Föräldrar ger sina val i arv till barnen
- Om du verkligen inte tycker livet är värt att leva så är det ditt beslut. Jag kan inte stoppa dig. Det måste vara ditt beslut. Du kan inte leva för min skull.
Sonen tar en sväng från soffan och tillbaka igen.
- Men om du väljer att leva så visar du mig att det finns hopp. Att saker kan bli bättre. Om du inte väljer att leva så blir allt …. så svart.
Replikerna, fritt ur minnet – ej ordagrant, kommer från pjäsen Äktenskapet, eller Retreat from Moscow som den heter på engelska. Pjäsen spelas just nu på Stockholms Stadsteater. Pjäsen handlar om en man som lämnar sin hustru för en annan kvinna efter 33 års äktenskap. Hustrun blir djupt olycklig och överväger att ta självmord. Ovanstående dialog utspelar sig när hon ger uttryck för sin djupa förtvivlan till sonen.
Jag tror de flesta skulle säga att den här pjäsen handlar om en skilsmässa men för mig handlar den om vilka beteenden föräldrar ger i arv till sina barn. Frivilligt, men kanske för det mesta ofrivilligt. Föräldrar flyr hellre än tar konflikten och visar barnen att det är bäst att dra när kraven blir för höga. Föräldrar tar livet av sig och visar barnen att självmord tar man till när livet är för svårt att hantera. Föräldrar missbrukar och visar barnen att man inte behöver ta ansvar för sina handlingar.
Men precis som pappan säger på slutet.
- Vi människor gör så gott vi kan och det blir rätt bra ändå.
Recensioner:
Kritikerna menar att pjäsen framförs utan experimentlusta. För min del tycker jag pjäsens enkelhet var befriande eftersom texten fick så stort utrymme. Dessutom såg jag flera som grät i slutet av andra akten. En pjäs med stark igenkänning för alla som levt i ett långt äktenskap med eller utan uppbrott. Jag kände också stark sympati med de manliga porträtten och den där oförmågan att formulera sig och istället vänta, vänta och vänta till det är försent.
Recension: Happy, happy – en bok om skilsmässa
Maria Sveland och Katarina Wennstam har just utkommit med antologin ”Happy, Happy” med texter där kvinnor, de själva och andra, berättar om sina erfarenheter av skilsmässa. När jag läser boken tänker jag flera gånger på Nina Björks recension i DN där hon skriver att det konstiga är att boken inte har skrivits tidigare. För mig är det konstiga att boken bara innehåller historier av kvinnor.
Varför är det inte historier av både män och kvinnor?
Jag har under de senaste åren fått ta del av och blivit starkt berörd av historier om skilsmässor från både män och kvinnor. Det slående är att de är så lika. Kanske något mer alkohol och kanske något mer oro för att tappa kontakten med barnen för männen. Kanske något mer oro för ekonomin och klara att byta däck för kvinnorna. Men i det stora hela väldigt lika. Lika mycket kris och framför allt lika mycket kärleksfull omsorg om barnen.
Men nu till själva recensionen av innehållet.
Jag sträckläser boken. Även om jag halvvägs överväger att lägga ifrån mig den för att jag känner det är för ensidigt positivt. Det mörka, fula, skitiga är borttvättat av framgångsrika kvinnor och tidens ideal. Idag är det hög status att vara vänner med våra ex och ha ett stort socialt nätverk och sådant lyfts fram på bekostnad av fula känslor av snålhet, missunsamhet, förakt och gräl som man inte vill erkänna i det offentliga ljuset. Jag förstår att det blir så, men jag saknar det skamliga.
Trots detta läser jag vidare och njuter av starka ställningstaganden, insikter och engagemang. Det är dock först i sista texten jag hittar min egen anledning till att skilja mig. När Mari Jungstedt tackar sina föräldrar för att de skilde sig. Att de genom att skilja sig visade henne att man ska förändra saker i ens liv som inte är bra. De gav henne mod. Man lever för andra, men också för sig själv. Det ena får inte utplåna det andra. Precis en sådan förebild vill jag vara för mina barn.
I Maria Svelands text hittar jag några rader om hur hon återupptäckte vad hon tyckte om efter skilsmässan. Det tog mig tillbaka till de första dagarna i min egen lägenhet. Jag gick runt där och tänkte ”undrar vad jag har för smak?” och ”undrar vad jag tycker om att göra när jag fritt får välja?”. Det visade sig att jag hade samma smak som jag hade innan jag gifte mig och att jag inte ville ha en TV. Jag ordnade en stor dubbelsäng med massor av kuddar där jag läste och skrev.
