Hört på flyget

Just före avgång lyfte flygvärdinnan högtalartelefonen och ropade ut till passagerarna:

- Är det någon som har glömt sin mobiltelefon i säkerhetskontrollen så har jag den här. Förresten. Mamma ringde just.

En medelålders man vinkade lite generat för att visa att telefonen var hans. Flygvärdinnan stegade fram genom planet och lämnade över telefonen med orden:

- Hälsa mamma!

En tvärtomdag

Idag föreslog Paradisflickan att vi skulle ha en tvärtomdag då hon var mamma och jag hennes dotter:

- Då går jag upp först och gör frukost. När du säger att du inte vill vakna, då säger jag med min allra snällaste röst, att du måste vakna, men att det bara är några få dagar kvar till helgen. Sedan följer jag dig till jobbet och vinkar av dig. På eftermiddagen hämtar jag dig, pratar lite med din chef och hör att du har haft en bra dag, och så åker vi hem. Jag lagar något riktigt gott till middag, medan du tittar på TV. Sedan säger jag att du måste plocka undan i köket. På kvällen klappar jag dig på pannan och ligger bredvid dig ända till du har somnat.

”-Du har redan gett mig livet”

Min 9-åriga dotter ligger i soffan. Hon huttrar och nyser stup i ett. Jag sätter mig på huk vid soffan och frågar om jag kan göra något för henne.

- Nej, ingenting. Du har redan gett mig livet.

Köper föräldrar gemensamma presenter till barnen?

Jag har funderat på en sak. Brukar föräldrar i allmänhet köpa presenter tillsammans till sina barn eller var och en för sig? Finns det några för och nackdelar med det? Alltså. Spelar det någon roll för barnet om det får en julklapp med texten:

God Jul Kim önskar mamma och pappa

Eller är det roligare att få en present från mamma och en från pappa som speglar deras personligheter?

God Jul Kim önskar mamma

God Jul Kim önskar pappa

Ring pappan direkt!

I inlägg som berör som publicerades igår länkar jag till ett inlägg om att personal på skola och dagis fortfarande ringer mamman först. Jag har fått två kommentarer som fick mig att haja till:

Miss Understood skriver så här:

Jag har uttryckligen bett skolan ringa pappan först, för han har bil och befinner sig i närheten, medan jag har MINST en timme kollektivtrafik innan jag kan hämta dottern. Jag och pappan har alltså en överenskommelse: att han alltid ska ta akututryckningarna och sedan tar jag dagen-efter-vård om det behövs. Jag har bett skolan skriva upp på hennes papper att det är pappan som ska kontaktas…
MEN ÄNDÅ…. ringer de till….MIG.

Maja skriver så här:

Jag ringde hemnumret bara när jag var lärare, och svarade pappan då så lämnade han i fyra fall av fem över luren till mamman. Man ringer ju i princip bara barn som är stökiga på nåt vis när barnen är lite större, som över 10 år eller så. Så, så är det med den saken. Hade jag fortsatt vara lärare så hade kanske jag också valt att ringa mammorna först dels för att spara tid, dels för att slippa få en hjärnblödning av ilska varenda gång man pratade med en pappa som är just den som antagligen är orsaken till att man ringer överhuvudtaget.

Så här tycker jag:

@miss understood Med risk för att jag säger det självklara för jag vet hur klok du är, men bara för att alla ska höra det: Sluta svara när de ringer från dagis. Om du svarar hänvisa till pappan. Gå absolut inte med på att själv ringa pappan!

@maja Jag fattar allt det där. Jag fattar att man inte orkar till slut. Jag fattar att man blir arg. MEN. Genom att ringa mamman så bidrar man till:

• att skydda pappan från att ta konsekvenserna av sitt beteende
• att mamman fortsätter att ta för mycket ansvar
• att bibehålla sociala och kulturella könsstrukturer

Vi befinner oss mitt i en förändring. Pappornas roll för barnen som exakt lika viktig som mammans får allt mer genomslag i praktiken. Och de som jobbar inom barnomsorg och skola kan göra så mycket genom att vända sig direkt till pappan. Genom att utgå från att pappan tar exakt lika mycket ansvar och är precis lika insatta i barnens vardag som mamman så blir pappan stärkt i sitt självförtroende, mamman får avlastning och barnen får två föräldrar som är lika viktiga för dem och står dem lika nära.

Oh, nej! Vad har jag gjort?

I morse när jag satt på bussen på väg till jobbet ringde det på en medpassagerares mobil. Klockan var åtta och det var mitt i morgonrusningen. Jag tittade när kvinnan, som var i 40-års åldern, tog upp telefonen, svarade och sedan hur hennes ansikte förändras från lugn till ångersam.

- Bilnyckeln ligger här i min handväska. Jag är på bussen.

Hon svalde, viskade fram ett förlåt och lyssnade sedan tyst på något som verkade vara en lång harang av stress och ilska.

- Tror du att skulle kunna ta cykeln med cykelvagnen till dagis? Eller vill du att jag vänder? frågade hon försiktigt.

Kvinnan fick inget svar. Personen i andra ändan verkar ha lagt på mitt i samtalet. Hon tog telefonen från örat och tittade förvånat på den. Hon smsade sedan, vad jag föreställer mig var ett kort förlåt och stoppade sedan ner telefonen i handväskan.

Dagen började visst inte så bra idag.

Jag känner med dig!

Får jag vara ängslig? Ja, det får du.

Jag har skrivit om anknytning förr och jag gör det igen. Det har en konstig dragningskraft på mig. Jag tänker ofta på det när jag ser föräldrar tillsammans med sina barn. Blir varm inombords när jag ser barnen vända sig till sina föräldrar med sin ängslan och blir ännu varmare när föräldrarna svarar lugnt utan att förlöjliga. Här är några exempel på frågor som barn och tonåringar kan ställa.

- Pappa, vad händer första dagen i nya skolan? Måste jag säga mitt namn högt? Så att alla hör?

- Mamma, om jag råkar glömma att stänga av min mobil på sommarjobbet och det ringer, får jag sparken då?

- Pappa, om jag inte klarar provet. Blir du arg på mig då?

- Mamma, om jag inte klarar att sluta röka på första försöket. Får jag utegångsförbud igen då?

- Pappa, jag har tappat nyckeln till mitt skolskåp. Jag måste gå till vaktmästaren och be henne klippa upp låset. Jag vågar inte. Kan inte du följa med?

- Mamma, tänk om jag kissar i sängen när jag sover hos Anna. Blir de arga på mig då?

Har du några egna exempel på när du eller någon annan vänt sig till sina mamma eller pappa med sin ängslan. Som barn, tonåring eller vuxen? Skriv gärna i kommentarsfältet! Eller skulle du ALDRIG vända dig till mamma och pappa? Skriv om det också. Om det kommer in många exempel gör jag ett nytt inlägg baserat på era kommentarer.

Doftens betydelse för det livslånga äktenskapet

 Vad ska man egentligen ha för urvalskritier när man väljer livspartner? Klädsmak? IQ-nivå? Sexappeal? Inkomst? Underhållningsvärde? Kockkonster? Längd? Status? Intellektuell spänst?

Vad är ett äktenskap egentligen? EGENTLIGEN. Jo, för de flesta är det en barnfabrik. Vad är den huvudsakliga arbetsuppgiften i en barnfamilj? Hushållsarbete. Då borde man välja en partner som är bra på att städa, laga mat, diska tvätta osv. Men vänta nu. Ett äktenskap handlar väl om mer än att sköta hushållet? Det handlar väl om att relatera. Till varandra och till barnen. När lär vi oss relatera? I den första nära anknytningen till mamma. Men då borde man väl välja en partner som har en djup relation till sin mamma? Men nej, man kan ju inte ha ett urvalskriterie som inte lämnar kvar någon att välja på. 

Nej, det här blev för krångligt. Det gamla hederliga tricket med doft fungerar nog bäst ändå. En partner ska lukta så gott att man när som helst ska kunna blunda, minnas doften, och förnimma en inre stigande spänning.

SL – Value for the money – del 2

En trådsmal tonårsflicka och hennes tjocka mamma sitter bredvid varandra på Östermalmstorgs station.

Pjuff!

Mamman öppnar en röd Coca-cola burk. Dottern, som iakttagit ett gäng ungdomar längre bort vänder sig blixtsnabbt mot mamman. Hon tittar på burken och säger med hög och förebrående röst.

– Men mamma, var fick du den ifrån? När köpte du den?

Mamman, som säkerligen har övervägt för och nackdelarna med att öppna burken nu eller i enrum senare, ser behärskad ut. Hon för burken till munnen. Beslutsamheten är tydlig. Dottern får tycka vad hon vill. Hon är Coca-cola sugen. Dottern sträcker sig fram och slår till burken. 

– Fy f-n mamma, vad du äcklar mig.

Burken far över perrongen. Vätskan gör en vid cirkel av kladdiga bubblor. En tant lyftar på fötterna där hon försöker ta sig fram. Mamman yttrar inte ett ljud. Utan sträcker sig ner i väskan och tar upp en burk till.

Pjuff!

– Men fy f-n mamma, jag känner inte dig. Hör du det? Vi har inte en enda j-a gen gemensamt!

Mamman gör inte en min. Dottern gaspar en stunde över den uteblivna responsen sedan tar dottern sin väska och går mot uppgången.

Mamman klunkar törstigt.

—

Jag står kvar och tittar på mamman. Mina sympatier är till en början helt med dottern. Vilket ufo till mamma! Sedan slår det mig att jag dömer mamman för hon är den tjocke.  Och för att av princip är alltid mina sympatier med tonåringar. Men tänk om dottern har anorexia och kör ut alla sin anti-äta-känslor på sin omgivning. Man får vara tjock.I Sverige tål det att påminnas om. Mamman får dricka Coca-cola fast hon är tjock. Och om hon är trött på sin dotters åsikter så är väl det ok också. Vem är inte trött på de arga, arga ungdomarna ibland?

Och vad vet vi om andra människor egentligen?

PS. Här hittar du SL – Value for the money – del 1. DS.

Ring pappa först!

Snälla, ni som jobbar med barn och ringer hem till föräldrar när det är dags att boka tid för utvecklingssamtal eller när barnen är sjuka, har slagit sig, har problem, har skolkat, snattat eller vad det nu än är. Varför ringer ni mig som mamma först? Står inte pappans telefonnummer precis bredvid mitt? Hur i hela fridens namn tror ni pappor ska känna att de räknas som föräldrar när ni osynliggör dem på detta sätt? Och hur kul tror ni det är att behöva ringa pappan och berätta att nu har den och den ringt om det här eller det här? Och hur tror ni det känns att utses av er som timemanager och känslomässig projektledare för familjen?

Kan vi komma överens om en tio-årig total könskvotering på det här området?

RING PAPPA FÖRST!