Vad händer när vi blir oblommerat hatade?

I senaste avsnittet av Babel var det ett välformulerat samtal om Riksteaterns uppsättning av Lars Noréns pjäs 7:3 (1999). Pjäsen sattes upp med professionella skådespelare och interner från Kriminalvården som framförde sina egna nationalsocialistiska åsikter. En av de kriminella rymde och deltog i morden i Malexander.

Med i samtalet i Babel deltog teaterchef Linus Tunström, journalist och författare Elisabeth Åsbrink och kulturjournalist Per Svensson. Samtalet rörde sig kring frågan om detta var ett möjligt projekt eller inte. Och om de som deltog var delansvariga i morden på Malexander eller inte. Svaret är så klart inte entydigt så ni måste se samtalet själva, men det jag vill lyfta fram är två snabba repliker som bara passerade utan att någon högg tag i dem:

- Vad händer med en människa som får upprepa fem repliker med sina egna nazistiska åsikter och dessa enda repliker beskriver en själv? Blir den enda bilden av en själv?

- Hur var det att möta publikens massiva hat?

Jag tror att något händer. Jag tror att det är svårt att hantera detta inom sig själv. Det kan ha lett till övervåldet i Malexander. Det kan det.

PS. Upprinnelsen till att Babel uppmärksammar 7:3 just nu är att det är tio år sedan det hände, Uppsala Stadsteater sätter upp pjäsen 7:3 Återbesöket och Elisabeth Åsbrink har kommit ut med boken Smärtpunkten som beskriver skeendet och låter de inblandade komma till tals.

-”I dessa herrars ögon är jag en obetydlig människa”

Dokumentären med Anita Haglöf, som i åtta års tid arbetade som hushållerska hos Ingmar Bergman är sevärd. Det är en historia om Ingmar Bergmans pedanteri, förtryck och ensamhet. Som en röd tråd genom den bitvis skrämmande historien, tecknas ett fint porträtt av en äkta människa – Anita Haglöf.

Vill du se någon som lever sitt eget liv på sitt eget sätt?

Vill du bli av med din rädsla för döden? Vill du få inspiration till att klä dig snyggt? Vill du se någon som går till frissan och tar danslektioner fast döden knackar på dörren? Vill du få en omedelbar och intensiv längtan att flytta till NY? 

Då ska du se dokumentären om den 93-åriga skådespelerskan Mimi Wedell.

PS. Dokumentären ligger ute på SVT tom 5 september. DS.

PS2. Tack för tipset Li! Du har förmåga att nosa reda på riktigt bra saker! DS2.

Skäms kvällspressen!

Foto: Fredrik Sandberg Scanpix publicerad i DN.

Om jag var journalist och hade rapporterat från Melodifestivalen för någon av våra kvällstidningar och hörde Nour El-Refais sommarprogram då skulle jag skämmas. Det skulle jag. För så gör man inte mot sina medmänniskor. Det är tur hon har världens bästa kompis, Björn Gustafsson, och världens bästa, bästa mamma. Och till Nour vill jag bara säga en sak.

STARTA DITT PRODUKTIONSBOLAG SÅ SNART SOM MÖJLIGT! JAG HEJAR PÅ DIG!

De var inte två, inte tio utan tre hundra…

…som på danskompaniets Bounce initiativ överraskade Stockholmarna med en ”Tribute to Michael Jackson”. De har tränat ihop på koreografin i 30 minuter. En timma senare uppträde de. Platsen är Sergels Torg och Stureplan by night.

Gammal är bäst ändå.

Foto: Magnus Wennman, Aftonbladet

Nöjesguiden ringer på dörren och säger till 41-åriga Henrik Schyffert (som mest gör företagsevent numera).

- För 15 år sedan fick du en stafettpinne som det stod Ung och kul på. Vi skulle vilja få tillbaka den. Björn Gustafsson ska ha den nu. Han väntar i bilen….i barnsätet.

Henrik Schyffert show handlar om att bli äldre och sluta räknas av de som räknar. Den handlar om att frysa i sin klädstil när man fick ordentligt med bekräftelse och det kändes varmt och gott inombords. Som Ulf Lundell, nu 76 år, som fortfarande klär sig som när Jack låg etta på försäljningstoppen. Eller som Henrik Schyffert själv, som fortfarande klär sig som när han var veckans ”babe” i Aftonbladet.

Showen kan nog uppskattas av alla, men alldeles särskilt av dem som föddes på 60-talet och som såg på TV när det bara fanns två TV-kanaler och när alla i klassen skulle ha exakt samma klädstil. Moonboats och Salomonryggsäck.

Schyffert är fullständigt strålande i sin direktsända show ”The 90s – Ett försvarstal” för ett fullsatt Cirkus. Fredrik Lindström och Martin Luuk har varit med och skrivit manus. 

Missade du den på SVT igår kväll? Då kan du se den här fram till 23 juni.

Gör det! Det var längesedan jag skrattade så mycket men inte bara det. Vi får också se en annan sida av Schyffert, en aning allvarligare. Och det är på tiden.

PS. En eloge till filmaren bland publiken och producenten som gjorde urvalet i direktsändning. Fina, fina och roliga närbilder på publiken som gör att det känns som man är med där på Cirkus. DS.

Mellanrum

Häromdagen fick jag ett sms från en kompis som hade varit och sett Jonas Karlssons pjäs Mellanrum med Johan Rheborg och Gunilla Röör. 

”Jag tror inte jag tycker om teater.”

Ikväll har jag varit och sett samma pjäs (biljetterna var inköpta för länge sedan). Jag tycker om teater, men det här var inte bra. Skådespelarna gjorde sitt allra bästa med dåliga förutsättningar. Gunilla Röör överspelade lite i början, men fann sedan sin rytm. Johan Rheborg var bra rakt igenom. Och har ett underbart rörelsemönster. Både när han rör sig baklänges och när han strippar.

