Låt oss tala om individer och låt oss kräva individens ansvar

Dagens ledarsida i DN måste anses historisk. Tre av fyra artiklar handlar om rasism. Två artiklarna handlar om det som jag upplever som de absolut största farorna just nu.

1. Vi pratar grupp istället för individ.

Ju mer vi ställer grupper mot varandra ju mer förvirrade blir vi. Kvinnor mot män. Vita mot färgade. Att gruppera ligger helt i personer med rasistiska åsikters intresse eftersom det fördummar och fördunklar. Det ligger också i radikalfeministers intresse eftersom de vill hålla debatten vid liv om olikheterna. Men alla blåögda damer i 60-års är inte alls snälla. Det är bara att råka tränga sig i kön till fiket på Liljevalchs så blir den saken uppenbar. Alla kvinnor vill inte skaffa barn. Alla kvinnor tycker inte SCUM-manifestet är bra. Alla män vill inte göra karriär. Alla män våldtar inte. Alla mörkhyade är inte kriminella eller arbetslösa. Alla vita är inte lagliga och har ett arbete. Men ju mer vi talar i termer av gruppbeteckningar ju mer förvirrade blir vi och SD kan göra mer framsteg. Individ. Individ. Individ. Låt oss tala om individer.

2. Rasism smittar.

När SD kommer in i Riksdagen och när de sedan visar 10% i SIFO-undersökningar då kommer fler och fler på att de också är rasister. Det är som att möjligheten plötsligt uppenbarar sig. När judiska skolor utsätts för attentat så blir inte färre utan FLER judar son utsätts för attentat samma månad. Det är exakt samma effekt som när den frysta lasagnen visar sig innehålla hästkött och försäljningen av hästkött GÅR UPP. Folk kommer på att hästkött är ju gott tänker varför äter jag inte det oftare. Vi människor rör oss i grupp. Vi följer normen. Vi följer trenden. Individens eget ansvar och kritiska tänkande måste efterfrågas.

Relaterade länkar:

• Lena Andersson – Den nya färgläran
• Daniel Swedin – Något farligt är på väg att hända i Sverige
• Annika Ström Melin – Rasism kan vara en smitta (DN ledarsida)

Alla killar fick F och alla tjejer fick C i Hemkunskap – cementerar skolan könsroller?

I en skola i Stockholm fick en sjätteklassare sina första betyg i Hemkunskap vid höstterminens slut. Ryktet bland eleverna säger att alla killar utom en fick F. Och alla tjejer utom en fick C.

Lektionerna är upplagda på samma sätt varje gång. Eleverna får på egen hand gruppera sig två och två vid en spis med tillhörande arbetsplats. Läraren har en genomgång vad som ska göras och sedan sätter eleverna igång. Halvvägs gör läraren ytterligare en genomgång. Lektionen avslutas med att alla äter tillsammans och tar hand disken.

Eleverna beskriver hur killarna inte kan koncentrera sig, springer omkring, inte kan vänta på att saker ska bli lediga och att de allt som oftast smiter från disken. Det läraren bedömer, säger eleverna, är inte resultatet av matlagningen utan hur man lägger upp jobbet, hur man samarbetar och hur man tar ansvar.

I mina öron låter det som att det som bedöms är mognad och förmåga att koncentrera sig. Att laga god mat är knappast någon könsbunden kompetens. Det är ett väl känt faktum att killar mognar senare. Jag tror att det finns möjlighet att lägga upp undervisningen på ett annat sätt. Man kanske inte ska hålla strikt på klasser med exakt samma ålder. Utan mer göra åldersindelning efter förmåga att koncentrera sig. Det kräver förstås en flexibilitet som skolan inte är van vid. Om det krävs mer resurser är svårt att svara på. Andra lösningar skulle kunna vara att bedriva mer undervisning utomhus i form av temadagar. Det kräver dock att skolan utrustar sig som en I Ur och skur skola. Ett tredje alternativ skulle kunna vara att man förlägger Hemkunskapsundervisningen till skolköket. Tre elever arbetar i skolköket under en hel dag per termin.

