När vi blir rädda vill vi ta till våld och utfärda fler regler och förbud

De förslag på våld och regler/förbud som nu haglar efter händelserna i Oslo och London är nästan mer skrämmande än händelserna i sig. Jag tänker bland annat på Camerons tal om att ”ta i med hårdhandskarna” samt förslagen att mänskliga rättigheter inte ska stå i vägen för kameraövervakning, att stoppa möjligheten till anonymitet på nätet och att de som använder sociala medier för att driva på upploppen ska förbjudas använda dem.

Det är obehagligt att känna sig rädd och maktlös. Det gäller även politiker som tyska inrikesministern Hans-Peter Friedrich och Premiär ministern David Cameron. De vill känna sig handlingskraftiga och kommer med det ena förbudsförslaget efter det andra. Våld och förbud ökar dock på ilskan och upploppen. De krafter som ska lugna måste vara mer kommunikativa och mindre våldsamma än upploppsmakarna annars eskalerar situationen.

Premiärminister David Cameron talade i Brittiska underhuset igår och fick mycket kritik för det han sade där. Jag föreslår att han nu tar till sig av kritiken och säger något i still med:

- Vi ser allvarligt på Polisens dödsskjutning av den 29-åriga Mark Duggan och internutredningen är redan i full gång för att se vad som gick fel. Rapporten ska vara klar och ligga på mitt skrivbord nästa fredag. Det är uppenbart att dessa upplopp kommer från ett långtgående samhällsproblem som bottnar i att vissa grupper har sämre möjligheter än andra grupper. Detta måste vi lösa och har därför utsett en arbetsgrupp med landets samtliga partiledare för att titta på just den frågan. Jag kommer själv leda den gruppen som kommer att ha högst prioritet. Till vår hjälp kommer vi ha landets samlade expertis inom området. De åtgärder som vi beslutar om där, löser dock inte den akuta situationen.

Det är ytterst viktigt att våldsamheter och plundring upphör. Plundring drabbar vanliga medborgare – som din granne, din skolkamrats familj och dina kollegor. Vi, alla Brittiska medborgare, måste kunna känna oss säkra där vi bor. Jag uppmanar alla att ta ett steg tillbaka och fundera över vad ytterligare upplopp, plundring och våldsamheter leder till och vilka de drabbar. 

Jag har idag på morgonen träffat polischeferna och vi har kommit överens om att möta våld med lugn och tydlighet. Vi kommer inte använda vapen utan endast vattenkanoner, om det är absolut nödvändigt. Vi ökar vår polisiära närvarom med fler antal poliser, men inte med mer vapen och våld. Polisernas närvaro på Londons gator syftar till att lugna den akuta situationen, så att livet så snabbt som möjigt kan återgå till det normala. 

Läsvärt:

• En orsaksförklaring – Om plundring som substitut för shopping – intervju med Sociologen Zygmunt Bauman
• Maria Wetterstrands sommarprat där hon bland annat talar om vådan av förbud
• Premiärminister David Cameron tal i Brittiska Underhuset igår
• Tyska inrikesministerns förslag på stoppa anonymitet på nätet
• Anders Mildners förslag på hur vi ska minska näthatet som bygger på dialog istället för förbud

Sveket – och vad Annica borde få

Jag läser återigen blogginlägget Sveket om Annica som farit så otroligt illa i det nya sjukförsäkringssystemet. Om jag kunde trolla skulle jag ge henne två saker:

• En engagerad handläggare på Försäkringskassan
• Ett beslut om förlängd sjukersättning på minst två år

En engagerad handläggare innebär en tjänsteman som tar sig an Annicas ärende, sätter sig in i alla papper som redan lämnats in, och tar ett långsiktigt beslut. Tidigare fanns möjligheten för de som var allvarligt sjuka i längre än 550 dagar, att få ett beslut om sjukersättning i två år. Nu blir man kvar i systemet och måste prövas mot den egna arbetsplatsen och hela arbetsmarknaden om och om igen. Ett beslut om förlängd sjukersättning ger lugn för den sjuke och minskar arbetsbelastningen på Försäkringskassan. Efter de två åren görs en ny prövning och man tar ett nytt beslut om en två årsperiod eller en livslång sjukpension.