Katarina Wennstams text om rädslan för försämrad ekonomi är viktig. Forskning visar att vi skiljer oss för att vi har råd att skilja oss. Det betyder att det är de väl bemedlades rättighet att skilja sig. Det här betyder olika saker för en person med god ekonomi och en person med begränsad ekonomi. Bor man i en villa med två bilar på uppfarten och måste flytta till en lägenhet med cykel på gatan så förändras ens status. Man blir ensamstående och får också svårt att hänga med i kompisarnas höga konsumtionstakt. Bor man i en hyresrätt och måste flytta till två mindre hyresrätter så förändras ens status och ens möjligheter att göra något lite extra. Man blir helt enkelt fattig. Konsekvensen blir att man kanske måste avstå från att skilja sig. Man har helt enkelt inte råd. Det är ett betydligt surare äpple att bita i.
Summa summarum så är Happy, Happy en läsvärd antologi, men främst för vita kvinnor med god ekonomi. Jag hoppas att motsvarande bok snart kommer med texter av både män och kvinnor av olika bakgrund och förutsättningar. En bok vars målsättning är att avliva de manliga och kvinnliga skilsmässostereotyperna och som får slut på antaganden av vilka känslor som är de ”rätta” och ”förutbestämda” att känna när vi skiljer oss.
Recensioner:
SR P1 Studio Ett 26/8
Nyhetsmorgon TV4 28/8
Aftonbladet 28/8
Överraskande välsmakande på Pubologi
På Stora Nygatan i Gamla Stan ligger en relativt nyöppnad restaurang som heter Pubologi. Restaurangen ingår i samma restaurangfamilj som Djuret, Svinet och Leijontornet.
Pubologi ligger i en liten och avlång lokal. Inredningen går i mörk turkos, mässing, ask och vinrött. Gästerna sitter vid ett stort långbord i mitten, små två-mans bord utmed väggen eller vid en bardisk i fönstret mot gatan. Vid varje plats finns en låda med meny, servett och bestick. Varje stol och låda har ett nummer som gör att servitören kan veta vem som beställt vad. Det bästa med den här restaurangen är dock inte inredningen utan maten.
Jag kan nästan inte minnas när jag åt så gott senast. Menyn är näst intill obeskrivbar. Basen är noga urvalda råvaror såsom gårdskött. Övervikten ligger på kött även om torsk och pilgrimsmusslor också återfinns på menyn. Det finns ett starkt inslag av exklusiv spanska matvaror på menyn även om hela restaurangen känns internationell. Menyn hittar du här.
Jag kan varmt rekommendera Tartaren!
Galapremiär – Tusen gånger starkare
Idag har det varit Galapremiär av filmen Tusen gånger starkare. Filmen bygger på Christina Herrströms bok med samma namn och filmatiseringen är gjord av Peter Schildt (Glappet och Ebba/Didrik). I korthet handlar filmen om en klass som går i nian där killarna tar mycket plats på tjejernas bekostnad. En dag kommer en ny tjej till klassen som heter Saga. Hon uppmuntrar tjejerna att säga ifrån och snart har lärarna svårt att hålla ordning i klassen.
Nu tillbaka till Galapremiären.
Hela skolklassen med skådespelarna kom inrullande i Citroen-bilar och samlades utanför biograf Saga på Kungsgatan. Det var röda mattan och blixtrande fotografer. Peter Schildt var lång och lugn. Ungdomar såg äldre ut än på filmaffischen. Vi välkomnades in i salongen och sedan var det filmtajm.
Filmen var riktigt bra. Den var snabbt klippt och rolig. Trots att större delen spelades in i skolmiljö kändes den varierad. Christina har skapat många spännande karaktärer. Julia, Judith, Hjalmar och Happy som spelar huvudrollerna var alla strålande. Julia har en särskild karisma och Judiths berättarröst är varm och inbjudande. Hjalmar och Happy framkallade många skratt och igenkännande nickar. Jag tycker om att det var många närbilder. Det gjorde att man snabbare lärde känna karaktärerna. Selma är en av mina favoriter bland birollerna. Mattanten som bjuder på pyttipanna om och om igen likaså. Jacob Ericksson som spelar klassläraren avslöjar vuxnas tillkortakommanden med tydlig ansiktsmimik. Han var välklädd i sin blå och kraglösa skjorta. Att klä Julia i snickarbyxor var perfekt. Gympalärarens dansnummer var underbart. Publiken verkade också nöjd. Skrattade och applåderade.
