Jenny – Sjukt frisk (del 4)

Inte är väl du så sjuk,

du är ju stark och ung.

Kom ihåg vad jag har sagt,

när vardagen känns tung.

Har du varit vaken

hela natten nu igen?
Om du tar en promenad,
blir det bättre lilla vän.

Du säger att du mår så dåligt,

att ångesten är väldigt stor.

Men du ser ju riktigt pigg ut,

du mår nog bättre än du tror.

Du tror det är så illa,

att depressionen är så svår.

Men du inbillar dig bara,

och märker ej hur bra du mår.

Visst borde du väl klara

(du är ju nästan frisk!)

Att förvara tusen små tabletter,

utan någon självmordsrisk.

Jag ser minsann att du har duschat,

rena kläder har du med.

Och ser man på, du talade -

det var ett positivt besked.

Du orkar åka tåget hit,

du kommer varje vecka.

Du har varit hemma länge nu

det borde väl snart räcka?

Du går med ryggen rak,

jag ser på dig att du mår bra.

Om du bara börjar jobba nu,

blir allting som det ska.

Jenny – Samtal till psykakuten (del 3)

- Jag behöver hjälp.

- Jaha, vad vill du ha för hjälp då?

- Jag vet inte, jag vet bara att jag behöver hjälp.

- Har du någon samtalskontakt?

- Ja, det har jag. Men jag ska inte dit förrän om en vecka.

 - Ja, då får ni prata om det då.

- Nej, jag menar att jag behöver hjälp NU.

- Men så funkar det inte förstår du lilla vän. Du måste ha tålamod.

- Jag klarar inte av att vänta så länge.

- Vad är det du inte klarar?

- Att vänta. Att leva. Jag orkar inte längre.

- Men då är det ju jättebra att du får komma dit redan på torsdag.

- Nej, jag behöver hjälp nu, idag.

- För att må så dåligt så är du väldigt företagsam som kan ringa hit.

- Det är ju för att jag vill ha hjälp!

- Du får redan mycket mer hjälp än många andra.

- Men det är ju inte NU! Jag är rädd att jag ska göra mig själv illa.

- Det är inte hela världen om du skulle skära dig, det går att sy ihop

    förstår du.

- Men jag vill inte skära mig igen, jag vill ha hjälp istället!

- Försök göra nåt annat istället, du kan väl ta en promenad kanske?

- Jag klarar inte det. Jag är rädd för mig själv.

- Jag hör att du inte mår bra, men försök ta en promenad istället.

- Jag orkar inte mer.

- Jamen då säger vi så då. Hejdå med dig.

*klick*

Jenny – Jag har blivit dum i huvudet (del 2)

Jag tog studenten med 4.8 i medelbetyg, uppnådde det eftertraktade 2.0 på högskoleprovet. Jag har en IQ på 148 och har samlat ihop drygt 300 universitetspoäng och betraktas av de flesta som en intelligent och kompetent person.

Idag betyder dessa siffror absolut ingenting. Idag kan jag inte läsa en text som är längre än tio meningar utan att behöva börja om från början. Bokstäverna flyter ihop framför ögonen och hjärnan kan inte ta in informationen. Brevlådan fylls av brev med obegripliga texter och begrepp och paniken växer i takt med högen av ‘Viktiga Papper Och Blanketter’ som måste fyllas i fullständigt korrekt för att nödvändiga beslut ska kunna fattas och för att det ska trilla in några kronor på kontot.

   Jag kan se en långfilm men minns dagen efter inte vad den handlat om. Jag har svårt att hålla tråden i ett längre samtal och kan överhuvudtaget inte längre ta in information enbart via hörseln. Mina vänner kan inte längre bara lyfta telefonluren utan måste berätta viktiga saker öga mot öga för att jag ska kunna greppa och vara säker på att minnas det även efteråt. Kalendern håller ordning på viktiga möten och tider men för att jag ska komma ihåg att titta i den måste jag ta hjälp av mobiltelefonens påminnelsefunktioner. En annan kalender säkerställer att katterna får mat två gånger om dagen, varken mer eller mindre. Två kryss – okej, då har de redan fått både frukost och middag idag.