Det var helt nödvändigt att göra förändringar i sjukförsäkringen eftersom kostnaderna galopperade och svenskarna blev allt sjukare. Antalet sjukpensionärer var enormt och växte. Det är helt avgörande med ett system där läkare, arbetsgivare och försäkringskassan pekar åt samma håll. Den sjuke ska tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt. Livet hemma leder inte framåt utan till ett liv med ökad risk för depression och dålig ekonomi. Undantaget de som är allvarligt sjuka, som Annica. De allvarligt sjuka behöver lugn och ro med tydliga besked om ekonomi och rehabilitering.

Det är bara att tugga i sig

Att skilja sig är att förlora kontroll. Det är bara att tugga i sig. Om den andre vill bjuda barnen på läsk hela sin vecka och ge dem pengar utan motkrav så är det bara att le och se glad ut. Eller om han/hon pratar väl om kristdemokraterna och illa om socialdemokraterna. Eller tar med barnen till kyrkan eller bingohallen. Eller bjuder på vin/öl/cigaretter/köper porrtidningar eller pratar gott om narkotika inför tonåringarna. Det är bara att tugga i sig.

Visst kan man prata och komma överens, men om den andre inte vill utgå från gemensamma värderingar efter skilsmässan, så är det bara att leva med det, och istället lägga fokus på hur man själv vill leva sitt liv med barnen.

En hyllning till de sjukskrivna!

Detta inlägg är en hyllning till alla de sjukskrivna som tar sig i genom förnedringssamtalen med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

När man är sjuk längre än 14 dagar kräver Försäkringskassan samtal med den sjukskrivande läkaren och arbetsgivaren. Tanken är bra och syftet är gott. Det är bara det att den sjukskriven inte upplever det som en hjälp utan som ett förnedrande kontrollsamtal. Den sjukskrivne omyndigförklaras av alla dessa människor som plötsligt vet bättre. Försäkringshandläggaren har med sig en mapp full med papper som handlar om den sjukskrivne. Förutom att bemöta kontrollapparaten så måste den sjuke dessutom visa upp sig i eländigt skick för sin arbetsgivare. Läkaren är den som förhoppningsvis får möjlighet att förklara för arbetsgivaren och handläggaren på vilket sätt den sjuke är sjuk. I verkligheten är det läkarna på Försäkringskassan, som aldrig kommer träffa patienten, som avgör om ersättning kommer utbetalas eller inte. Under mötet upprättas planer och mål sätts upp. Efter 360 dagar ska den sjukskrivne vara tillbaka på jobbet och ingen hänsyn tas till några förmildrande omständigheter. Den sjukskrivne som en gång var en människa är numera ett ärende.

Om det nu ändå inte går att få den sjuke frisk på 360 dagar slussas den sjukskrivne över till arbetslöshetsförsäkringen.

Nu är det dags för nya förnedringsmöten med nya handläggare som med skeptiska ögon läser sjukintygen och tittar uppfodrande på den sjuke som inte längre får vara sjuk. Sedan sätter arbetet i gång. Handläggaren upprättar planer och sätter upp mål. På tre månader ska här hittas ett jobb som fungerar trots att den sjuke är sjuk. Den sjukskrivne, eller numera arbetslösa personen, måste skicka in papper och intyga att den deltar i programmet, föra dagbok över hur mycket den orkar varje dag och dessutom söka jobb.

Om det nu ändå inte gick att få den sjuke i arbete på tre månader så får man söka ny sjukförsäkring och så är det dags för nya möten med nya handläggare.

Den sjukskrivne har inget annat val än att samarbete. Pengar talar sitt tydliga språk. Samarbetar man inte så får man ingen ersättning. Väljer man att stå utan så försvinner ens sjukdomsgrundande inkomst. Skulle man då bli sjuk igen får man så låg ersättning att man måste söka socialbidrag. Att ställa sig utanför systemet påverkar också tjänste- och ålderspensionen radikalt. Den sjuke har alltså inget annat väl än att delta i förnedringssamtalen.

Så detta inlägg är en hyllning till alla dem som tar sig till förnedringsmötena, talar snällt till alla myndighetspersoner, skickar in sina papper och gråter i kudden på kvällen av förnedringen.

Ni gör vad ni måste och ni gör det bra! Jag är säker på att saker kommer att förändra sig. Får vi ny regering återinförs förhoppningsvis regeln med möjlighet till förlängd sjukpenning på ett år i taget, som passar alla dem som inte blir friska på 360 dagar.

Var stolta över er själva och låt ingen myndighetsperson ta ifrån er rätten att vara människa!

