Fabian Wixe in my heart
Jag har alltid varit förtjust i dans och nycirkus. Fabian Wixe kombinerar bägge i ett lugnt berättande flöde som gör att publiken sitter helt stilla. Fabian uppträder i vanliga fall tillsammans med den svenska Gycklargruppen Trix och det franska nycirkuskollektivet Collectif AOC.
Till Erland Josephsson från Kristina Lugn
Till Erland
Över ensamma och älskade
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett streck av glömska
över scenarierna vi gick.
Men inget råder på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.
Publicerad i DN 10 mars 2012 – en dikt av Kristina Lugn dedikerad till sin vän Erland Josephsson som nyligen gick bort.
Föräldrar ger sina val i arv till barnen
- Om du verkligen inte tycker livet är värt att leva så är det ditt beslut. Jag kan inte stoppa dig. Det måste vara ditt beslut. Du kan inte leva för min skull.
Sonen tar en sväng från soffan och tillbaka igen.
- Men om du väljer att leva så visar du mig att det finns hopp. Att saker kan bli bättre. Om du inte väljer att leva så blir allt …. så svart.
Replikerna, fritt ur minnet – ej ordagrant, kommer från pjäsen Äktenskapet, eller Retreat from Moscow som den heter på engelska. Pjäsen spelas just nu på Stockholms Stadsteater. Pjäsen handlar om en man som lämnar sin hustru för en annan kvinna efter 33 års äktenskap. Hustrun blir djupt olycklig och överväger att ta självmord. Ovanstående dialog utspelar sig när hon ger uttryck för sin djupa förtvivlan till sonen.
Jag tror de flesta skulle säga att den här pjäsen handlar om en skilsmässa men för mig handlar den om vilka beteenden föräldrar ger i arv till sina barn. Frivilligt, men kanske för det mesta ofrivilligt. Föräldrar flyr hellre än tar konflikten och visar barnen att det är bäst att dra när kraven blir för höga. Föräldrar tar livet av sig och visar barnen att självmord tar man till när livet är för svårt att hantera. Föräldrar missbrukar och visar barnen att man inte behöver ta ansvar för sina handlingar.
Men precis som pappan säger på slutet.
- Vi människor gör så gott vi kan och det blir rätt bra ändå.
Recensioner:
Kritikerna menar att pjäsen framförs utan experimentlusta. För min del tycker jag pjäsens enkelhet var befriande eftersom texten fick så stort utrymme. Dessutom såg jag flera som grät i slutet av andra akten. En pjäs med stark igenkänning för alla som levt i ett långt äktenskap med eller utan uppbrott. Jag kände också stark sympati med de manliga porträtten och den där oförmågan att formulera sig och istället vänta, vänta och vänta till det är försent.
De som ska påminna de andra att sköta sig
Igår hade Huset vid Flon premiär på Stadsteatern. En pjäs som bygger på Kjell Johanssons böcker om att växa upp i Midsommarkransen på 50-talet. I centrum finns en familj där pappan dricker, slår mamman och där barnen säger:
- Nej, pappa dricker inte och mamma har ramlat i en trappa.
När modern dör och barnen ska tömma hennes lägenhet och börjar de minnas sin uppväxt. Deras minnen går isär. Deras strategier för att överleva likaså. Systern vill minnas genom att prata. Brodern genom att skriva. En viktig händelse både under uppväxten och i nutid är ett besök hos kusinerna som bor i förfallet hus inte för nära, men inte heller för långt bort för att kunna förträngas. Kusinerna driver en förfallen skrot, dricker och lever på förtidspension.
- De som bor i huset ska påminna de andra om vikten att sköta sig.
För er som har erfarenhet eller intresse av alkoholism och medberoende så finns det mycket igenkänning i pjäsen. Alkoholistens behov av att dra med de andra i fallet. De anhörigas förnekelse. Svårigheten att bryta arvet. Splittring som är nödvändig för att överleva. De disparata historiebeskrivningarna.
Jag såg generalrepetitionen. Skådespelarna verkade lite nervös till en början, men de tog sig i takt med pjäsen tätnade. Eftersom flera tidsperioder och platser utspelar sig samtidigt i en och samma scenografi måste den vara en svår pjäs att memorera. Anja Lundqvist som systern och Göran Ragnerstam som fadern gör starkt intryck. Likaså musikerna som spelar bandeneon (länk till musiksstycke med Astor Piazzola som spelar bandeneon), piano, fiol och cello mitt bland skådespelarna. Musiken är skriven av Per Störby (länk till Spotify).