Detta måste i vilket fall lösas eftersom nuvarande upplägg cementerar könsrollerna. Flickor tar ansvar. Killar stojar och smiter. Och de könsrollerna är alla så redigt trötta på nu så skolan måste agera för att bryta.

 

Inlägg som berör – 21 juli 2012

Södermalm är inte jordens epicentrum

• Kulturjournalisten Dan Jönsson skriver nedlåtande om Sveriges småstäder och får sig en välbehövlig känga av Jens Runnberg på Dalarnas tidning.

Bilder påverkar vår syn på kön

• Genusfotografen lyftar fram fotografer som tar bilder som är medvetet annorlunda men samtidigt inte provocerande.

Än gynnas män av Svenska Akademien

• Peter Englund är klädsamt ångersam inför det faktum att män fortfarande får fler stipendier och priser av Svenska Akademien än kvinnor. Uttalandena från de ansvariga visar tydligt att släpper man taget om frågan så återgår urvalet från objektivt till subjektivt.

Nä, män fungerar inte så här

• Elin Grelsson Almestad kritiserar Expressens mansbilaga.

Manliga drömmar om småflickor

• Mikke Schirén berättar självupplevda samtal där några män ventilerar sina drömmar om att få sätta på döttrarnas kompisar.

 

Ja, kära barn det är skillnad på kvinnor och män……

Under förra sommarens bilsemester bestämde sig tonåringarna för att lära mig att gilla hip-hop. 300 mil senare där jag först muttrade och sedan sakteliga övergick till att aktivt välja och välja bort ur ett stort urval hip-hoplåtar var det bara att kapitulera och be om länkarna till tonåringarnas Spotify playlists.

Denna sommar har tonåringarna tvingat mig att säga: ”Ja, kära barn det ÄR skillnad på kvinnor och män.”. Först försökte jag slingra mig men då möttes jag av högljudda protester. Några flera mångfaldsfloskler ville de inte höra talas om. När de intygade att de inte tycker att det ska vara skillnader utan bara ville poängtera att det finns skillnader gick jag med på att säga: ”Ja, kära barn det ÄR skillnad på kvinnor och män…”. I och för sig med tillägget ”på individnivå” även om jag mumlade fram just den delen av meningen.

Höjdpunkten (för tonåringarna) var på vägen hem på Gotlandsfärjan när följande utrop kunde höras i högtalarna: ”Kapten Stefan Larsson med sin besättning tackar för sig och hoppas att ni har haft en trevlig resa!”. Barnen tittade med truimfatoriska ögon på mig och jag fick säga mitt: ”Ja, kära barn, det är vanligare att män är sjökaptener”. Även om jag denna gång i smyg mumlade: ”Tidsfråga”.

Meddelande till er som raljerar om sitt-ner-och-kissa förslaget

Innan ni raljerar om Vänsterpartiets sitt-ner-och-kissa förslag så dra er till minnes några av de gånger ni besökt en toalett.

• I skolan: utan papper, med trasigt lås, klotter på väggarna, nedkissad ring
• På fotbollsstadion: papper på golvet, avsaknad av ring, stank av urin och en sönderslagen spegel
• På jobbet: uppfälld ring och lapp om att mamma inte jobbar här
• Hemma: fyll i själva…

Vad kände ni? Hade ni velat känna annorlunda? 

Då kanske förslaget inte är så dumt ändå? Eller?

PS. Precis som Diedre Palacious påpekar har RFSU föreslagit könsneutrala toaletter där man delar in toaletterna i stående och sittande istället. Eventuellt skulle man kunna lägga till en toalett med lite större svängrum också. DS.