Men pjäsen.

Vad var meningen med den? Det blir inte bra bara för att man stänger in två människor på ett hotellrum med lite ångest, bisexualitet, tvångssyndrom och skuld.

Det blir bara oförståligt.

Genialiskt Strindberg!

Foto: Petra Hellberg, Stadsteatern

Varje gång jag ser pjäsen Påsk av August Strindberg så avundas jag honom. Tänk att komma på att man ska låta den bibliska betydelsen av skärtorsdagen, långfredagen och påskafton ligga som fond till en familjs våndor. Och att när man kommit på det, till fullo inse vilken bra idé det är och sätta sig ner och skriva en pjäs. Med en dramaturgi och en spänning som fortfarande håller så här 109 år senare.

Man förstår hur det kom sig att han blev en av de största.

Strindberg skrev pjäsen på 10 dagar år 1900. Den är tillsammans med Dödsdansen den mest spelade Strindbergspjäsen. Just nu är det Stockholms Stadsteatern som har satt upp den. Den spelas på Klarascenen där skådespelarna nästan sitter i knät på publiken. Scenen är svart. De fem stolarna som står bredvid varandra längst fram är svarta. När hela teaterlokalen fortfarande är tänd kommer den blivande sonhustrun, den psykiskt sjuka dottern, den högfärdiga sonen, den jag-är-blind-för-sanningen-mamman och det snälla fosterbarnet in och sätter sig på varsin stol. De är vända mot publiken utan ögonkontakt med varandra. Den enda rekvisita som finns är en påsklilja, bibeln och en dagstidning.

Skärtorsdagen ägnar de åt att diskutera det värsta som eventuellt skulle kunna hända. Att dottern blir tagen för inbrottet i blomsterbutiken och tillbakaskickad till dårhuset. Att Lindkvist ska komma och utmäta sina fodringar. Att fadern faktiskt har gjort de handlingar han är dömd för. Allt medan solen ömsom går i moln och ömsom tittar fram. Under långfredagen är det kompakt mörkret som vilar över familjen. De är nu helt övertygade om att det värsta kommer att hända om det inte redan har hänt. För att sedan på en allt ljusare påskafton, först pendla mellan hopp och förtvivlan, för att sedan till slut bli befriade från sina våndor. Tvagade rena från all sin ångest i ett starkt och fast ljus.

Den som befriar dem alla är Lindkvist som familjen står i ekonomisk skuld till. Här spelad av Sten Ljungren. Han entrar scenen första gången en kvart innan slutet. Till en början skräckinjagande, men allt eftersom säker i sin plan att ge sonen en läxa, men också ska det visa sig, befria dem alla. Med sin lugna, men obarmhärtiga röst plockar han ner den högfärdiga sonen fjäder för fjäder tills inget annat finns än befrielsen från skuld.

Pjäsen i sig är utomordentlig. Iscensättningen med stolarna och med den aktiva ljussättningen bidrar till dramaturgin. Skådespelarna och då särskilt Sten Ljunggren och Maria Salomaa är strålande. Och det är ingen lätt uppgift att tala rakt ut utan att möta en motspelares blick eller ha hjälp av rumsliga förflyttningar för att minnas sina repliker.

            

Sten Ljunggren (Lindkvist)              Maria Salomaa (dottern)

Skynda och se. Spelas sista gången i veckan. 100 kronor om man köper sista-minuten-biljett en timma innan föreställningen.

Recension i DN.

Citat

Jag har några goda vänner som då och då skickar mig citat från böcker de läser, saker de hört på radion eller en teater de sett. Nu senast ett citat från I väntan på Godot.

- Varför är du glad när jag är ledsen?

- All gråt är konstant i världen. Om någon är ledsen är någon annan glad.

Det är ju inte en allt igenom ljus pjäs det där, men den gör åtminstone att man känner sig mindre ensam.

Dårfinkar och dönickar- recension

 

Foto: Lars Lindqvist, DN

Detta är en riktigt bra historia av Ulf Stark, om Simone som tas för pojke när hon börjar 6:an i en ny skola, men den är på tok för långsamt gestaltad. Klassrumsscenerna är rappa och bra. Och när eleverna kommer med sina rullstolar på rad genom spotlighten är det riktigt snyggt. Det genomlysta husbygget runt sin mittpelare är spännande. Men, men, annars ack för långsamt. Presentationen av mamman, mammas nya kille, och flytten tar halva första akten. Och det är dessutom energilöst. Skådespelare var skådespelare och inte sina karaktärer. Andra akten hade som tur var mer fart och mera energi. Och några riktigt roliga scener med skolfröken med fågel och skolfröken på hembesök.

DoD går på Stadsteatern i Skärholmen just nu. Den är tänkt som en familjeföreställning efter boken med samma namn som är skriven av Ulf Stark (Boken har tidigare filmatiserats för TV). Ensamblen är 15 man stor och med levande band.

Men nej, trots den stora satsningen. Sammantaget är inte det här så bra. Inte för vuxna och unga vuxna i allafall. Möjligtvis för 8-12-åringar. Jag var hela tiden medveten om att jag var på teater. Tid och rum försvann inte en enda gång. 

Plus för:

• Scenbygget
• Ulf Starks historia
• Klassrumsscenerna
• Ljussättning
• Bandet
• Rolig mamma
• Ännu roligare fröken
• Gestaltningen av nattjakten på hunden

Minus för:

• För långsam gestaltning
• Passar bäst för en låg och mellanstadiepublik
• Energilös första akt
• Skådespelare som spelar inte är sin karaktär
• Simscenens gestaltning

Recensioner: nummer.se, SvD, Expressen, DN