Recensioner:
Vi lever i en bubbla med likhet som främsta förtecken
Foto: Barbara Braun, The New York TImes
I onsdags var jag på föreställningen Radio Meuzzin på Dramaten. Det var ett gästspel med Muezzins – böneutropare från Kairo som sjöng och berättade om sina liv. Jag tror aldrig att jag så snabbt blivit förflyttad till en annan kultur och så omedelbart inkluderad i den. Böneutropen var otroligt vackra och männen som berättade om sina liv var ambitiösa, uppfinningsrika och roliga:
- Varje dag lär jag mig en ny vers ur Koranen. Varje dag gör jag fem böneutrop utan betalning.
- Jag har uppfunnit en trådlös mikrofon med en sändare som når radioapparater inom 50 meters radie. På så sätt kan böneutroparen nå de som bor i närheten.
- Jag är egentligen ingen böneutropare. Jag är inte elektriker heller. Jag är granne med han som är ansvarig för pjäsen och eftersom han som egentligen skulle åka blev så sjuk, så fick jag frågan om jag kunde komma. Ni ser ju ändå ingen skillnad på en egyptier med skägg från en annan (skratt) och jag gillar att resa så jag sa ja.
Jag sitter i publiken och ser mig omkring. Unga, medelålders och äldre. Män och kvinnor. Gamla och nya svenskar. En präst. En iman. Vi skrattar och klappar händerna. Böneutroparna ser lite förvånat förtjusta ut. De har kommit för att inkludera oss och vi njuter av det.
Sverigedemokraterna kan bara hålla på med sin retorik för att så många av oss lever i en bubbla med likhet som främsta kännetecken. Få känner en person som är ny i Sverige. Om vi alla gjorde det skulle vi bara skratta åt Sverigedemokraterna.
Journalisten Lena Andersson menar att det alltid kommer att finnas mentala gränser mellan kategorier av människor. Det är för väl att vi har teater, böcker, film, radio, utställningar som varje dag utmanar dessa gränser.
Recensioner:
En liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär
Jag var på Eva Dahlgrens show, Ingen är som jag, på Rival förra veckan. Det var bra. Inte så personligt som jag hade förväntat mig, utan snarare underfundigt. Det kan förklaras av Dahlgrens integritet, men också av att hon valt Måns Herngren som regissör. De två bästa numrena var ”Västerbottenskvinnorna” och ”Livet får inte gå för bra”. Hon pekade också ut det roliga och mycket svenska med tredje textraden i ”Hej Tomtegubbar slå i glasen”:
Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!
Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!
En liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär.
Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!
Sissela Kyle äger!
Sissela Kyles egenhändigt producerade och spelade föreställning ”Dina dagar är räknade” ligger på SVT Play tom 30 januari. Bara det faktum att Sami al Fakir spelar bastuba gör det värt att se den. Sedan finns det många andra pärlor som när Sissela härmar en homosexuell man som pratar om kläder:
- Alltså, jag får ståfjång av chiffong!
Sissela Kyle är rolig och allvarlig i vartannat andetag och hon härmar dialekter som få. Dessutom sjunger hon en sång som jag gärna vill stämma in i:
- Jag tänker bli gammal, skamlöst leva på!
Hennes humor och tydliga mimspel passar från 10 år och uppåt så sitt inte själv och titta. Bjud in barnen att titta med dig!
Raggsockornas symboliska betydelse
Stadsteatern visar just nu Fadern av Strindberg med Kjell Bergqvist i huvudrollen som Ryttmästaren och Eva Röse som hans hustru Laura. Paret träter hårt om sin dotters uppfostran. I första akten har Ryttmästaren, iklädd herrskor, makten över sin hustru som har på sig ett par raggsockor. I andra akten har hustrun Laura, iklädd högklackat, makten över sin man som har på sig ett par raggsockor.
Denna lilla symbolik är mycket talande. På psyket hasar dagligen människor, med psykiska skavanker, omkring i raggsockor. Jag vet inte varför. Om de kan hänga sig i skosnörena eller slå en medpatient i huvudet eller vad det är. Men skorna lyser med sin frånvaro. Människor utan skor är bestulna sin värdighet. Det förstår scenografen Peter Holm och hans kollegor.