Mot en stressad hjärna hjälper inga universitetspoäng i världen. Inga betyg kan påverka ett sinne grumlat av depression. Snarare ökar det stressen och känslan av att vara värdelös. De där siffrorna sticker i ögonen och påminner om något som inte längre existerar. De förstärker bara övertygelsen om att jag faktiskt har blivit dum i huvudet. På riktigt.

Jenny – Tröttheten och rädslan (del 1)

Häromdagen fick jag ett mejl med några mycket personliga texter från en läsare som heter Jenny. Texterna är starka och viktiga. De visar hur svårt det kan vara att leva med en utmattningsdepression. De visar också hur svårt det kan vara att få hjälp. Jag har delat upp texterna i fyra efter varandra följande inlägg för att öka läsbarheten.

Jag glömmer saker, är desorienterad, kan inte fokusera, får ständiga minnesluckor och är ibland totalt förvirrad. Min kropp protesterar livligt genom ständiga infektioner, febertoppar och smärta. Jag växlar mellan att ligga sömnlös natt efter natt, för att sedan sova i det närmaste dygnet runt i flera dagar. Jag är konstant trött men kan inte koppla av, jag tappar orken blixtsnabbt och hinner aldrig återhämta mig mellan varven. Små vardagsbestyr som att diska, tvätta eller handla blir till dagsprojekt som ibland känns oöverstigliga och som, när jag väl lyckas utföra dem, gör mig totalt utslagen i flera timmar efteråt. En mysig eftermiddag med vännerna betalas i form av två dagars total utmattning och sängläge.

Och mitt i allt, rädslan. Den förlamande, krypande paniken. Hur länge ska det vara så här? Kommer det någonsin att bli bättre? När ska kampen ta slut och livet börja? 

Ett liv med små marginaler

Att leva med en ökad stresskänslighet, som personer som haft en utmattningsdepression gör, innebär ett liv med små marginaler. För omgivningen kan det vara förvirrande att kollegan/flickvännen/pappan verkar orka så mycket, för att plötsligt inte orka alls. Dessa svängningar är helt avhängigt stressnivån och möjligheten till vila mellan vardagliga åtaganden och situationer som är stressande. Exempel på situationer som ökar stressnivån är:

• Resor med risk för minskad möjlighet till vila och god sömn
• Tala inför grupp om det gör en nervös och kanske påverkar sömnen
• Fysisk sjukdom – exempelvis magsjuka/influensa
• Hög ljudnivå i t ex gymnastiksalar eller konferenser
• Deadlines som sätts utanför ens egen kontroll
• Många saker på en gång utan förvarning
• Otydligt ansvar – vem ska göra arbetsuppgiften?
• Barn eller andra familjära åtaganden på heltid tex när den andra föräldern är bortrest

Alla dessa situation går bra att klara av om det finns möjlighet till vila och återhämtning före och efter. En utmattningsdeprimerad person som fått vila orkar många saker. En utmattningsdeprimerad person som inte fått vila eller inte ser möjlighet till vila inom snar framtid orkar mycket mindre än stresståliga personer.

En stresskänslig person lever ett liv med små marginaler. Som ni säkert förstår blir då kalendern ett viktigt redskap för att kunna styra möjligheten att vila och återhämta sig. Kontinuerliga avstämningar med sin chef om vad som ingår i ens tjänst och vad fokus ska läggas på är också utomordentligt viktigt.

Vila och återhämtning ser också lite annorlunda ut för en stresskänslig person. Den är lite mer extrem kan man säga. Det krävs lugn, ensamhet, tystnad och vetskap om att inget kommer och stör. Det kan ske hemma, men också i naturen.

