En god vän sa till mig med anledning av Felicia Feldts bok Felicia försvann:

- Jag har ingen åsikt om att hon ger ut en bok. Jag bara konstaterar att där befinner hon sig. Detta behöver hon göra.

Jag läser boken med blandade känslor. Jag blir upprörd och arg över det som berättas samtidigt som jag tycker det är obehagligt delta i att en person blir ensidigt belyst och anklagad. Faktiskt inte för Anna Wahlgrens skull, hon kan få hur mycket mediautrymme som helst, utan av rädsla för att anklagelserna ska smitta av sig på Felicia Feldt själv. Anklagelser har en tendens att studsa tillbaka på den som uttalar dem.

Bortsett från detta kan jag inte läsa en enda rad i boken utan att tänka på alkoholister som sviker och kränker så de anhöriga begraver dem innan de ens har dött. Alkoholisten och några förnekande släktingar står, under själva begravningsceremonin, och ser helt frågande ut vilket gör att den anhöriga gräver graven ännu djupare och ännu djupare för att till sist sätta upp gravstenen och börja leva sitt eget liv.

Läs även:

• Andreas Ekströms nyskrivna recension av Barnaboken och om skillnaden på erfarenhet och expertis.
• Malena Rydells intervju med Felica Feldt - Barnet som tog över berättelsen.

Detta är en klassisk situation. Vilan och de antidepressiva medicinerna gör att depressionen ger med sig inom 4-6 månader. Hjärnan tar dock längre tid på sig att läka och det kan ta flera år att återfå sina kognitiva förmågor. En viss stresskänslighet kan finnas kvar livet ut.

Just den här killen är välutbildad och arbetade som läkare när han blev sjuk. Tyvärr gick hans vikariat ut veckan efter sjukskrivningen och nu har han inget jobb att arbetsträna i. Försäkringskassan trycker på och vill att han ska börja jobba. Ett försök att börja plugga i höstas misslyckades. Det var omöjligt att koncentrerar sig på föreläsningarna och på facklitteraturen. Nu funderade han på hur han skulle göra och frågade mig.

Jag rådde honom att ta ett enklare jobb där han kunde använda händerna snarare än hjärnan. Kanske arbetsträna på ett bageri eller en mekanisk verkstad. Inom sjukvården finns praktiska arbeten utan patientkontakt exempelvis labb-jobb som också kan fungera. Målet med det första jobbet är att lära sig/vänja sig vid att jobba igen.

Majoriteten av de som lyckas återgå i arbete tar ett kliv tillbaka i karriären. De återgår till en annan tjänst med mindre krav och jobbar sig sedan upp i takt med att de blir friskare. De allra flesta blir sämre när de börjar jobba igen (ökad ångest och trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter) och då är det bra om man har lite för lätta arbetsuppgifter till att börja med.

Den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) påverkas inte om man arbetstränar. Men om man hade en godkänd inkomst när man blev sjukskriven och sedan börjar arbeta mot sämre lön under sjukskrivningen så justeras SGIn nedåt. (Det finns en nedre gräns på 24% av prisbasbeloppet.) Det gör att många som hade en medelgod inkomst tvekar till att ta ett enklare och mer tillfälligt arbete. Man är redan skör och oron för ekonomin kan kännas överväldigande. (Om man studerar i Sverige påverkas inte CGIn. Inte heller om man är anmäld arbetslös till Arbetslöshetskassan eller deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program.)

Jag tycker ändå man ska göra allt för att börja jobba igen. När man har vilat klart hemma så är det dags att bli frisk på jobbet. Det kan innebära att man blir sämre igen och får sämre ekonomi under en period men med tiden blir man också rikligt belönad med ökat självförtroende och en känsla av att tillhöra samhället igen.

• Fakta om sjukpenninggrundande inkomst om du är anställd
• Fakta om sjukpenninggrundande inkomst om du är studerande eller arbetslös.

PS. Jag har skrivit mycket om mental utmattning här på Nattens bibliotek. Inläggen finns samlade under kategorin Mental utmattning. På min systerblogg Affärsdriven HR har jag skrivit ett inlägg om hur fördomsfullt en medarbetare med utmattningssyndrom kan bemötas: Men hon har ju sådant kontrollbehov. Inte konstigt att hon blir utbränd. DS.

- Om du verkligen inte tycker livet är värt att leva så är det ditt beslut. Jag kan inte stoppa dig. Det måste vara ditt beslut. Du kan inte leva för min skull.

Sonen tar en sväng från soffan och tillbaka igen.

- Men om du väljer att leva så visar du mig att det finns hopp. Att saker kan bli bättre. Om du inte väljer att leva så blir allt …. så svart.