PS2. Tro nu inte att det här sitt-ner-och-kissa-förslaget har sin bakgrund i typiska könsegenskaper. Jag lovar att det finns lika många män som kvinnor som uppskattar en väldoftande toalett med nedfällt lock, fungerande lås, påfyllt toapapper, tvål och handduk. Det här handlar om de som tar ansvar och de som inte gör det. DS2.

PS3. Det verkar inte finnas något belägg för att det skulle vara bättre för män att sitta ner och kissa som påstås i artikeln i från SVT Sörmland. Skälet skulle vara att man tömmer blåsan helt och det skulle minska risken för prostatacancer. En skröna som sitt-ner-sidan använder för att stärka sina argumentation. Det behövs inte. Det räcker utmärkt med argumentet att alla som tar ansvar har rätt till en ren toalett. DS3.

En man är schablonbilden av en styrelseledamot

SBC ordnar kurser för styrelseledamöter i bostadsrättsföreningar. Bildvalet i utbildningsmaterialet riktar sig bara till halva gruppen deltagare. Hur tänkte SBC nu?

 

Pojkskolan

Nu har jag sett alla tre delarna av Pojkskolan. (Du kan läsa mitt tidigare inlägg för att få bakgrunden.) Det är roligt att se att Mr Malones undervisningsmetoder fungerar och se glädjen i pojkarnas ögon när de lyckas och känner sig duktiga. Metoderna påminner mycket om den medupptäckande pedagogik som man använder inom I Ur och Skur skolorna och inkluderar flera idéer från professor Ken Robinson (inklusive Youtube-klipp).

Det jag dock vänder mig emot är indelningen på kön. Anledningen till att de delar in eleverna i pojk- och flickgrupper är att pojkarna ligger efter i läs och skrivämnena. När man ser grupperna ser man dock att det är stora variationer inom gruppen. Jag skulle mycket hellre se en indelning på just mognad. Om det nu är så att hjärnan mognar olika snabbt hos olika individer med viss könsfördelning kan man inte då dela in klasserna efter var eleverna befinner sig mognadsmässigt? Det kanske blir ojämn könsfördelning inom gruppen (70/30) men vad gör det? Det är ändå bättre att blanda annars är risken stor att man cementerar könsrollerna som de här barnen har hemma mer än nödvändigt.

Vad har Juholts kropp med något i överhuvudtaget att göra?

I söndags skrev Per T Ohlsson, på Sydsvenskans ledarsida om Juholt. Det förekommer flera negativa anspelningar på Juholts kropp i ledaren.

Malin Ullgren anser att Juholts kropp har dragit till sig den skrivande maktelitens intresse på ett sätt som luktar maktförtryck.

Det låter obehagligt bekant. Kvinnor blir dagligen förvirrade och undergrävda genom att deras kroppar kommenteras samtidigt som de försöker säga något viktigt. Medvetet eller omedvetet så är det ett effektivt sätt att ta fokus från sakfrågan. Nu verkar det som om Juholt utsätts för samma sak.

Det ska bli spännande att se om den skrivande makteliten nu tar till sig kritiken och slutar kommentera Juholts kropp och analyserar hans politik istället.

Fyra saker du kan göra för att öka mångfalden och jämställdhet i näringslivet

Via Andreas Ekströms blogg hittar jag till Thomas Frostbergs krönika i Sydsvenskan. Thomas är ekonomisk krönikör och redaktör för Sydsvenskans näringslivsdel på lördagar. Han konstaterar att kvinnor är underrepresenterade som talare och deltagare i paneldebatter. Efter en rad exempel för att styrka sin sak tipsar han om fyra saker man kan göra för att bidra till ökad jämställdhet och mångfald i näringslivet:

1. Anslut dig till Rättviseförmedlingens sida på Facebook och svara på de efterlysningar som skickas ut.
2. Gå in på Tillväxtverkets applikation Förebilden på Facebook och nominera kvinnor i ditt nätverk som är bra förebilder för andra kvinnor som vill starta företag.
3. Maila Dagens Industris chefredaktör Peter Fellman (peter.fellman@di.se) och fråga varför det är så ont om kvinnor på deras gasellarrangemang runt om i landet. Trots att temat är ”Ligg steget före” är det nästan alltid sex män och en kvinna i annonserna för arrangemangen.
4. Nominera en kandidat till Guldklubban 2011, Styrelseakademins pris till bästa styrelseordförande. Just nu saknas till exempel kvinnliga kandidater i kategorin onoterade bolag.