Får den stresskänsliga vila så orkar den mycket!

Överrepresentation av medberoende bland utbrända?

En person som är medberoende:

• sätter andras behov före sina egna
• har svårt att sätta gränser
• sköter om andra
• tar andras arbetsuppgifter
• har behov av bekräftelse från utomstående
• döljer och skojar bort

Det är inte så svårt att räkna ut att risken för utmattningssyndrom är överhängande. Jag har träffat flera behandlare som påpekat sambandet utifrån egen erfarenhet. Jag har också träffat flera medberoende som drabbats av utmattning, men jag har inte sett någon forskning på detta. Det är synd om det inte finns forskning. För om sambandet var fastställt så kunde läkarna fråga runt anhörigas missbruk och erbjuda behandling för medberoende där det behövs. Det skulle påskynda tillfrisknandet och förkorta lidandet. Under en medberoendebehandling får man lära sig just att sätta gränser, be om hjälp, ta hand om sig själv, skilja på rimligt och orimligt och öka transparensen i sitt  och de anhörigas liv.

Har ni egna erfarenheter eller har sett forskning på detta så får ni gärna lämna en kommentar!

Nej, nej, nej, nej blir nej, ja, nej, ja

De flesta som varit utmattningsdeprimerade går igenom en period av kraftigt gränssättande mot omgivningens förfrågningar och förväntningar. Allt för många ”ja” skapade sjukdomen och ”nej” är nu skyddet mot att bli sjuk igen. ”Nej” är ett kraftigt underanvänt ord hos alla utmattningsdeprimerade. 

Lära sig säga ”nej” och ”ja” vid rätt tillfälle är inget man gör över en natt. Det måste ske långsamt. Till en början blir det alldeles för många ”nej”. Sedan vartefter att den utmattningsdeprimerade börjar lita på sin förmåga att säga ”nej” och så kan det också bli lite ”ja, kanske” och sedan ”ja”. Givetvis kommer en hel del ”ja” behöva ändras till ”nej” och vise versa. Det är helt enkelt som att lära sig gå. Väldigt vingligt i början. Dessutom har man ingen blöja att landa på, utan man landar i värdelöshetstankar och ångest. Ur det måste man sedan resa sig igen och göra nya försök att leva livet, så man faktiskt orkar med det.

Till omgivningen kan jag bara säga:

Försök ha tålamod!

Fokus på det som är bra

Jag tror att många som är på väg tillbaka efter en utmattningsdepression har en tendens att se det som fortfarande inte fungerar, snarare än att se sina framsteg.

Här är några områden du kan fundera över:

• Läsa – kan du läsa det här blogginlägget, en artikel i tidningen, en novell kanske tom en bok nu?
• Stress – Tål du vissa stressiga situationer bättre än andra? Till skillnad från förut när du inte tålde stress alls?
• Nej – säger du oftare nej när du borde säga nej och ja när du verkligen vill säga ja?
• Återhämtning – Tar det lika lång tid att återhämta dig efter en dålig dag som förut? Eller går det fortare?
• Ljud – orkar du vistas i bullriga lokaler en liten stund nu?
• Gråt – när grät du senast? Igår? Eller var det kanske tom en vecka sedan?
• Människor – gör människor fortfarande dig urbota trött eller klarar du en fika nu? Kanske tom en middag?
• Fåglar – tittar du på stigen när du promenerar eller hör du fåglarna och märker att det är vackert väder?
• Sömn – har du svårt att somna, vaknar ofta eller finns det nätter då du sover bra nu?

Kom ihåg att det tar lika lång tid att bli frisk som det tog att bli sjuk. Ibland längre. Vissa saker kommer du aldrig kunna mer, men förhoppningsvis har du vunnit något annat som personlig mognad och empati. Kom också ihåg att du återfår dina förmågor i omvänd ordning. Sömn är oftast det som påverkas först och därför det man återfår sist.