Replikerna, fritt ur minnet – ej ordagrant, kommer från pjäsen Äktenskapet, eller Retreat from Moscow som den heter på engelska. Pjäsen spelas just nu på Stockholms Stadsteater. Pjäsen handlar om en man som lämnar sin hustru för en annan kvinna efter 33 års äktenskap. Hustrun blir djupt olycklig och överväger att ta självmord. Ovanstående dialog utspelar sig när hon ger uttryck för sin djupa förtvivlan till sonen.

Jag tror de flesta skulle säga att den här pjäsen handlar om en skilsmässa men för mig handlar den om vilka beteenden föräldrar ger i arv till sina barn. Frivilligt, men kanske för det mesta ofrivilligt. Föräldrar flyr hellre än tar konflikten och visar barnen att det är bäst att dra när kraven blir för höga. Föräldrar tar livet av sig och visar barnen att självmord tar man till när livet är för svårt att hantera. Föräldrar missbrukar och visar barnen att man inte behöver ta ansvar för sina handlingar.

Men precis som pappan säger på slutet.

- Vi människor gör så gott vi kan och det blir rätt bra ändå.

Recensioner:

Kritikerna menar att pjäsen framförs utan experimentlusta. För min del tycker jag pjäsens enkelhet var befriande eftersom texten fick så stort utrymme. Dessutom såg jag flera som grät i slutet av andra akten. En pjäs med stark igenkänning för alla som levt i ett långt äktenskap med eller utan uppbrott. Jag kände också stark sympati med de manliga porträtten och den där oförmågan att formulera sig och istället vänta, vänta och vänta till det är försent.

• Svd
• DN
• Expressen
• Kulturnytt på P1

Jag läser Niklas Orrenius artikelsamling ”Sverige forever in my heart” om främlingsfientlighet runt om i världen samtidigt som förstasidan på DN berättar att kreditbetyget för Frankrike sänkts. Det hela luktar 30-talets Europa och jag tänker på löftet den unga och frimodiga Siri gav sig själv att aldrig låta världen glömma Andra Världskriget.

Förakt smittar och leder till handling.

Jag läser om ABBs manifest i DN (Magnus Linton) och förstår att vissa delar kommer från svenska högerextremistiska bloggar. Alla som har barn vet hur otroligt lätt det är att påverka med ord. Att en tydlig åsikt om hur mycket problem det är med dem som bor i det och det bostadsområdet eller vilka idioter som driver kiosken nu för tiden lätt blir till mobbing på skolgården.

Den som föraktar möts med förakt.

Jag ser de amerikanska soldaterna kissa på talibanerna och tänker att soldater kanske måste förakta för att klara att döda. Men de amerikanska soldaterna tänkte nog inte på att de själva skulle mötas av förakt.

Jag hör Horace Engdahl vördnadsfullt prata om Tyskland på Skavlan och tänker att kanske står hoppet till dem. Tyskarna som har skamkänslan nedärvd i kroppen och som vet att föraktar man så blir man också föraktad.

Det har kommit en påminnelseavi från Posten vilket kan tyda på att bedragaren inte längre kan hämta ut paket på Posten. Det är möjligt att Postens säkerhetsavdelning har lagt en spärr. Vi har inte fått någon information från dem.

Det verkar också som att någon tar vår post. Det saknas avier och fakturor medan övrig post kommer fram. Polisen har fortfarande inte hört av sig till oss. Inte heller, vad jag vet,  hämtat övervakningsfilmen från Postens utlämningsställe. Den ligger i 14 dagar så nu är den förstörd.

Det ligger en spärr på sonens personnummer och förlorade ID-handling vilket ger ett visst skydd för fortsatt bedrägeri. Men mitt hopp står helt enkelt till att bedragaren blir tagen för något annat och att polisen då upptäcker att hen har på sig någon annans ID-handling och att det på så sätt nystas upp. Att få tillbaka ID-handlingen skulle vara otroligt skönt.

Tidigare inlägg om bedrägeriet:

• I mitt första inlägg om bedrägeriet beskrev jag vad man kan göra för att skydda sig. Till listan på kreditupplysningsföretag som bör upplysas om bedrägerier har också Creditsafe lagts till.
• Statusrapport: 2 januari

Efter viss tveksamhet tar jag mig an Karl Ove Knausgårds Min Kamp och börjar läsa. Att beundra och dissikera stora män, alltså självutnämnda sådana, har jag gjort nog i mitt liv, men om man får en bok i julklapp och dessutom av någon vars smak man litar på så måste man ju ge boken en chans. Eller hur? Sagt och gjort sent igår slog jag upp boken fast övertygad om att jag skulle somna innan första sidan var slut men jag blev kvar. Nu får jag stark lust att radera det här inlägget. Jag vill inte alls sålla mig till de som gillar Knausgård, men det jag läst hitintills tycker jag är bra. Han får mig att reflektera över saker som jag känner igen och varit med om. Som att energin är annorlunda hemma beroende på vilka som är där. Att jag vet precis hur den ena eller andra låter när de stänger toadörren, tar av sig skorna och öppnar kylskåpet. Dessa ljud ger mig enbart hemkänsla och gör att jag somnar om med ett leende.

