Äntligen har Socialstyrelsen fattat att pappan är lika viktig som mamman från start

Så skrev forskare och barnpsykolog Malin Bergström på Facebook nu på lördag morgonen. Här kan du läsa mer om Elvis-projektet som tittar på hur växelvis boende påverkar barns psykiska hälsa.

Växelvist boende är att föredra framför ensamboende

Barn som bor växelvis mår bättre än barn som bara bor hos en förälder. Det visar en studie bland 172 000 barn i årskurserna 6-9. Så här sa barnpsykolog Malin Bergström när hon blev intervjuad i Studio Ett om växelvis boende.

- Barn mår bäst av att ha vardagskontakt med bägge sina föräldrar.

Igår var som ni säkert märkte mediabevakningen intensiv av forskningen av växelvis boende. Det är bra att studier visar faktiskta förhållanden så vi kan få slut på slängiga kommentarer som ”Stackars barn som måste bo varannan vecka.”

Forskargruppen vill nu fortsätta titta på hur små barnens psykiska hälsa påverkas av olika boendelösningar.

- Min upplevelse är att dessa föräldrar är mycket upptagna av på vilket sätt detta påverkar dessa barn, säger Malin Bergström.

Det är min upplevelse också. Så om du känner någon eller själv väljer att låta dina barn (under 4 år) bo växelvis så hör av dig till forskargruppen för en intervju som tar cirka en timma.

Relaterade länkar:

• UNT – Växelvist boende är inte farligt (den första artikeln som drog igång hela mediabevakningen)
• Studio Ett – Intervju med Malin Bergström och 14-åriga Ebba som bor växelvis. Gå till torsdag 15 mars 2012 och tid 27:11 i klippet. (uttömande)
• Lilla Aktuellt – Fler bor varannan vecka (tydligt)
• SvD – Växelvis boende inte dåligt för unga (notis)
• Svt Gomorron Sverige – Växelvis boende bättre för skilsmässobarn (bra intervju med två skilda föräldrar)
• DN – Växelvis boende inte dåligt för unga (notis)

Föräldrar ger sina val i arv till barnen

- Om du verkligen inte tycker livet är värt att leva så är det ditt beslut. Jag kan inte stoppa dig. Det måste vara ditt beslut. Du kan inte leva för min skull.

Sonen tar en sväng från soffan och tillbaka igen.

- Men om du väljer att leva så visar du mig att det finns hopp. Att saker kan bli bättre. Om du inte väljer att leva så blir allt …. så svart.

Replikerna, fritt ur minnet – ej ordagrant, kommer från pjäsen Äktenskapet, eller Retreat from Moscow som den heter på engelska. Pjäsen spelas just nu på Stockholms Stadsteater. Pjäsen handlar om en man som lämnar sin hustru för en annan kvinna efter 33 års äktenskap. Hustrun blir djupt olycklig och överväger att ta självmord. Ovanstående dialog utspelar sig när hon ger uttryck för sin djupa förtvivlan till sonen.

Jag tror de flesta skulle säga att den här pjäsen handlar om en skilsmässa men för mig handlar den om vilka beteenden föräldrar ger i arv till sina barn. Frivilligt, men kanske för det mesta ofrivilligt. Föräldrar flyr hellre än tar konflikten och visar barnen att det är bäst att dra när kraven blir för höga. Föräldrar tar livet av sig och visar barnen att självmord tar man till när livet är för svårt att hantera. Föräldrar missbrukar och visar barnen att man inte behöver ta ansvar för sina handlingar.

Men precis som pappan säger på slutet.

- Vi människor gör så gott vi kan och det blir rätt bra ändå.

Recensioner:

Kritikerna menar att pjäsen framförs utan experimentlusta. För min del tycker jag pjäsens enkelhet var befriande eftersom texten fick så stort utrymme. Dessutom såg jag flera som grät i slutet av andra akten. En pjäs med stark igenkänning för alla som levt i ett långt äktenskap med eller utan uppbrott. Jag kände också stark sympati med de manliga porträtten och den där oförmågan att formulera sig och istället vänta, vänta och vänta till det är försent.