Arbetsgivaransvar kontra samhällsansvar

I dagens debattartikel i DN beskriver Vd och orkesterchefen för Helsingborgs symfoniorkester hur deras sjukskrivna violinist hänvisas till Arbetsförmedlingen trots att hon är på väg tillbaka till sitt arbete och endast har några månader kvar på sin rehabilitering. Arbetsgivaren tillika artikelförfattarna har i det här specifika fallet valt att gå in och betala motsvarande sjuklön de sista månaderna så hon kan återgå till sitt ursprungliga arbete. Detta tycker artikelförfattarna är felaktigt. Jag tycker det är helt rätt. Jag tycker till och med att det är arbetsgivarens ansvar att göra det. De har ett stort ansvar i rehabiliteringen av deras arbetstagare. 

Var går gränsen mellan arbetsgivaransvar och samhällsansvar?

Om en arbetstagare blir sjuk. Och om man kan ana att sjukdomens helt eller delvis har sitt ursprung i arbetets utformning har inte arbetsgivaren ett delansvar i rehabiliteringen av arbetstagaren?  Jag tänker alltså inte på sjukdomar som cancer eller brutna ben utan på arbetsrelaterade sjukdomar. För att ta några konkreta exempel:

• en golvläggare som får skadade knän av alltför många knäböjningar
• en pianist som får en tennisarmbåge av alltför enformiga arbetsuppgifter
• en säljare som får en utmattningsdepression av överbelastning och dåligt ledarskap

Samhället tillhandahåller fri sjukvård och ett års sjukskrivning. Arbetsgivaren tar kostnaderna för de två första veckornas sjukskrivning. Finns det något mer som arbetsgivaren skulle kunna göra?

Förebyggande

• Aktivt arbetmiljöarbete
• Förebyggande frisk- och hälsovård
• Varierande arbetsuppgifter t ex genom arbetsrotation
• Utbildning i ergonomi, arbetsmiljö, stress. ledarskap mm
• Gott försäkringsskydd
• Inarbetade rutiner för att hantera långtidssjukskrivningar

I händelse av sjukdom

• Snabba insatser vid misstanke om långvarig sjukskrivning
• Täta kontakter med den sjukskrivne/Försäkringskassan/sjukskrivande läkare
• Anpassade arbetsuppgifter
• Ersätta ekonomiskt bortfall

Jag tycker också på ett allmänmänskligt plan att arbetsgivaren har ett ansvar eftersom sjukskrivna arbetstagares chanser att få ett  jobb på den allmänna arbetsmarknaden är ytterst små. Störst chans är att gå tillbaka till samma arbetsplats men med anpassade arbetsuppgifter.

Vi svenskar är vana vid att samhället står för större delen av kostnaderna och ansvaret. Men nu har det visat sig att samordnade insatser från läkare, Försäkringskassa och arbetsgivare ger ABSOLUT bäst resultat. Då ska vi jobba så och inte vifta som väderkvarnar när det blir tal om att arbetsgivare också behöver ta sitt ansvar.

Det här med sjukskrivningsreglerna

Det finns några saker som jag tycker man tappar bort i debatten om sjukskrivningsreglerna.

1. Anledningen till att man var tvungen att se över reglerna var att sjukskrivningstalen för diffusa diagnoser ökade lavinartat under 90-talet. Fler och fler människor sjukskrev sig för att lösa problem på jobbet och i sin vardag. Antalet unga människor som sjukpensionerades ökade.

2. Gränsen mellan sjukförsäkringen och socialförsäkringen behövde förtydligas. Läkarna efterlyste riktlinjer för att kunna säga nej till personer vars hela liv raserades om de inte blev sjukskrivna. Detta är något som Peter Lytsy mycket tydligt visar med fallbeskrivningarna i sin bok Någonting är sjukt.

3. Man insåg vilket kraftfullt ingrepp sjukskrivningen är i en människas liv. Arbete står för rutin och ger människor att känsla av att kunna bidra. Flera undersökningar visar att de som går hemma riskerar att få eller fördjupa en depression inom 3 månader.

4. Man såg att de som snabbt kom tillbaka i arbete, om så bara på 25%, mådde bättre än de som var hemma på heltid. Arbetsgivarens ansvar och möjlighet att hjälpa till vid rehabiliteringen lyftes fram.

Det var dessa händelser och insikter som ledde till de ändringar som idag debatteras. Nu har de nya reglerna visat sig fyrkantiga och behöver rättas till och det hoppas jag dem gör fort. Men jag vill inte att politikerna frångår grundtanken att människor mår bra av att arbeta.