Fina regissören Peter Schildt som med varm hand lett hela teamet genom dessa två år av förberedelse, inspelning och klippning tackade alla på slutet. Sedan mindes han plötsligt ett mejl som han fått från en medverkande. Han läste upp det. Det var från Saga i Kenya som skickade varma hälsningar till alla. Saga Reng (som spelas av Julia i filmen) har också fått en egen facebook-sida och email-adress: saga.reng@hotmail.com. Hör gärna av till henne när ni sett filmen!
Filmmusik med klipp ur filmen hittar ni på youtube.
Jag önskar hela teamet och filmen lycka till nu när den ska möta publiken med start på fredag 24 september!
Här skrivs det och talas om Tusen gånger starkare (jag fyller på vartefter fram till premiären på fredag):
Media:
- Gomorron Sverige
- Skolvärlden.se
- Skånskan.se
- Filmnyheterna.se
- Södermalmsnytt (sid 24)
- Svenska Dagbladet
- Aftonbladet
- Dagens nyheter
- Expressen
- Helsingborgs dagblad
- Kommunalarbetaren
- Sveriges Radio Ekot
- Radio Stockholm
- Södermalmsnytt (sid 29)
- Kulturnyheterna
- Sundsvalls tidning
- Göteborgsposten
- Lilla aktuellt
- Blekinge läns tidning
- Kulturnytt på SR
- Borås tidning
- DN På Stan
- Kulturdelen
Bloggar:
- Cawa Media´s blogg (med bilder från galapremiären)
- Beautifulones Anna på Aftonbladet
- Tomas Bodström
- vvvveronica
- Sofias blogg
- I hyllan
- Sara Songbird
- Pokermamman
- Andrea Reuters blogg
- Kulturbloggen
Här har jag tidigare skrivit om Tusen gånger starkare:
- Den här boken gör mig skitförbannad (med recension av boken)
- Nu är det officiellt (med länk till artikel i SvD med fina bilder)
- Halvvägs (med bilder från filminspelningen)
- Det närmar sig premiär (med länk till trailer)
”- I forgive you for I am not perfect and neither are you”
Det här är trailern till en prisbelönt lerfilm som heter Max & Mary. Den går på bio just. Den handlar om en förunderlig vänskap mellan en man med Asberger syndrom och en flicka med ett födelsemärke mitt i pannan. De brevväxlar under ett helt liv och följer varandra genom lycka och olycka.
Max & Mary är en film att skratta med, särskilt när de avhandlar hur bebisar blir till, men som man sedan ser tillbaka på som en allvarlig film. Till och med sorglig. Den handlar om ensamhet och viljan att bli accepterad för den man är. Vid en tidpunkt blir Max & Mary ovänner. Max blir arg på Mary för att hon förutsätter att Max vill bli frisk från Asberger. Egentligen vill han bara, äntligen, få bli accepterad för den han är. Max och Mary gör ett uppehåll i brevväxlingen. Efter åtta långa månader skriver Max att han till slut förlåter Mary:
- I forgive you for I´m not perfect and neither are you.
Som tittare undrar man om de någon gång ska få träffa varandra. Den som väljer att se filmen får veta det. Jag kan bara säga att filmen är väl värd att se till slutet! Toni Collette gör rösten till Mary och Philip Seymore Hoffman gör rösten till Max. Regissören Adam Elliott har tidigare gjort bland annat kortfilmen Harvie Krumpet som du hittar i sin helhet här.Fina och välförtjänta recensioner bland annat i: SvD, film.nu, DN och Sydsvenskan.
Kan vi förlåta Boy A?
Boy A är en film om en ung man som släpps ur fängelset. När han var 10 år mördade han och en klasskompis en jämnårig flicka. Nu har pojken suttit av sitt straff och ska få en andra chans. Med skyddad identitet och en påhittad livshistoria får han möjlighet till jobb, nya vänner och en flickvän. Till sitt stöd har en god man som han regelbundet träffar. På internet finns en belöning på 20 000 pund till den som kan avslöja hans nya identitet. Mobben letar och vill döda. Vem kommer att vinna? De som jagar eller den som är jagad?
Filmen får mig att fundera över hur stor vår förmåga är att förlåta andra människors handlingar och vad som händer om vi inte gör det. Fördelarna med att förlåta överväger, men vad hindrar oss från att göra det? Vad inom oss själva måste vi förenas med, om vi ska kunna förlåta andra? Eller är det så att vi endast kan förlåta det vi känner till och älskar?
PS. Missa inte de första scenernas filmiska ensamhet när karaktärens utsatthet ska gestaltas. DS.