• Svd
• DN
• Expressen
• Kulturnytt på P1

Hjälp forskare visa hur barn mår av växelvis boende!

Trots att det blir allt vanligare med växelvis boende för barn efter skilsmässor vet vi ganska lite om för- och nackdelar, kort- och långtidseffekter. Nu startar Elvis – ett forskningsprojekt som undersöker samband mellan boendeformen och barns välbefinnande, utveckling och sociala liv liksom föräldrars erfarenheter.

Känner du någon med barn som bor växelvis och som kan tänka sig ställa upp på en telefonintervju som tar cirka 60 minuter? Tipsa! Här anmäler man sig!

Fakta om växelvis boende:

Varje år upplever ungefär 50,000 svenska barn att deras föräldrar separerar. Även om de flesta föräldrar fortsätter att ha gemensam vårdnad efter separationen är det vanligast att barn bor enbart med sin mamma. Under de senaste tjugo åren har dock andelen barn som bor växelvis, dvs omväxlande och ungefär lika mycket hos sina föräldrar, ökat betydligt. Idag bor ungefär vart tredje barn med separerade föräldrar så. Boendeformen är vanligast bland barn mellan 6 och 9 år. Uppskattningsvis har idag cirka 7 % av alla barn i Sverige växelvis boende. Det är en av de största förändringarna i svenska barns vardag på senare tid.

Recension: Happy, happy – en bok om skilsmässa

Maria Sveland och Katarina Wennstam har just utkommit med antologin ”Happy, Happy” med texter där kvinnor, de själva och andra, berättar om sina erfarenheter av skilsmässa. När jag läser boken tänker jag flera gånger på Nina Björks recension i DN där hon skriver att det konstiga är att boken inte har skrivits tidigare. För mig är det konstiga att boken bara innehåller historier av kvinnor.

Varför är det inte historier av både män och kvinnor?

Jag har under de senaste åren fått ta del av och blivit starkt berörd av historier om skilsmässor från både män och kvinnor. Det slående är att de är så lika. Kanske något mer alkohol och kanske något mer oro för att tappa kontakten med barnen för männen. Kanske något mer oro för ekonomin och klara att byta däck för kvinnorna. Men i det stora hela väldigt lika. Lika mycket kris och framför allt lika mycket kärleksfull omsorg om barnen.

Men nu till själva recensionen av innehållet.

Jag sträckläser boken. Även om jag halvvägs överväger att lägga ifrån mig den för att jag känner det är för ensidigt positivt. Det mörka, fula, skitiga är borttvättat av framgångsrika kvinnor och tidens ideal. Idag är det hög status att vara vänner med våra ex och ha ett stort socialt nätverk och sådant lyfts fram på bekostnad av fula känslor av snålhet, missunsamhet, förakt och gräl som man inte vill erkänna i det offentliga ljuset. Jag förstår att det blir så, men jag saknar det skamliga.

Trots detta läser jag vidare och njuter av starka ställningstaganden, insikter och engagemang. Det är dock först i sista texten jag hittar min egen anledning till att skilja mig. När Mari Jungstedt tackar sina föräldrar för att de skilde sig. Att de genom att skilja sig visade henne att man ska förändra saker i ens liv som inte är bra. De gav henne mod. Man lever för andra, men också för sig själv. Det ena får inte utplåna det andra. Precis en sådan förebild vill jag vara för mina barn.

I Maria Svelands text hittar jag några rader om hur hon återupptäckte vad hon tyckte om efter skilsmässan. Det tog mig tillbaka till de första dagarna i min egen lägenhet. Jag gick runt där och tänkte ”undrar vad jag har för smak?” och ”undrar vad jag tycker om att göra när jag fritt får välja?”. Det visade sig att jag hade samma smak som jag hade innan jag gifte mig och att jag inte ville ha en TV. Jag ordnade en stor dubbelsäng med massor av kuddar där jag läste och skrev.