För många år sedan kunde ljuden i min ursprungsfamilj skrämma mina äldre syskon. Själv blev jag mest förundrad över att de blev skrämda. Jag tittade på deras uppspärrade ögon medan de tittade på varandra samtidigt som vi alla hörde ljudet av vår mamma. Jag behövde inte bli skrämd eftersom mina storasyskon slog en ring av skydd runt mig vilket gjorde att jag inte tvekade att hota med att ringa till Soc när jag skulle få stryk med ”ris”. Jag hade en mycket vag aning om vad Soc var för något. Visste bara att min mamma inte ville att jag skulle ringa dit och att det var skydd nog. Det var inte förrän många år senare som jag faktiskt slog numret till Socialtjänsten och fick den bästa möjliga hjälp man kan få som utsatt människa men det är en helt annan historia.

• Hur gör du när du duschar?
• Varför bär du sjal men inte din syster? Är det för att hon är oskuld men inte du?
• Får du ha sex?
• Kommer du gifta bort dina barn mot deras vilja när de blir äldre?
• Vad händer om du äter griskött?
• Vilken religion har du?…är du sån där jude?
• Har du valt din man själv?
• Slår din man dig?
• Vad händer om någon råkar se dig utan sjal?
• Är du ful? Skäms du för ditt hår?
• Hur gör du när du klipper håret?
• Vad händer om du råkar tappa sjalen?
• Hur gör du när du sover?
• Har du sjalen på när du har sex?
• Kommer du från Iran eller Irak?
• Bär du vapen under slöjan?
• Är du flintskallig under den där?

Mängden frågor visar att människor verkligen är genuint nyfikna på hur det är att ha slöja. Det är viktigt att fråga för det ökar dialog och erfarenhetsutbyte. Givetvis får man inte fråga hur som helst och vem som helst. En fråga kan rymma så mycket fördomar att den inte ska besvaras annat än med en motfråga. Andra frågor är för personliga för att besvaras. Bara för att man bär slöja så ska man inte heller behöva stå till svars för alla människor som bär slöja. Den som frågar ska utgå från att man är en individ som har gjort ett individuellt val.

Frågornas övervikt på kropp/sexualitet säger en hel del om vad slöjan egentligen signalerar och vad den väcker för känslor hos omgivningen. Det hemliga och det dolda kittlar uppenbarligen omgivningens nyfikenhet och verkar dessutom spä på fantasierna. När några av oss döljer delar av kroppen så laddas den också med värde. (Med eller utan mening.) Värde i form av ökad intimitet för den som får se vad som finns under. Kanske också ökad sexuell lust och strävan att få se vad som döljs både för de som får se och de som inte får se.

Jag anser i djupet av mitt hjärta att alla människor har LIKA VÄRDE men det framgår INTE tydligare genom att jag endast använder ord som rullstolsburen, synskadad, nysvensk, lokalvårdare, homosexuell, chokladboll och som är ”godkända”  av någon mer insatt (oklart vem) och inkännande person som verkligen vet hur det känns att vara en minoritet i Sverige.

Jag är avundsjuk på homosexuella som får säga bög och flata, på nysvenskarna som får säga blatte och rullstolsburna som får säga enbent och synskadade som får säga blind utan att någon höjer ögonbrynen. Jag är avundsjuk på den rätt de kan ta sig som minoritet medan jag hela tiden måste väga varje ord på guldvåg för att visa att jag minsann har schysta värderingar.

Jag är trött på vara ängsligt politiskt korrekt!

Dessutom visar hela denna ”rätt och fel-ord-korrekthet att vi inte är fördomsfria utan att vi är fördomsfulla. Om vi alla umgicks med, bodde granne med och jobbade i blandade grupper så skulle vi inte ens behöva tänka på lika och olika utan på vänner, grannar och kollegor.

Vanliga människor med lika värde och med en mångfald av erfarenheter, kompetenser och preferenser.

IGChefen, chef för ingripandesektionen på Södermalm, har varit i kontakt med bedrägeriroteln på Polisen och svarar så här: