När vi blir rädda vill vi ta till våld och utfärda fler regler och förbud

De förslag på våld och regler/förbud som nu haglar efter händelserna i Oslo och London är nästan mer skrämmande än händelserna i sig. Jag tänker bland annat på Camerons tal om att ”ta i med hårdhandskarna” samt förslagen att mänskliga rättigheter inte ska stå i vägen för kameraövervakning, att stoppa möjligheten till anonymitet på nätet och att de som använder sociala medier för att driva på upploppen ska förbjudas använda dem.

Det är obehagligt att känna sig rädd och maktlös. Det gäller även politiker som tyska inrikesministern Hans-Peter Friedrich och Premiär ministern David Cameron. De vill känna sig handlingskraftiga och kommer med det ena förbudsförslaget efter det andra. Våld och förbud ökar dock på ilskan och upploppen. De krafter som ska lugna måste vara mer kommunikativa och mindre våldsamma än upploppsmakarna annars eskalerar situationen.

Premiärminister David Cameron talade i Brittiska underhuset igår och fick mycket kritik för det han sade där. Jag föreslår att han nu tar till sig av kritiken och säger något i still med:

- Vi ser allvarligt på Polisens dödsskjutning av den 29-åriga Mark Duggan och internutredningen är redan i full gång för att se vad som gick fel. Rapporten ska vara klar och ligga på mitt skrivbord nästa fredag. Det är uppenbart att dessa upplopp kommer från ett långtgående samhällsproblem som bottnar i att vissa grupper har sämre möjligheter än andra grupper. Detta måste vi lösa och har därför utsett en arbetsgrupp med landets samtliga partiledare för att titta på just den frågan. Jag kommer själv leda den gruppen som kommer att ha högst prioritet. Till vår hjälp kommer vi ha landets samlade expertis inom området. De åtgärder som vi beslutar om där, löser dock inte den akuta situationen.

Det är ytterst viktigt att våldsamheter och plundring upphör. Plundring drabbar vanliga medborgare – som din granne, din skolkamrats familj och dina kollegor. Vi, alla Brittiska medborgare, måste kunna känna oss säkra där vi bor. Jag uppmanar alla att ta ett steg tillbaka och fundera över vad ytterligare upplopp, plundring och våldsamheter leder till och vilka de drabbar. 

Jag har idag på morgonen träffat polischeferna och vi har kommit överens om att möta våld med lugn och tydlighet. Vi kommer inte använda vapen utan endast vattenkanoner, om det är absolut nödvändigt. Vi ökar vår polisiära närvarom med fler antal poliser, men inte med mer vapen och våld. Polisernas närvaro på Londons gator syftar till att lugna den akuta situationen, så att livet så snabbt som möjigt kan återgå till det normala. 

Läsvärt:

• En orsaksförklaring – Om plundring som substitut för shopping – intervju med Sociologen Zygmunt Bauman
• Maria Wetterstrands sommarprat där hon bland annat talar om vådan av förbud
• Premiärminister David Cameron tal i Brittiska Underhuset igår
• Tyska inrikesministerns förslag på stoppa anonymitet på nätet
• Anders Mildners förslag på hur vi ska minska näthatet som bygger på dialog istället för förbud

Hur talar man med en person som har alkoholproblem?

Att prata med en person som har alkoholproblem är att prata med en person som är osäker på sin egen förmåga att sluta dricka. En rädd människa som försvarar sig genom att anklaga andra. Det bästa är därför att tala utifrån sina egna behov:

– Jag blir orolig och rädd när du dricker.

– Jag har inte trevligt när vi är borta på fest. Nästa gång stannar jag hemma.

– Jag ligger vaken på nätter av oro när du är ute med dina kompisar och dricker.

– Jag vill inte att du kommer till mig när du är full. Jag kommer inte öppna dörren då.

Med största sannolikhet kommer det inte att hjälpa, men det kan kännas skönt att ha formulerat sig. De flesta alkoholister måste helt enkelt hitta sin egen anledning att sluta dricka och under tiden gäller det för de anhöriga att försöka må så bra som möjligt.

Klart jag ska vaccinera mig!

…och ja, jag använder spritgel regelbundet!

Av hänsyn till dig! 

För att du ska slippa vara bland de cirka 4,5 miljoner svenskar som inom en månad ligger nedbäddad i svininfluensa. Och för att busschaufförer och tunnelbaneförare ska hålla sig och friska så vi kan åka till jobbet. Och för att butiksmedarbetarna ska stå på benen så vi har mat att köpa i affären. Jag gör det inte för att jag är rädd att dö. Den risken är svindlande liten. Jag gör det för att minska vanligt, normalt lidande. Det är jobbigt att vara sjuk. Och det är jobbigt när många är sjuka på en gång. Och eftersom det är en ny variant på virus som ingen haft kommer många bli sjuka. Vi är helt enkelt inte immuna. Hur gärna vi än vill tro det.

Vi har en pandemi!

Socialstyrelsen definierar pandemi som ”när en infektionssjukdom sprids över stora delar av världen och drabbar en stor andel av befolkningen i varje land”. Det är många som kommer drabbas och det innebär att vi har ett gemensamt ansvar att minska risken för smitta. Ett sätt att skydda oss på nationell nivå är att vaccinera sig. För att vaccinering ska ha effekt behöver en majoritet av Sveriges befolkning vaccinera sig. Eftersom en del måste avstå pga exempelvis äggallergi så behöver du och jag vaccinera oss som inte har särskilda skäl att avstå.

Hur skyddar du dig och andra?

Det är lätt. Vaccinera dig. Tvätta händerna, nys/hosta i armbågen och stanna hemma när du är sjuk. Dessa skyddsåtgärder behöver du göra. Under några månader. Den här hösten. Med start nu.

Varför är det så många som avfärdar svininfluensan och ifrågasätter vikten av att vaccinera sig?

Vi har alla olika sätt att hantera rädsla. En del blir aktiva. Andra kör näsan i marken och låtsas som ingenting.  Att följa kollektiva instruktioner blir svårt för oss individualister som vill vi upplysa oss och bestämma själva. Vi lever också i ett samhälle där det har låg status ta faror på allvar och erkänna ängslan. Läs Alex Schulmans inlägg Meddelande till alla svinis ignoranter: Far åt helvete. appropå detta.

Källor: Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen, Frågor och svar om svininfluensan på Myndigheternas krisinformation.

We’re apologizing for treating you as second-class citizens

Det finns många historier om muslimer som blir illa behandlade för att de är och ser ut som muslimer. Jag tänkte berätta en här och länka till en annan lite längre ner.

Ett par i övre medelåldern med svenska rötter tar sin vuxna dotter och hennes muslimska man på en resa till Stockholm. Under resan gör de flera restaurangbesök där samma skeende upprepar sig. Den muslimska mannen blir inte tillfrågad om vad han vill ha, han får sin mat och dricka sist och personalen möter inte hans blick. Det hör inte hit, egentligen, men den muslimiska mannen är född och uppvuxen i Sverige, har ett svenskt namn och arbetar som tandläkare. Dotterns mamma frågar till slut.

- Men blir du inte arg när du blir behandlad så här?

- Nej, jag är så van.

Den andra historien om en muslimsk familj som gick genom ett flygplan och diskuterade var den säkraste platsen kunde vara att sitta på och blev avvisade från planet, hittar ni här.