Löftescirkeln leder ingenstans

På DN finns möjlighet att ställa frågor till psykologen Liria Ortiz. Jag har tidigare recenserat hennes bok ”När förändring är svårt” och hon har ett sätt att hjälpa de ”nödsökande” som jag gillar. Hon hjälper genom att bidra med ökad kunskap. I tisdagens DN svarade hon så här till en kvinna som upptäckt att hennes pojkvän var kriminell:

När jag nu svarar dig så är min utgångspunkt att kärleken mellan vuxna personer inte är kravlös. Har tilliten och respekten för den andre upphört, så har också kärleken oftast gjort det. Stannar man ändå kvar i relationen så handlar det förmodligen om ett beroende av den andre eller att man förväxlar medlidande med kärlek. Ibland kan det handla om att vi vill rädda den andre från sig själv. Vi får skuldkänslor för att vi sätter en gräns och inte accepterar vissa handlingar.

Detta är en bra sammanfattning när man bör lämna en relation. Det låter lätt, men det är långt ifrån lätt. De allra flesta stannar kvar länge efter att tilliten och respekten har upphört. Längre ner beskriver Ortiz sedan de tre faserna, förnekandefas, kampfas och förändringsfasen, som man går igenom när man lever med någon som svikit ens förtroende genom exempelvis kriminalitet eller olika sorters beroenden. Under kampfasen har man fakta om vad som hänt och försöker kontrollera situationen genom att avkräva löften.

Löftescirkeln inleds när lögnerna har blivit kända efter en tid av misstankar eller oro. Det leder till en kris i relationen och medför en ledsenhet och en ilska hos de anhöriga. De anhöriga ställer ultimatum: ”Du måste ändra dig och göra… annars.” Den som har ljugit lovar förbättringar. Här börjar kampen att försöka kontrollera att personen håller sitt löfte. Samtidigt som relationen kan förbättras, när löften verkar hållas, och alla börjar må och fungera bättre. De anhöriga hoppas att problemen är på väg att lösas. Efter en tid börjar man ana oro igen. När den som ljuger blir överbevisad eller avslöjad en gång till, kommer en ny kris och nya ultimatum vilket leder fram till ett nytt löfte om förändring. Det finns relationer där man gått från löfte till löfte i åratal.

Den anhörige blir inte frisk och fri förrän den bryter Löftescirkeln och börjar ägna sig åt sitt eget liv istället. Omgivningen kan då tycka att den anhörige är hård och kall som rakt upp och ner säger att det är upp till den andre personen om den vill vara kriminell, spelberoende, sexberoende, alkoholist eller vad det nu handlar om. Vi människor är så vana vad att ta hand om och stötta våra anhöriga att det krävs ett väl övervägt beslut att gå sin egen väg. Det är en fråga om överlevnad. Efter åratal av lögner, hopp, förtvivlan och försök till förändring finns inte längre någon energi kvar att rädda någon förutom sig själv.

Det är ok.

Skillnaden mellan riskbruk, missbruk och beroende

Psykiatrisjuksköterska och kognitiv beteendeterapeut Peter Wirbing från Stockholms beroendecentrum sorterar i begreppen på SVT Play. Han rekommenderar att man går till distriktsläkaren eller gör någon av testerna som finns på nätet om man är orolig över sin alkoholkonsumtion. Har man ett riskbruk klarar man oftast att göra en livsstilsförändring på egen hand. Har man däremot ett missbruk eller ett beroende behöver man hjälp.