Genrep har också skrivit om det här med sjukskrivningsreglerna.

Tillägg: MacDanne har tipsat om ett inlägg på Elkers blogg. Det är läsvärt. Läs både inlägget och kommentarerna. Och missa inte att TILL SIST klicka på fliken där bloggredaktören presenterar sig. Nästa statsminister?

De nya sjukskrivningsreglerna

De nya sjukskrivningsreglerna innebär att en person som varit sjukskriven i ett år checkas ut från sjukförsäkringssystemet. Detta sker oavsett om personen är frisk, delvis sjuk eller helt sjuk. Det är inte den sjukskrivande läkaren som avgör utan läkarna på Försäkringskassan. Det finns numera bara två alternativ. Sjukskrivning på max ett år. Och därefter eventuell livslång sjukersättning (tidigare sjukpension). Läkarna på Försäkringskassan bifaller bara en ansökan om livslång sjukersättning om den sjuke anses aldrig någonsin mer kunna återfå sin arbetsförmåga. De som inte anses livslångt sjuka checkas ut från systemet efter ett år och erbjuds ett program på arbetsförmedlingen för att hitta ett jobb som de kan klara av med sina nya förutsättningar. Under dessa program får man leva på socialbidrag. Har man en tjänst som man delvis återgått till får man begära tjänstledigt.

Jag tycker det är bra att de nya sjukskrivningsreglerna har inbyggda krav och avstämningspunkter.

Det som däremot blir tokigt är när en person behöver mer än ett år på sig att komma tillbaka till arbetet. Det är till exempel ofta fallet vid psykiska sjukdomar och vissa hjärnskador. Det blir också tokigt om en återgång till jobbet är i full gång när sjukskrivningsåret är till ända. Att då behöva gå in i ett program vid arbetsförmedlingen för att leta efter ett annat jobb när man redan är på väg tillbaka till sitt ursprungliga jobb är idiotiskt.

Det borde finnas ett omprövningsbart alternativ till livslång sjukersättning (tidigare sjukpension).

OM det är svårt för läkarna att avgöra om skadan/sjukdomen är livslång så vore det bra med en möjlighet att förlänga sjukskrivningen 1-3 år för att då göra en ny utredning om arbetsförmåga.

Att vara sjuk, men ändå inte få vara sjukskriven är kränkande.

På de utförsäkrades blogg kan ni läsa hur de här nya reglerna drabbar enskilda.

Det sociala samspelet på internet

Jag kan fortfarande förundras över hur subtilt det sociala samspelet är på internet. Hur vi känner av varandras personligheter på samma sätt som i verkliga livet. Vi anar om en bloggare är arg, glad, förälskad, har ett stort socialt nätverk eller är ensam sökande själ. Vi vet precis vilka av våra kontakter som svarar snabbt och vilka som aldrig svarar. Vi vet vilka som undertecknar med hela sitt namn och vilka som inte skriver under alls. Vi vet vilka som brukar vara ironiska och skämta och vilka som är allvarliga. Vi vet vilka som gillar att slänga in en brandfackla för att få igång en debatt och vilka som håller med för det mesta. Vi vet detta och kan därför tolka det som skrivs på samma sätt som vi tolkar det talade språket. Och förstår vi inte är det bara att be om ett förtydligande. Det är ingen skillnad på hur vi kommunicerar i sociala medier jämfört med andra former av kommunikation.

Därför blir jag förvånad när företag tar fram särskilda regler för sociala medier som bloggar, facebook, youtube och twitter:

• Tänk på att du representerar ditt företag
• Tänk på vad du säger om arbetsrelaterade saker
• Tänk på att vara respektfull mot dina medmänniskor

För mig är det här regler som gäller vid all sorts kommunikation med omvärlden. Inte bara vid användandet av tjänster på internet. Utan även när jag mejlar, talar i telefon, diskuterar mitt jobb på en lördagmiddag eller skriver en insändare i dagstidningen.

Det verkar som att när det dyker upp ett nytt fenomen så måste det regleras tills vi förstår att det inte är något att vara rädd för.

Om ett företag vill ha riktlinjer för sin personal då tycker jag att man ska utforma det som en allmän uppförandekod med sekretessavtal som gäller för alla kontakter med omgivningen oavsett kommunikationsmedel. Alltså inga särskilda riktlinjer för sociala medier.