Bröderna Lejonhjärta på Stadsteatern
Häromdagen hade jag förmånen att ta tre 9-åriga flickor för att se Bröderna Lejonhjärta på Stadsteatern. Jag hade hört att pjäsen skulle vara dålig så mina förväntningar var låga. Jag tycker pjäsen är sevärd men jag har några invändningar. Men först flickornas synpunkter:
Flickorna satt som ljus under hela föreställningen. Efteråt sa de att pjäsen var bra. De tyckte den var precis lagom läskig. Att det var kul att se hur de hade löst allting. Det var lite tråkigt att Grim och Fjalar var cyklar och inte hästar. De försökte förstå hur så få personer kunde göra så många olika saker och hinna byta om emellan. De var fascinerade över att Tengil var en kvinna. Det enda de inte förstod var vem mannen med fågelmasken var (Tengils överbefälhavare).
Mina synpunkter:
Jag tyckte pjäsen var lekfull. Tengil och hans mäns dräkter var suveräna. De radiostyrda duvorna gav ett magiskt intryck. Roligt att att mannen som styrde dem rörde sig på scenen. Det var spännande med laserstrålar som bara syntes i rök. Vargarna var precis lagom läskiga. Hubert, Mattias, Skorpan, Dodik och Sofia var castade med helt rätt skådespelare. Men Jonathan och Orvar förstod jag mig inte på. Jonathan framställdes inte som en varm person. Utan en dryg spelevink. Det håller inte. Han bryr sig för mycket om sin bror för att vara dryg. Och omogen för att vara så modig att han kunde befria Orvar ur Katlagrottan. Orvar spelades av en ung, frisk och stark man. Orvar är en man med tyngd. En stridens man. En ledare. En folkets man. Inte en ung muskulös man.
Marie Göranzon är modern
Om man tar ett riktigt bra manus (Höstsonaten), en närvarande regissör (Stefan Larsson) och begåvade skådespelare då får man magi. Det är vad som går på Dramatens stora scen just nu. Andlös magi.
Scenrummet är djupt. Alla skådelspelarna är på scenen hela tiden. De som är i fokus står vid scenkanten. De som byter om eller flyttar saker rör sig i bakre delarna av scenen. De finns där. Man noterar dem utan att titta på dem. Precis som det är i livet. Allt och alla som berör oss finns där hela tiden. Omedvetet och ibland medvetet.
I centrum står mor-dotter relationen. Moderns narcissism och dotterns oförmåga att älska. Och som en falllucka deras förföräldrars hat och tillkortakommanden. Arvssynden som nu ska brytas med hjälp av nåden. Nåden som består i det svåraste av allt. Lyssna och förstå. Klargöra. Byta ord istället för att föra monologer.
Marie Göranzon är modern. Hon är inte teatralisk. Hon är en nutidens skådespelerska. Marie Göranzon är också modern. Inte en sekund funderar jag över om hon spelar teater eller faktiskt ÄR den pianospelande, självupptagne Charlotte. Stundtals, som när hon talar med sin utländske agent, så rolig att publiken skrattar i skalor. Och stundtals, som när döttrarna häller kallt vatten över henne, en så djupt tragisk människa att man bara vill omfamna henne.
A must see!
Recensioner i SvD, DN, Expressen, nummer.se, Kulturbloggen
A thing of beauty is a joy for ever
A thing of beauty is a joy for ever:
Its loveliness increases; it will never
Pass into nothingness; but still will keep
A bower quiet for us, and a sleep
Full of sweet dreams, and health, and quiet breathing.
Just nu visas filmen Bright star om den brittiska poeten John Keats som anses vara en av romantikens främsta. Filmen handlar om hans kärlekshistoria med Fanny Brawn och hans död i tuberkulos vid 25 års ålder. Detta är filmen för dig med förkärlek för brittiska filmer med stark kärlek, vackra klänningar, naiva naturscenerier, fantastiska dikter, smärtsamma kärleksbrev och olyckliga slut. Filmen är som att kliva in i en dikt och den är också döpt efter en av John Keats mest kända dikter.
Bright star
Bright star, would I were stedfast as thou art–
Not in lone splendour hung aloft the night
And watching, with eternal lids apart,
Like nature’s patient, sleepless Eremite,
The moving waters at their priestlike task
Of pure ablution round earth’s human shores,
Or gazing on the new soft-fallen mask
Of snow upon the mountains and the moors–
No–yet still stedfast, still unchangeable,
Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever–or else swoon to death.
PS. När du sett filmen kan du lyssna på Soundtracket som innehåller dikter/brev/tankar från filmen med skådespelarna Ben Wishaw och Abbie Cornish. Del 1 – poesilektionen, del 2 – brevväxling med texten ”I wish I was a butterfly och del 3 – högläsning av dikterna La Belle Dame Sans Merci poem och Ode to a Nightingale. Bedövande vackert! DS.
leave a comment