Ingen vill ha dig

Idag recensserar Karin Johannisson boken Den nakna skammen: grund för depression eller väg till ömsesidighet av psykoanalytikern Johan Beck-Friis i DN. Beck-Friis skriver att skammen är så smärtsam för att den står för rädsla för utstötning. Karin Johannisson fyller på med orden:

Skammens mening är att påminna oss om vårt kollektiva beroende. Den kan antingen trängas bort och stängas in eller öppna oss mot andra. Just för att hindra att skam blir till depressiv låsning måste skamförmåga och skamtolerans hållas vakna. Och skammen tillhör både vårt sociala och biologiska jag.

Det här får mig att tänka på vad som står i Socialstyrelsens definitionen av Utmattningsdepression. Där står att utmattade patienter ofta berättar om någon allvarlig form av kränkning som avgörande för insjuknandet. Skammen kan alltså göra oss sjuka. Allvarligt sjuka. Det tror jag beror på att den är svårbearbetad och sätter oss utanför samhället vilket också förstärks av utanförskapet som sjukskrivningen skapar. Karin Johannisson rundar av recenssionen med orden:

Därför kan antidepressiva medel hjälpa mot skamkänslor, påpekar Beck-Friis; de underlättar helt enkelt umgänget med andra.

Jag håller med om att antidepressiva kan ha just den effekten. Bryta isoleringen och få patienten att socialisera igen. Arbetsträning/deltidssjukskrivning kan också ha den effekten. Den sjukskrivande läkaren behöver tillsammans med patienten för att se vilket alternativ/kombination som är den bästa vägen.

Jag har recenserat Johan Beck-Friis bok förra bok När Orfeus vände sig om och Niklas Rådströms pjäs Gå genom ett berg som är inspirerad Johan Beck-Friis bok. Den sattes upp på Kristina Lugns teater och avslutades med orden.

Här är jag – mitt i livet.

Tillägg 2/1: Jag har varit i kontakt med DN och de har ingen brådska med att lägga ut artikeln på dn.se. De vill ha olika material i tidningen och på dn.se för att skapa mångfald. Jag tycker de ska lägga ut debattartiklar (vilket de gör direkt på morgonen) och huvudartikeln i Kulturdelen (vilket de gör när de har tid – ibland inte alls). Jag tror de missar en massa trafik t ex från den här bloggen som har läsare över hela landet. DN hänvisar oss till edn.dn.se där man kan betala för att få hela tidningen på nätet. Men jag vill inte ha hela tidningen och varför ska jag betala dubbelt?

Tillägg 4/1: Nu ligger artikeln ute och jag har länkat dit.

Svensk socialrealism för 8-åringar

Min dotter har läsläxa. Boken heter Världen bredvid vår och handlar om Amanda som bor med sin mamma och pappa. På sidan 7 presenteras mamman.

Mamma är utbränd. Hon har jobbat för mycket och blivit väldigt, väldigt trött. Amanda tycker att det låter som att det har brunnit en eld i mamma, som har slocknat och gjort allting svart och dystert där inne.

Sedan nämns inte mamma mer i den 31 sidor långa boken.

Hmm. Vad ska man tänka om det här? Bra att skriva om sjukdomar som är vanligt förekommande? Ja, kanske. Det normaliserar och ger möjlighet att fråga mera. Dåligt att använda ordet utbränd och eld som slocknat? Ja, jag tycker det ger fel associationer. Som att mamma är helt kolsvart och inte kan bli frisk igen. Tyvärr är de andra orden som mental utmattning och utmattningsdepression lite för svåra för 8-åringar. Att hålla sig till väldigt, väldigt trött kanske är bättre. Det vet ju alla barn att man kan vila och sova och bli pigg igen.

Boken är skriven av Lisa Linder och utgiven på Almqvist & Wiksells förlag.