Jag har gjort tre av fyra:

1. Jag gillar Rättviseförmedlingen!
2. Jag lyfte fram Malin Bergström ”Sköldpaddan” som förebild med motiveringen ”För att hon med engagemang och fakta visar att mamma och pappa är lika viktiga för barnen”.
3. Jag har mejlat Peter Fellman, men inte fått svar ännu. Återkommer så fort han svarar. Tillägg 13/5. Nu har svaret kommit från Lotta Edling, redaktionschef på Di:

Hej Siri,
Tack för ditt mail och din undran. Vi jobbar hårt för att hitta intressanta kvinnliga entreprenörer och skälet till att dessa är färre i Gasellsammanhang är dels att de helt enkelt ÄR färre i faktiska tal vilket ger oss ett mer blygsamt urvalsunderlag än när det gäller män. En annan förklaring är att det fortfarande är mycket svårare att få kvinnor att ställa upp och tala i sådana här sammanhang medan männen brukar tacka ja rätt snabbt. Men som sagt, vi kämpar på och har under åren haft  många fantastiska kvinnor på scenen. Tveka inte att höra av dig med tips om du kommer på någon du tycker vi borde uppmärksamma.
Med vänlig hälsning
Lotta Edling
Redaktionschef

4. Det krävdes två A4-sidor i motivering för 2011 års Guldklubba, så det översteg den tid jag har till förfogande. Tyvärr!

Berätta hur det gick för dig!

Att erövra x-partners ansvarsområde

De flesta som skiljer sig efter långa äktenskap kan vittna om hur brutalt nyttigt det är att tvingas lära sig den före detta partners ansvars- och kunskapsområden.

Exempelvis köra bil. Jag har en bekant som var helt övertygad om att hon inte kunde köra på motorvägen för det hade hennes man sagt. Eller ta bilen till bilbesiktningen. Jag har en annan kompis som ringde mig och grät när bilen inte ville starta när hon skulle till besiktningen. Bilbatteriet var urladdat. Tillsammans puttade vi bilen ner till macken och köpte startkablar. Nästa gång det hände stoppade hon en bil på gatan som hjälpte henne. Startkablar hade hon ju och visste hur de skulle sättas dit visste hon också. Det stolta ”jagklaradedetsjälv-smset” har jag fortfarande kvar i telefonen. Eller slå in paket. Herregud, vem vågar försöka slå in paket när den man lever med är ett veritabelt inslagningsproffs och som muttrar irriterat när flikarna blir olika långa. Men när man är skilda och ska bort på middag, då är det bara att försöka bäst man kan, och kanske upptäcka att det både är lätt och kul. Eller segla eller köra motorbåt. Kanske har paret tillsammans varit på sjön i 20 år, men en av dem har alltid haft huvudansvaret. Den andre har aldrig fått känna att den också kan. Aldrig krävt att få prova sina vingar. Eller betala räkningar. En av partnerna har alltid skött räkningarna. Det här är nästan det jag tycker är allvarligast. Om man inte kan betala räkningarna så kan man förmodligen ingenting om sin privatekonomi heller. Det ger en känsla av makt över sitt eget liv att kunna sånt.

Så även om skilja sig är fruktansvärt tufft känslomässigt. En riktig kris. Så är en av vinsterna är att man lär sig att ta ansvar för alla delar i sitt liv.