En utmärkt detalj i en utmärkt pjäs.
Recensioner:
Johan Glans äger
I helgen har jag varit på Stockholm Comedy Festival 2010. Det var mycket som var bra, men det är bara att konstatera Johan Glans äger ut de allra flesta. Han är rapp och samtidigt har han ett otroligt fånigt kroppspråk. Skämten bygger på situationer vi alla varit i. Fast Glans driver förstås det lite längre och ännu lite längre och sedan ännu lite, lite längre. Han hänvisar ofta tillbaka till föregående skämt och det blir roligt och sedan dubbelroligt. Nedan hittar du några youtube länkar från Stockholm Live, World Tour of Skåne och RAW Comedy.
PS. Årets kvinnliga ståuppare blev Zinat Pirzadeh och årets manliga ståuppare blev den argaste av de alla, Magnus Betnér. DS.
Kliniken av Lars Norén
Häromdagen var jag på Viktor Rydbergs gymnasium och såg Kliniken (facebookgrupp). Det var avgångselevernas examensföreställning som var uppsatt och regisserad av eleverna själva. Så här marknadsfördes pjäsen innan uppsättningen:
Har du drömt om att besöka en avdelning för mentalsjuka? Vill du också se hur en riktigt sjuk människa ser ut på nära håll så att du sedan kan jämföra med dig själv och andas ut åt era olikheter? Då är Kliniken någonting för dig. Vi har nämligen öppna besökstider från den 19:e till den 21:a maj. Vill du göra ett besök? Se till att skriva upp dig på listan så kommer vår medarbetare Thomas att ta hand om dig.
Jag erkänner, fast min son spelade Markus, att jag gick dit med visst motstånd. Solen lyste och jag vill inte stänga in mig i ett varmt rum med Lars Noréns föreställningar om mentalsjukhus, men ack så fel jag hade. Pjäsen var strålande och rolig! Det finns något med psykiskt sjuka som jag verkligen uppskattar. De sociala hövligheterna skalas av och fram stiger en knivskarp analytisk förmåga över sin egen situation och alla andras tillkortakommanden.
Kliniken är en spännande pjäs eftersom den rymmer karaktärer vi alla känner igen från dagliga livet. Den lakoniskt undvikande (Thomas), den sexuellt fixerade och mammalängtande (Rosanna), den tungmodige (Sofia), den lättsamma hobbyterapeuten (Maud), den klagande (Anne-Marie), den äppelkindade överaktiva (Erika), den tänkande handlingslösa (Martin) och den känsligt intelligenta (Markus).
Bästa scenerna:
Bästa scenerna var när Rosanna låg med körkortsboken över ansiktet och med händerna härmade samtalet mellan Martin och Maud. Och när Markus reagerade på Rosannas intåg med scenen med att gå snabbare. Och när Maud berättade om sitt liv och reagerade på Sofias försök att elda upp sitt fläsk på underarmen med orden:
- Nähä, sådant gör vi inte här. Du är ju sjuk!
Det är en spontan reaktion på ett skadligt beteende som få självskadare och anorektiker får från sina medmänniskor. Uppfriskande!
Några insikter som jag själv gjorde under pjäsens gång:
Jag hade inte förstått att sexuell fixering kan vara ett tydligt tecken på traumatisering. Ett försök att bearbeta vad man blivit utsatt för. Jag hade inte heller sett hur de tysta männsikorna har tydliga kroppsliga uttryck för känslor. Jag tänker på scenen när Rosanna med all sin aggressivitet kommer in på avdelningen och får Markus att gå snabbare och snabbare runt bordet. Markus visar vad alla känner inför Rosanna. Jag kan också avundas Mauds förmåga att acceptera sin situation och kunna fly in i ett meningslöst TV-program och dessutom fnittra hysteriskt.
En varm applåd till regissören:
En stor eloge till Varja Berg som satt upp pjäsen och som vågade ta den hela vägen och bjuda in publiken rakt in i intimiteten. Och som uppmuntrat skådespelarna att visa sin nakenhet och sin skörhet. Jag ser framemot att få se fler pjäser uppsatta av dig!
2 comments