Varför söker inte alkoholister hjälp?
Bland behandlare har det, som en förklaringsmodell till upphovet av sjukdomen alkoholmissbruk, varit populärt att prata om att missbrukare självmedicinerar mot ångest. Det stämmer säkert, men det är också så att missbruk i sig skapar ångest. Det blir tydligt när man läser boken ”Jag ska bara fixa en grej i köket” av Moa Herngren.
Boken handlar om en kvinna som heter Ingrid som dricker för mycket. Ingrid har en dotter som är 7 år och heter Juni. Ju äldre Juni blir ju mer lögner måste Ingrid snärja in sig i för att dölja och kunna utföra sitt missbruk. Till slut ljuger Ingrid om saker som hon inte ens behöver ljuga om. Alla dessa lögner och känslan av att allt håller på att gå åt helvete ökar ju förstås ångesten. Till slut tar ångesten överhanden och driver Ingrid in i alkoholismen.
När jag läser tänker jag ”Sök hjälp”, ”Sök hjälp!” men himmel SÖK HJÄLP!” Men det gör hon inte och jag kan inte förstå det. Jag förstår inte, hur mycket jag än läser om alkoholism, att man inte söker hjälp. Det har säkert med skam att göra, men det förstår jag inte heller. För alkoholism är en helt vanlig sjukdom. Många har den. Man behöver professionell hjälp för att bli frisk och sedan är alla superstolta över att man klarar att hålla sig nykter. Det har säkert med rädsla att göra. Att allt ska tas ifrån en. Men så är det ju inte heller. För man får ju allt tillbaka. Det man super längre och längre ifrån sig kommer ju tillbaka. Det man längtar efter djupt därinne händer. Man får nära och djupa relationer igen.
En människa i kris agerar inte logiskt. När det kommer till alkoholister är det extra olyckligt.
Recensioner av ”Jag ska bara fixa en grej i köket”:
Äntligen upprättelse för smärtpatienter
Jag började nästan gråta idag när jag läste artikeln i Fokus om de medicinska genombrotten för Smärtpatienter (inklusive Fibromyalgipatienter). Det är framför allt det här jag tänker på:
En hypotes är att kronisk smärta i nacken orsakas av en inflammatorisk process. Normalt syns den inte på röntgen, vid blodprover eller undersökningar. För att få en synbar bild av inflammationen sprutade forskarna in enzymet deprenyl i blodet på 39 försökspersoner, varav 17 var besvärsfria och 22 hade långvarig värk i nacken efter att ha varit med om bilolyckor. På patienter med värk ansamlades höga halter av enzymet i området vid smärtan och kunde registreras med en så kallad PET-kamera – positionsemissionstomografi, som visar hur ett ämne fördelar sig i kroppen.
Hela artikeln visar att läkarna är övertygade om att smärtan finns och att de nu bara söker sätt att behandla den. Bara det förändrade förhållningssättet, som också kommer slå igenom bland folk i gemen när media skriver om det, kommer göra att patienterna blir bättre. Istället för att hela tiden behöva signalera hur ont man har för att bli tagen på allvar kan man fokusera på att hitta rätt förhållningssätt och behandling. I åratal har smärtpatienter ifrågasatts av vården och nu sker genombrotten både medicinskt (länk till Fokus – artikeln ligger inte ute ännu) och psykologiskt.
Alla är vi vinnare på det!
Tillägg: 16/5: Nu ligger artikeln ute på Focus sajt.
Mognad och förmåga till abstraktion
Häromdagen var jag på en föreläsning om ledarskap, grupp och utveckling. En av föreläsarna sa:
- Personlig mognad och abstraktionsförmåga går hand i hand.
Abstraktionsförmåga är förmågan att föreställa sig hur ens eget beteende påverkar andra och hur andras beteende påverkar en själv. Abstraktionsförmåga ökar möjligheten att prova alternativa beteenden och att ge uttryck för önskemål och känslor och låta andra göra detsamma.
Jag tycker det var en intressant kommentar som har många kopplingar till vad en alkoholistfamilj behöver utveckla för att bryta ett destruktivt mönster. Jag ska försöka förklara.
Föreställ er en alkoholistfamilj.
I en alkoholistfamilj råder låg mognad och låg abstraktionsförmåga. Alkoholisten ägnar sig åt att dricka och de anhöriga åt att dölja att alkoholisten dricker. Föreställ er nu att något händer som får bägaren att rinna över – kanske en rattfylla. Behandling erbjuds. Alkoholisten vägrar, men de anhöriga börjar gå i behandling. Behandling för medberoende, som de anhöriga lider av, innefattar ökad kunskap, omvärdering av gamla sanningar, bearbetning av händelser och känslor. Detta kommer göra att de anhörigas abstraktionsförmåga ökar. De kommer våga föreställa sig ett annat liv. De kommer kräva saker. De kommer sätta gränser. De kommer ifrågasätta gruppens vara eller inte vara.
