cigarr i mungipan och slaktarkniven i näven.
PS. Boka bord minst tre dagar i förväg om ni vill äta på kvällstid. En lunch eller eftermiddagstid går att få på kortare varsel. DS.
Pastis, Pastis, Pastis
Om jag nu av någon anledning skulle vara tvungen att välja en restaurang att gå på varje dag i resten av mitt liv då skulle det vara Pastis på 9th Avenue / Little West 12th Street. Och på ojämna datum skulle jag äta Pastis Moule Frites och på jämna datum deras Lammracks. Till detta deras hembakta surdegsbröd och vin i dricksglas.




New York – as good as it gets

Ostdisken i vår lokala matbutik

Husen är höga

Smörgåsarna på den franska kedjan Le Pain Quotidien är fantastiska

Matt Greenes tavlor på Deitch Project kostar 75 000 USD styck

Och jag har fått mig ett par nya skor på Camper















leave a comment