Katarina Wennstams text om rädslan för försämrad ekonomi är viktig. Forskning visar att vi skiljer oss för att vi har råd att skilja oss. Det betyder att det är de väl bemedlades rättighet att skilja sig. Det här betyder olika saker för en person med god ekonomi och en person med begränsad ekonomi. Bor man i en villa med två bilar på uppfarten och måste flytta till en lägenhet med cykel på gatan så förändras ens status. Man blir ensamstående och får också svårt att hänga med i kompisarnas höga konsumtionstakt. Bor man i en hyresrätt och måste flytta till två mindre hyresrätter så förändras ens status och ens möjligheter att göra något lite extra. Man blir helt enkelt fattig. Konsekvensen blir att man kanske måste avstå från att skilja sig. Man har helt enkelt inte råd. Det är ett betydligt surare äpple att bita i.

Summa summarum så är Happy, Happy en läsvärd antologi, men främst för vita kvinnor med god ekonomi. Jag hoppas att motsvarande bok snart kommer med texter av både män och kvinnor av olika bakgrund och förutsättningar. En bok vars målsättning är att avliva de manliga och kvinnliga skilsmässostereotyperna och som får slut på antaganden av vilka känslor som är de ”rätta” och ”förutbestämda” att känna när vi skiljer oss.

Recensioner:

Dagens Nyheter 8/9

Svenska Dagbladet 8/9

Nerikes Allehanda 8/9

Sydsvenskan 8/9

Helsingborgs Dagblad 8/9

Expressen 8/9

Aftonbladet 8/9

SR P1 Studio Ett 26/8

Nyhetsmorgon TV4 28/8

Aftonbladet 28/8

Några personliga tankar om barn, kriser och skilsmässor

Den här skilsmässodebatten sätter onekligen igång tankarna. Jag tror alla inser att de egna erfarenheterna påverkar hur vi ser på skilsmässor och hur man ordnar en trygg uppväxt för sina barn. Jag har haft en uppväxt med många skolbyten och olika boendeorter. Jag har till och med bytt familj några gånger eftersom jag blev föräldralös när jag var 11 år. Det har påverkat mig. Jag är inte särskilt rädd för förändringar. Jag är (nästan för) självständig. Jag har goda erfarenheter av att livet ordnar sig efter ett tag. Jag vet att nära relationer är viktigare än allt annat för att överleva. Jag vet också att man inte behöver bo på samma adress för att vara nära. Min storasyster som står mig mycket nära och som räddat livet på mig ett otal gånger har under min levnad bott i New York, Malmö, Dalarna och Umeå medan jag har bott i Stockholm.

Min egen uppväxt har påverkat hur jag ser på barnuppfostran. Jag vill inte skydda mina barn från allt ont. Jag vill inte att de ska ha en räkmackeuppväxt. Helt enkelt därför att jag tycker att min uppväxt har gett mig många fördelar. Så många att de omöjligt låter sig summeras här. Jag vill inte skydda mina barn mot livets kriser däremot vill jag impregnera mina barn i kärlek. Alltid finnas där när de behöver mig. Ha elefantstora öron för allt de vill berätta om. Alltid stå på deras sida när världen är dum. Och det kan jag göra vare sig jag är gift, sambo, särbo eller skild.

Dessa mina tidigare upplevelser har också påverkat hur jag ser på skilsmässa. Skilsmässa är en kris. Den är extra jobbig eftersom den påverkar så många aspekter av ens liv som status, nära relationer, boende och ekonomi, men den är en kris som passerar och som man lär sig av. Jag skulle aldrig råda någon att skilja sig. Tvärtom råder jag alla som kommer till mig i dylika tankar att om och om igen undersöka om det inte finns några möjligheter att vara kvar. Inte för att skilsmässa vore det värsta som kunde hända. Utan för att det är så många som ska leva med konskvenserna av beslutet att skilja sig, inte minst man själv, att det är skönt att känna att man gjorde allt som stod i ens makt. Om nu skilsmässan är oundviklig så visar ju forskning att det man behöver lägga kraft på är ett gott samarbete med sitt ex. För barnens skull och för sin egen. Det går ju så klart inte direkt. Först måste man bråka ögonen ur sig, men sedan efter tag så är det dags att gå vidare.

Så. Ett lite mer personligt inlägg än vanligt. 

Mer fakta om skilsmässor

På uppdrag av tidningen Leva har barnpsykologen Malin Bergström gått igenom senaste forskningsrönen om skilsmässor:

Det är vanligt:

Vart sjunde förskolebarn och var tredje tonåring, sammanlagt nästan en halv miljon barn, har i dag föräldrar som inte bor ihop.

Växelvis boende ökar:

I mitten av 80-talet gällde det bara en procent av skilsmässobarnen mot dagens nära trettio procent. Bland lågstadiebarnen är det ännu vanligare, nästan hälften av alla sex- till nioåringar med separerade föräldrar bor växelvis.

Växelvis boende är vanligare i vissa grupper:

I de familjer som väljer växelboende är det vanligt att både mamman och pappan har jobb, hög utbildning och inte så stora konflikter.

Barn bor hellre växelvis än tappar kontakten med en förälder

Barnen tyckte att kontakten med båda föräldrarna var överordnad böket med att flytta. Och barn i norska och brittiska intervjuundersökningar säger samma sak: att ha kontakt med båda föräldrarna är viktigast.

Barn bor växelvis en bit upp i tonåren

Både norska och amerikanska undersökningar har visat att barn fortsätter att bo växelvis, åtminstone tills de kommer upp en bit i tonåren.

Barn mår dåligt när föräldrarna bråkar

En studie från Arizona fann till exempel att mycket bråk mellan föräldrarna gjorde att barnen hade svårare att komma över skilsmässan och fick sämre kontakt med sina pappor. Det fick också konsekvenser på sikt. När de var i tjugoårsåldern hade de sämre fysisk hälsa än jämnåriga som inte utsatts för lika mycket föräldrakonflikt.

Stort tack till Levas redaktionschef Sara Hammarkrantz för att du la upp artikeln så att Nattens läsare fick ta del av denna viktiga forskning!

Var är nyanserna i skilsmässodebatten?

Det är mycket stora svängar och absoluta sanningar i skilsmässodebatten just nu. Några är helt säkra på att det bästa för barn är att bo i en kärnfamilj (Elise Claesson). Andra är helt säkra på att det bästa för barnen är att föräldrarna är lyckliga och samarbetar så spelar det ingen roll hur familjeformen ser ut (Maria Sveland). Många lyfter fram privata exempel för att bevisa sin tes. Det privata blir politiskt. Och det dolda behovet av att försvara de egna valen är en drivkraft få talar öppet om (Hanna Kjöller).

Sanningen är att på individnivå så varierar det beroende på en massa saker som om det finns missbruk/misshandel, om föräldrarna kan samarbeta, föräldrar och barns psykiska och fysiska hälsa, hur långt man bor ifrån varandra och hur ekonomin ser ut. På gruppnivå kan vi ta del av forskning som ger oss en bättre fingervisning vad det faktiskt innebär att skilja sig:

• kvinnor är oftare drivande i skilsmässor än män (Per Simonsson vid Stockholms Uni)
• möjlighet till skilsmässa förbättrar balansen i hemmet redan under äktenskapet
• lagstiftning, sociala regler och ekonomi påverkar beslutat att skilja sig
• barn som har skilda föräldrar mår inte sämre än barn till gifta föräldrar (Bland annat Bente och Gunnar Öberg)
• medelklassen i städerna är överrepresenterade i skilsmässostatistiken
• hur föräldrarna kan samarbeta påverkar hur barnen upplever skilsmässan
• kvinnor får sämre ekonomi efter skilsmässan (Michael Gähler)
• män mår ofta sämre efter skilsmässan och tappar kontakt med sina vänner
• om barnet är flicka så ökar skilsmässofrekvensen (Psychology Today)
• skilsmässor smittar (Breaking up is hard to do)
• andelen barn som bor växelvis ökar
• barn påverkas negativt om de förlorar kontakten med ena föräldern efter skilsmässan
• skilsmässa är en omfattande kris som påverkar de inblandande på flera nivåer samtidigt (självkänsla, brott i nära relationer, försämrad ekonomi, flytt till ny bostad och försämrad status i samhället) (Barbro Lennéer Axelson – Om förluster och livsomställning)

Särbo – ett fritt val?

I senaste numret av tidningen Vi finns en intervju med Sanna Lundell, krönikör, reporter och bloggare. Ja, så är hon dotter till Ulf Lundell och särbo med Mikael Persbrandt också. I intervjun berättar Sanna om sitt och Mickes särboförhållande:

Sannas ”hemma” är en hyreslägenhet vid Nytorget på Söder i Stockholm, medan särbon Mikael Persbrandt bor i sin tiomiljonersvilla i Saltsjöbaden utanför Stockholm. De gemensamma barnen Igor, 5, och Lo, 2, huvudansvarar de för varannan helg. Även vardagarna delar de upp emellan sig. Varannan vecka bor dessutom Willie Craafords och Sannas tioåriga dotter Olga tillsammans med familjen.

- Olga gick på dagis inne i stan när jag träffade Micke. Då kändes det naturligt att bo på var sitt håll så att Olga skulle få vara kvar i sitt sammanhang. 

Och nu när Olga blivit större, trivs Sanna alldeles för bra med lösningen ”en familj-två hem” för att vilja ändra på det. För barnen är det dubbla boendet en självklarhet, det tycker helt enkelt att hela familjen bor på två ställen. Själv tycker Sanna att de har hittat den prefekta lösningen på ”tristess, vardagsleda och en instängd tillvaro” och framför allt – på att inte ta varandra för givet enligt förutsägbara könsroller.

- Ett sånt här upplägg passar så klart inte alla. Men många relationer skulle må bra av det.

Jag skrivit om det förut att vi fostras in i att tänka i givna mönster när det gäller kärleksrelationer. Har man en seriös kärleksrelation ska man bo tillsammans och dela allt. Så låter normen. Har man dessutom barn tillsammans är gemensamt boende en lösning som få ens ifrågasätter. Därför är det spännande att läsa om Sanna och Mickes lösning.

Jag har flera i min omgivning, med gemensamma barn, som inte lever på samma adress. De är alla en bit in i livet och har barn sedan innan och praktiska lösningar gjorde att de valde att vara särbos. Först därefter, precis som för Sanna, insåg de fördelarna. Att inte slita på relationen, att säkra upp att barnen får egen tid med sin ”ursprungsförälder”, att längta, att jämställt dela och att få egen tid är några av fördelarna som de nämner. Någon nämner också att flytta ihop är en stor investering för alla inblandade. Skulle det inte gå vägen skulle det återigen bli uppslitande förflyttningar för barnen. Har man farit illa i en tidigare relation kan det också ta lite tid att bygga upp tilliten igen. Det gäller att ta det lugnt och längtar man efter att bo ihop kan man alltid flytta ihop längre fram.

Men alla blir de ifrågasatta för att de bor på olika adresser. ”Det blir ju dubbelt så dyrt, varför gör ni så?”, ”Men blir det inte konstigt för barnen, var känner de sig hemma?” eller ”Satsar ni verkligen på er relation?”. Svaret är ju ganska enkelt. Det finns OLIKA lösningar för att leva tillsammans eftersom vi människor är OLIKA. Det gäller att aktivt välja den levnadsform som passar de vuxna och barnen bäst.

Vad har du för erfarenheter av särboskap? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

PS. Särboskap kan också vara ett alternativ till att skilja sig. Att bo på varsin adress och dela barnen mellan sig kan vara ett utmärkt sätt att få egen tid och bryta ”jagärsåtröttpådig-mönster eller jagärsåtröttpåattgöraalltjobb-mönster”. DS.

Så olika kan det vara

När man sitter fast. När någon annan sätter humörsnivån för dagen. När en annan människa påverkar ens eget känslotillstånd mot ens egen vilja.

Då vill man bli fri.

Man längtar efter att gå gatan fram och inte vara rädd att gå på denna någon. Man vill inte rycka till varje gång telefonen ringer. Man vill slippa bita ihop käkarna varje gång man öppnar mejlboxen.

Den andre å andra sidan.

Kan känna något helt annat. Den kan ha gått vidare. Tycker sig ha rätt att gå på vilken gata som helst. Skicka ett sms med en fråga. Eller ett mejl med en kul länk.

Så olika kan det vara.