Konsekvens, eller hård kärlek som det heter inom AA, är något som är bra både för de anhöriga och för den som dricker. Det stärker de anhörigas självförtroende och det ger alkoholisten kännbara konsekvenser av sitt drickande. Det kan leda till många olika saker. För alkoholisten kan det innebära allt från accelererande flykt in i alkoholen till en ökad vilja att förändra sitt liv. Det beror helt och hållet på om den individuella drivkraften hos alkoholisten vinner eller förlorar över längtan att tillhöra gruppen. För de medberoende kan gränssättandet innebära ett val att lämna gruppen och fortsätta livet på egen hand.
Det är vad som kan hända i en grupp när någon medlems abstraktionsförmåga ökar.
Dynamit.
Att hjälpa en alkoholist glänta på dörren till empati
För att kunna dricka måste en alkoholist stänga av omgivningens känslor och behov. Behovet av det egna drickandet är helt enkelt så starkt att det måste gå före vad omgivningen känner. Med åren bygger alla dessa förbiseenden av barn, partners, syskons, vänner och föräldrars behov till ett stort berg av skam. Skamberg i sig minskar sedan ytterligare en alkoholists empatiska förmåga.
Vad kan man då göra?
Man säger att det som får en alkoholist att sluta dricka är att konsekvenserna blir för stora. Det är otroligt viktigt med anhöriga och arbetsgivare som sätter gränser, men jag tror, att förutom konsekvenser, så behöver också den som dricker få hjälp att öppna empati-dörrar. Alkoholisten behöver få hjälp att utrycka sin längtan och sin sorg över att de anhöriga drar sig undan. Om det kan ske, så finns en öppning till något nytt. Både för den som dricker och för de anhöriga. Den som dricker kan känna att det, trots allt, finns förlåtelse att få. Att skamberget inte är för evigt. De anhöriga kan se en öppning och därmed kunna slappna av i striden mot alkoholens framfart i deras liv.
Detta sker bäst i terapiform där både alkoholist och anhöriga närvarar samtidigt.
Ångest som motor eller som resultat?
En person med ett tvångsbeteende, som t ex att gå över trösklar fem gånger innan man går ut, gör handlingen för att slippa ångesten. Det vill säga ångesten kommer först sedan kommer tvångsbeteendet för att minska ångesten.
En person med avvikande sexualitet, som pedofili eller överdriven sexuell aktivitet, gör handlingen för att den är oemotståndligt lustfylld, men får sedan ångest för att handlingen var förkastlig. Ångesten kommer här som ett resultat av handlingen.
Några som kan mycket om det här är Niklas Långström, professor och forskningsledare, Kriminalvården, Katarina Öberg, leg psykolog, Med Dr, Jonas Hallberg leg psykolog, Stefan Arver Doc, verksamheschef CASM, Åsa Regnér, generalsekreterare RFSU som tillsammans med Thomas Bodström (S) och företrädare för alliansen ska prata om det här under rubriken ”Sexuellt våld” i morgon på Almedalsveckan.
Om jag var där skulle jag gå!
Stockholms riktiga hjältar
Vid Fridhemsplan ligger Maria Ungdom (Maria Pol). En mottagning för ungdomar med alkohol och drogproblem. På nedre botten i samma hus ligger Polisens narkotikarotel för ungdomar. När de får in tips på gäng som använder narkotika gör de tillslag. Ungdomarna och deras föräldrar plockas in vid samma tidpunkt, blir förhörda i olika förhörsrum och deras historier jämförs under förhörens gång. Mobiler tas om hand. Sms kollas. Målet är inte att sätta dit ungdomarna utan att hjälpa dem. Ungdomarna vill inte gola på sina kompisar och ljuger och slingrar sig, men polisen kan sitt jobb och det finns faktiskt inget annat val än att berätta precis hur det gått till. Tuffa, drogliberala ungdomar får förhoppningsvis den tankeställare de behöver. Det kan låta så här.
- Men jag använder inte droger. Jag bara testar lite.
- 10 gånger?
- Ja…
- Vad tänker du säga till din lillebror när han är 15 år och vill testa droger?
- Att en gång är väl ok. Men att ta det försiktigt.
- Försiktigt?
- Men det är väl som att ta en öl?
- Hur känner du dig när du röker en joint?
- Jag blir lugn och glad.
- Hur känns det dagen efter?
- Jag är bakfull, trött och låg. Lite ledsen.
- Cannabis och hasch sitter kvar kroppen 3-4 dagar. Det betyder att om du röker på lördagen så sitter det kvar i kroppen några dagar in i skolveckan. Du blir trött och seg. Och du kommer inte att märka det själv. Efter ett tag får du svårt att komma upp på morgonen. Att sköta skolan. Du blir känslomässigt avstängd och upptagen med att få tag i droger. Till slut är du inte den killen du en gång var.
- Det visste jag inte. Jag har bara blivit tillsagd att jag absolut inte får testa, men aldrig fått någon förklaring.
Därefter får föräldrar och tonåringar komma upp till Maria Pol för att lämna urinprov som efter analys visar vilka och hur mycket droger tonåringen tagit de sista veckorna. Därefter inleds en behandling för hela familjen.
Maria Pol och Poliserna vid ungdomsroteln räddar liv. Dag efter dag. Helg efter helg.
Riktiga, riktiga hjältar!
4 comments